August Strindberg lämnade efter sig ett antal verk av bestående värde. Men det största han gjorde är svårt att se i dag, så framgångsrikt var det. Med honom drar den levande, talade svenskan in i litteraturen; en sorlande vital kör av lågspråk, tjuvspråk, slang och dialekter. Först när detta sker kan en kultur skapa sig en egen romantradition. Mark Twain gjorde det samtidigt i USA, Naguib Mahfouz litet senare i arabvärlden. Så i en mening har vi Strindberg att tacka inte bara för Strindberg, utan också för Hjalmar Bergman, Harry Martinson och Sara Lidman. Det goda han gjorde är allas vår egendom, och inga privatlivets fadäser kastar någon skugga över det.

Samma sak, fast omvänt, gäller om Strindbergs undermåliga alster; de där han gör en religion av sina egna dillerier och rankuner och kastar bort sin stilkonst på ovärdigt trams. De får stå för honom, vi har ingen förpliktelse att försköna hans motiv.

Jag skrev om Strindbergs tarvliga och löjliga sidor, (DN 29/1), inte för att förminska en stor diktare, utan för att klandra oss, som satt denna hämndlystna, svekfulla och skrockfulla människa på en piedestal där han inte hör hemma. Litterär och mänsklig storhet är inte konvertibla valutor. Strindberg är en litterär förebild. Moraliskt är han ett avskräckande exempel.

David Gedin (DN 6/2) har större överseende med Strindbergs förlöpningar. Han anser att de blir begripliga i sitt sammanhang, och att Strindbergs bakhåll mot vänner bör bedömas estetiskt snarare än etiskt. (Också då de inte sker i romanform?) Gedin anför ett par härliga citat ur brev från Strindberg till Levertin – som jag skam till sägandes inte kände till. Strindberg var entusiastisk över Levertins plakatbetonade radikalism i ”Konflikter”, och en kort tid återgäldade han Levertins heta beundran. Men senare svalnade Levertins hänförelse, och hans Strindbergsrecensioner blir ibland stränga. Gedin menar att Strindberg hade ”skäl att känna sig sviken”. Jag kan inte se att åttio­talets hjärtlighet var någon pant på senare särbehandling. Levertins renommé som kritiker bottnade ju i hans omutlighet. Han lyckades ofta hitta guldkorn också i Strindbergs tjatigaste jeremiader, men han hade svårt att sentera skrocket och könskriget. När – i ”Götiska rummen” – mannen koketterar med att han våldtagit sin hustru i uppfostringssyfte, är det slut med Levertins tålamod.

Strindbergs kvinnohat sårade, som Böök säger, ”Levertins ömtåligaste känslor...” En enda gång under sin bana låter den godmodige och snälle Levertin som Strindberg; och slår för att såra. Det är en passus i hans diktsamling, ”Kung Salomo och Morolf”, där han låter diktar­konungen i Jerusalem fara ut mot den ”brottsling” som hånar och smädar kvinnan:

Snöpingen må rata

frö och ax och viv.

Kvinnohat är hata

sitt och alltings liv.

De raderna torde ha träffat Strindberg mer än någon kylig recension. Men därifrån till de dårhusmässiga påståendena om Levertin efter dennes död löper ju ingen rimlig kedja av orsaker.

David Gedin berättar om Strindberg och Geijerstam, om åsiktsfrändskap och närhet dem emellan, och att detta kan ha förefallit Strindberg homosexuellt. Om det var på det viset så tycker jag det är en försvårande, inte en förmildrande, omständighet. Närhet är en klen ursäkt för dråp.

Det var inte deras litterära hemvist som predestinerade folk för bannstrålen. Åttiotalister som nittiotalister, och en hel del som inte hade foten i någotdera lägret, valdes ut för hetsning. Låt gå för att Carl Larsson var anpasslig, Geijerstam litet självupptagen, Ellen Key beskäftig, Heidenstam stöddig och Levertin kritisk. Än sen? Det viktiga var ju inte hur Geijerstam var, utan att händelserna i ”Svarta fanor” är uppdiktade från början till slut. Om någon av oss skriver att nu levande personer praktiserar våldtäkt, bedrägeri, stöld och vissa sorters sex – och att deras makar är skökor eller horkarlar; och om inget av det är sant – skulle vi då acceptera det för att det var ”litteratur”? Om inte, varför skulle vi acceptera att någon gjorde det för hundra år sedan?