"Seriös svensk film chanslös"

Så var vi äntligen framme vid premiären på vår film "Maria Larssons eviga ögonblick" (25/9). Publiken är begeistrad, kritiken likaså. Filmen är såld till Amerika, har fått strålande recensioner i den ledande, amerikanska branschtidningen Variety och är vald till svensk Oscarskandidat. Vad har vi mer att önska? Jo, att filmen ska nå ut till alla som vill se den...

Varför är inte det sistnämnda självklart? Jo, här är några exempel ur verkligheten: i Gävle, Örebro, Västerås, Södertälje, Jönköping, Borås och en lång rad andra svenska städer kan filmen ännu inte ses. När intresserade biobesökare undrade när filmen skulle komma till Umeå (75.000 invånare) eller till Växjö (80.000 invånare) meddelade SF att man inte ens visste om filmen skulle visas där.

Vår film har bara skickats ut i 25 kopior och sågs av 6 878 personer den första helgen. Samtidigt ser vi att samma helg hade till exempel "Mamma mia!" med 151 kopior haft 47.346 besökare. Den tecknade barnfilmen "Mamma Mu" hade 20.355 besökare på 46 kopior och "Patrik 1,5" 31.532 besökare på 53 kopior.

Jämförelsen är till för att visa vilken betydelse antalet kopior kan ha för en films chans att nå ut. Vissa filmer som förväntas få en stor publik görs i många kopior och når därmed också publiken tidigt och i stor utsträckning. Andra filmer, som vår, hör till en kategori som inte i huvudsak vänder sig till den yngre breda publiken och behöver därmed en längre tid på sig då dess publik ofta kommer på grund av andras rekommendationer. Detta sker inte på några få dagar - och definitivt inte om filmen inte finns kvar på biografen.

En koll på nätet visar att vår film, i de städer där den visas, bara visas i de mindre salongerna. Biografcheferna berättar för oss att de inte har något inflytande över vad som visas i deras salonger. De får varje vecka ett schema skickat från Stockholm, som anger precis vad som ska visas i vilken salong och på vilken tid. Vår distributör Sandrew Metronome förklarar det jämförelsevis lilla antalet kopior av vår film utifrån möjligheten att få dem visade på biograferna.

Efter två helger är resultatet 22.847 besökare för "Maria Larssons eviga ögonblick". Vår film har andra veckan vuxit med 12 procent, vilket är ovanligt. Den säljer redan fler biobiljetter per kopia än de flesta andra filmerna på marknaden. Likväl görs inte fler kopior så att filmen kan visas i en större del av landet och den flyttas inte heller till större salonger.

Trots våra framgångar kan vi inte vara annat än frustrerade och förbannade över situationen. Filmen kan fortfarande inte ses i många svenska städer. Maktlösa och uppgivna kolleger berättar om liknande upplevelser. "Seriös svensk film har i stort sett inte en chans i Sverige i dag", lyder domen. Varför?

Det är ett faktum att Svensk Filmindustri (SF) tillsammans med dotterbolaget Svenska Bio kontrollerar 79 procent av svenska biografer. Därmed bestämmer SF över den största delen av filmutbudet. Efter samtal med flera biografchefer inser vi att "Maria Larssons eviga ögonblick" antagligen blev värderad och programsatt av SF innan filmen ens var färdig.

Filmen tilldelades tider och salonger där det fanns plats efter att en rad amerikanska filmer redan var bokade på bestämda tider i de mer fördelaktiga salongerna och var garanterade sin plats - oavsett resultatet av andra filmer och att biografutbudet på så sätt nära nog orubbligt låg fast flera månader innan någon haft möjlighet att se vår film.

Alla vi talat med önskar vara anonyma - men budskapet är tydligt: Det amerikanska inflytandet på de svenska biograferna är så stort, att de svenska filmerna i de flesta fall måste nöja sig med "restplatser" - oavsett kvaliteten på filmerna.

Vi måste fråga: Är det då filmpolitisk klokt och moraliskt rätt att använda 250 miljoner kronor årligen till stöd för produktion av svensk film när den får så svårt att nå en publik? Detta därför att biografmarknaden styrs av ett enda företag, som är mest intresserat av att visa amerikansk film. Och som troligtvis måste ingå blockavtal om bokning av amerikanska filmer för att få tag i de mest vinstgivande.

Det råder monopol och detta är förbjudet enligt svensk lag. Det har varit känt länge och ändå har inget gjorts för att avhjälpa situationen. Film efter film går upp för att aldrig ens få en chans att nå sin publik, och framför allt får inte publiken en chans att nå filmen, om man inte bor i Malmö, Göteborg eller Stockholm. Det är affärsmässigt förståe­ligt, att SF ger de kommersiella amerikanska filmerna störst utrymme. Men är det kulturpolitiskt acceptabelt att det inte finns verkliga alternativ? Ska monopolet på biografmarknaden få leda till att svenska filmer kvävs i sin linda?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut