Selektiv antirasism

Fördomar mot muslimer är ett oroande samhällsproblem som är viktigt att diskutera. Däremot finns det flera problem med hur Andreas Malm behandlar ämnet. Vi har redan sett hur Malm grundlöst sökt stämpla personer, vars politiska uppfattning han inte delar, som islamofober. Att Malm politiserar debatten kring islamofobi borde knappast överraska. I Arbetaren 19/7 -06 kallade han dem som inte gav sitt stöd till Hizbollah för islamofober. Han talade också om att "hedern bär rörelsen [Hizbollah] med sig genom resten av historien". Man kan fråga sig vilken trovärdighet en debattör som öppet stödjer en antidemokratisk, antisemitisk, misogyn och homofobisk organisation har när det kommer till ämnet fördomar.

Nyligen skrev Malm att islamofobin har ersatt antisemitismen, och att den sistnämnda är historia (DN 18/2). Instämmande citeras Matti Bunzl, som säger att påståenden om samtida antisemitism är "falskt alarm" och att "den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll".

Det är vanligt i debatten att konstruera en motpol mellan den påstått allomfattande islamofobin och den påstått obefintliga antisemitismen. Syftet är uppenbart; att förneka, bagatellisera och förminska antisemitismen. Ingen vore gladare än jag om antisemitismen var utdöd, men påståendet saknar grund. Den brittiska rapporten All-Party Parliamentary Inquiry into Antisemitism från 2006 och EUMC-rapporten från 2003 har visat att antijudiska attityder är ett långtifrån perifert fenomen. Även hatbrottsstatistiken understryker att fientlighet mot judar i hög grad är reellt. Enligt BRÅ:s hatbrottsstatistik från 2006 är antisemitiska hatbrott till och med överrepresenterade i förhållande till islamofobiska hatbrott om man ser till befolkningsgruppernas storlekar. Statistiken för hatbrott i till exempel Frankrike, Schweiz och Storbritannien under senare år visar på samma mönster.

Men det bortser Malm ifrån. I stället skriver han att antisemitismen "väckt ramaskrin" medan "islamofobi knappt ännu har ifrågasatts". Jaså? TV 4:s nollrasism-vecka i höstas ägnades åt islamofobi och den här kultursidan har lyft ämnet. Vi kan med jämna mellanrum se en levande debatt om fördomar mot muslimer, vilket är bra, samtidigt som antisemitismen ofta utelämnas och till och med förnekas. Det var inte minst tydligt under debatterna om Muhammedkarikatyrer då ett stort antal tyckare påstod att kränkningar mot judar i dag vore otänkbart. I debatterna om Hillersberg år 2000 och om Gilad Atzmon förra året möttes påtalandet av antisemitism av en offentlig tystnad. Ett färskare exempel är tidskriften Mana, vars antisemitism bland andra Expo har uppmärksammat. På DN Kultur försvarade flera skribenter publikationen, som återkommande uttryckt judefientlighet medan antisemitismen aldrig togs upp.

Jag efterfrågar inget ramaskri. Men att som Andreas Malm ställa islamofobi mot antisemitism avslöjar att det antirasistiska engagemanget inte är genuint. Den selektiva antirasismen är det sista diskussionen om fördomar behöver.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut