Sex, makt och syfilis

Varför är det litterära 1880-talet så förtalat? Nämn "Sanna kvinnor" eller "En handske" och det drar ett stråk av ovilja över nyllet på din samtalspartner.

Som om ingenting hänt sedan Georg Brandes röt till 1887: "Det är Nordens ruttenhet, detta tjafs om könsdygden. Det är det som avlar serviliteten, lögnen, onanin, bleksoten, allt det som gör männen omanliga och kvinnorna affekterade."

Litteraturhistorien bekräftar att det var en gråväderstid då "norska blåstrumpeprofeter" (Strindberg om Ibsen) förledde en rad "indignationsdamer" att fatta pennan och inta scenen med ogrundade anklagelser om mäns övergrepp på änglalika kvinnor.

Deras "tendensdramer" utmönstras som "enkla till konstruktionen med sina melodramatiska grepp och sin obekymrat schablonartade rollteckning" (P A Tjäder i "Den svenska litteraturen" 1988).
Ändå är det är svårt att hitta någon praktfullare indignationsmelodram än "Fadren" (1887). Men gud förbjude att Strindberg stämplas som tendens! Han låter "det sunda förnuftet och det varma hjärtat" segra över "konstruktioner och teorier" (Sven Rinman i "Ny illustrerad svensk litteraturhistoria" 1957).

Än i dag, och på bästa sändningstid, framställs han som den store sanningssägaren.
För teaterbesökare uppfödda med föreställningen att stor, tidlös dramatik är en ryttmästares tvivel på sitt faderskap eller en adelsfrökens förhastade självmord efter ett oplanerat samlag (problematik som i dag kan åtgärdas med blodprov och graviditetstest) är den kvinnliga dramatikertraditionens återkomst på repertoaren en könshistorisk och estetisk omvälvning.

Ty konstruktioner och teorier finner man inte mycket av hos det slutande 1880-talets kvinnliga stjärndramatiker. De går i stället i bräschen för en modern, icke-idealiserad människoskildring som förlägger ansvaret för sakernas tillstånd lika mycket hos kvinnorna som hos männen. Det är härliga roller - inte minst teatrarnas manliga skådespelare borde gnugga händerna. Sanningen om 1880-talet är att det var den litterära könsdialogens guldålder, och inte alls, som Fredrik Böök påstod, "till väsentlig del en litteratur om och för kvinnor". I fonden hägrade den sanna fria kärlek som skulle avskaffa dubbelmoral, prostitution och kvinnans omyndighet. På scenen kunde det inte skildras förr­än 1896, då Frida Steénhoffs "Lejonets unge" började sitt segertåg över landet.

Men redan 1872, med Anne Charlotte Lefflers "Skådespelerskan" blev teatern platsen för ett livsviktigt samtal om jämställdhet och sexualitet - med repliker skrivna av såväl män som kvinnor. Publiken applåderade möjligheten av en reformerad maskulinitet, kvinnors uppgörelse med den gamla kvinnorollen och försök att ta ansvar för sina liv. Flankerade av Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson styrde Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson med flera rätt på samhällets varhärdar: den ojämlika äktenskapsinstitutionen ("Ett dockhem", "Räddad") samt dubbelmoralen ("Ensam", "Dömd", "Final"). Tillsammans ringade man in den konflikt som enligt Ibsen utmärkte nutidstragedin: "Det finns två slags andliga lagar - två slags samveten, en i mannen och en i kvinnan. De förstår inte varandra, men kvinnan döms i det praktiska livet efter mannens lag."

För att punktera tidens största varböld, sexliberalismen, krävdes dock manliga dramatiker. Det fanns ett s-ord, som kvinnor inte fick ta i sin mun. Mäns sexualvanor (rätt att gå till prostituerade) hade skapat en syfilisepidemi som hotade släktets fortbestånd. Syfilis var obotlig och svår att diagnostisera i sitt sista stadium. Farsoten hade ett lömskt och individuellt sjukdomsförlopp: från ett litet sår på könsdelarna till klåda, variga utslag, irritationer i slemhinnorna och slutligen, ofta efter många år, tertiär syfilis som genom en smärtsam inre inflammation angrep de inre organen tills döden inträdde. Män smittade sina ovetande makor som dukade under i "mässling" (kodord för syfilis). Värst av allt var att fostren drabbades i moderlivet.

Det är Osvalds öde i Ibsens "Gengångare", som sattes upp 1883 i Stockholm.
Samma år kom Bjørnstjerne Bjørnsons "En handske" ur trycket. Därmed hade litteraturen närmat sig det mest förbjudna: en gemensam könsmoral. Det är när Svavas fästman Alf i "En handske" försvarar sitt sexuellt utsvävande ungkarlsliv som en "privatsak" som Svava avstår från att "tillhöra någon som har övning i att vara dubbel". I desperation konstaterar Alf då att också hon har två naturer: "Vet du att varje gång jag drog dig till mig, kände jag, hur gärna du lät mig göra det? En man misstar sig aldrig på, att en kvinna blir svag i hans armar."

Det är då Svava kastar sin berömda handske. Inte för att dölja sin sinnliga natur, utan för att hon vägrar att vara en i raden av hans tidigare och framtida köpta kvinnor. I ett kärleksförhållande ska man kunna "fordra av en annan, vad man ford­rar av sig själv". Svava vet vad det handlar om, hon har organiserat daghem för ogifta mödrars barn och skådat ner i de "avgrunder av smuts och stank" som Alf och hans kumpaner lämnat efter sig.

Äktenskapet ska inte vara en "stor tvättinrättning för män" där hustrurna ska stå till reds med var sin balja och tvålbit.
Svavas handske är strategiskt placerad som första skottet i det nordiska krig om "sedligheten" som rasade decenniet ut. "Jag vill inte se kvinnosaken, som jag allena har fört fram här i Norden och i åratal ensam kämpat för under förföljelse från alla håll, förvanskad av okunniga kvinnor", skriver Brandes till Bjørnson 1887 (glömsk av att en fjärdedel av alla danska män just undertecknat en "männens sedlighetsadress" med krav på avskaffande av prostitutionen). I stället för att förhandla om en för båda könen godtagbar sexualmoral blåste Brandes, sekunderad av Strindberg, Hans Jæger ("Fra Kristiania-Bohêmen") och andra av den litterära vänsterns bordellkunder till strid för det manliga subjektets rätt till utlösning i varje åtkomligt sexualobjekt.

Bjørnson å sina sida valde (liksom Ibsen) feministlägret och turnerade över hela Norden med föredraget "Engifte och månggifte". Polygami var ett lägre kulturellt stadium, hävdade Bjørnson, medan monogami ledde till ett mänskligare samhälle med samskola, sexualundervisning och kamratskap mellan könen, lättare skilsmässa och respekt för frånskilda kvinnor (som i hans drama "Leonarda", 1879).

Män skulle lära av kvinnorna som uppfostrats att civiliserat tygla sin sex gånger (!) så starka könsdrift (det hade en kvinnlig medicinprofessor i Amerika inbillat Bjørnson).
"En handske" är liksom exempelvis Alfhild Agrells "Dömd" ett högaktuellt inlägg i en olöst global fråga: den sexuella jämlikheten. 1880-talets dramatik gestaltar en fortfarande existerande spänning mellan kvinnors och mäns uppfattning av vilken sexualpraktik som är att föredra. Dagens explosion av trafficking, nätpedofili och grovporr är de förskräckande spåren av en nattstånden ideologi avsedd att vara ett bålverk mot feministiska krav på sexualreformer.

Belysande för vad som stod på spel på tröskeln till 1900-talet är striden på liv och död om definitionen av "fri kärlek". Som det moderna genombrottets manspersonifikation Brandes sa till Victoria Benedictsson (som genast skrev upp det): "Man betalar sin hustru trehundra kronor i månaden för hennes kärlek, och det anses riktigt. Eller man betalar andra kvinnor, och det anses också riktigt. Det enda, som icke tillåtes, det är när man icke betalar, det är den fria kärleken. Kom ihåg det."

Benedictsson glömde det aldrig. Med stålpennan i högsta hugg satte hon kurs på det litterära 1880-­talets konfliktcentrum och prövade "fri kärlek" inpå bara kroppen. I dagboken summerar hon den 14 januari 1888 sitt förhållande med Brandes: "Fri kärlek har förgiftat mitt liv - kärlek? Vilket namn för en sådan sak! Jag måste dö, ty jag kan icke leva. Men jag skall icke bli hängd i tysthet." I stället ska hon resa en schavott där hennes skampåle ska ge "en stöt åt den lära du förkunnar&din lära hatar jag, hatar jag, ---hatar! Den har intet med fri kärlek att göra. Intet!"

Fri kärlek enligt Benedictsson är i stället en kärlek som redan Svava identifierade som motsatsen till dubbelmoral och sexuell manipulation.

Hennes far, liksom Alf, avfärdar den som "överjordiska teorier". "Teorier" är också namnet på den pjäs från 1887 där Benedictsson ansluter sig till Svavas vision genom ungdomarna Hortense och Dick, vars kärlek bygger på tillit och kamratskap. Hortense är en "upplyst kvinna" som vet "allting" om sin fästman, och förebrår sin far att han förstört sitt äktenskap genom att tiga med sin "ungkarlstid".

"Teorier" summerar och överskrider elegant och roande det moderna genombrottets två antagonistiska ideologiska framstötar: å ena sidan det "Strindbergska kvinnohatet", å andra sidan "kvinnans krav på mannen". Den publicerades aldrig under Victoria Benedictssons livstid, men visar vägen än i dag: mer verklighet, mindre ­teori i den viktiga frågan hur vi lever våra liv, kvinnor såväl som män.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut