Sabbar Kashur ville vara en människa som alla andra. Men olyckan ville att han föddes som palestinier. Sådant händer. Hans chanser att accepteras som mänsklig varelse i Israel är noll. Han är gift, tvåbarnsfar och ville arbeta i Jerusalem, hans hemstad, kanske också ha en liten kärleksaffär vid sidan av. Sådant händer också.
Han visste att han inte skulle ha en chans bland judarna, så han fann ett annat namn åt sig, Dudu.
Han hade inte krullockar, men gick ändå under det judiskt klingande namnet Dudu. Alla kände honom så, precis som man känner även en del andra araber: grabben på biltvätten som kallas Rafi, trappstädaren alla tilltalar med Yossi, varuhusbudet man kallar Moshe.
Något fel i det? Är det bara israeler som emigrerar som får lov att uppfinna nya identiteter? Bara Yossi från Hadera som blev Joe i Miami, Avraham från Bat Yam som blev Abe i Los Angeles?
Sabbar/Dudu var inte särskilt ung längre när han arbetade som varubud hos en advokatfirma, körde skoter runt hela Jerusalem och levererade dokument, intyg och testamenten och försäkrade hela världen att han var Dudu.
Han påstår att det var hon som raggade upp honom, men vi kan lämna detaljerna åt sidan. Snart nog hamnade de där de hamnade och det som hände hände, allt under samtycke från båda parter. En vacker dag, en och en halv månad efter snabbisen en eftermiddag blev han uppkallad till polisen, misstänkt för våldtäkt.
Hans tillfälliga älskarinna hade upptäckt att hennes Dudu inte var en Dudu när allt kom omkring, att juden var (flämt!) en arab, och så lämnade hon in en anmälan mot bedragaren. Hennes kropp hade kränkts av en arab. Från det ögonblicket sattes Kashur i husarrest i två år med elektronisk fotboja. I veckan som gick föll domen: 18 månaders fängelse.
Domare Zvi Segal bredde på med stor dramatik, på gränsen till det absurda: ”Det åligger rätten att skydda allmänheten mot raffinerade, lögnaktiga och insmickrande förbrytare som kan förleda naiva offer till att betala ett outhärdligt pris: kroppens och själens helgd.”
Raffinerade förbrytare? Det är tveksamt om Dudu ens visste att han var en. Lögnaktiga? Han säger att till och med hans fru kallar honom Dudu.
Rätten lutade sig som vanligt mot prejudikat: mannen som framställt sig som högre tjänsteman vid bostadsdepartementet och lovat sin älskare en lägenhet och högre pension, och mannen som påstått sig vara en förmögen neurokirurg och utlovat fri läkarvård och andra förmåner.
Dudu hade inget mer att komma med än sitt goda namn, Dudu, och ändå var hans öde lika beseglat som för dem som lovat lägenheter och förmåner. Och anklagad inte bara för bedrägeri, utan våldtäkt.
Så hade domaren vid högsta domstolen Elyakim Rubinstein också definierat vad som krävs för en fällande dom för våldtäkt på ”falska förespeglingar”: ”om det för en vanlig människa förefaller troligt att kvinnan hade samtyckt till en sexuell relation med en man som inte hade den identitet han påstått”.
Vad Kashurs domare, korrekt och i överensstämmelse med allmänhetens uppfattning, förutsatte var att kvinnan inte hade gått i säng med Dudu om det inte varit för hans påhittade identitet. Kanske inte ens om han påstått att han var ogift, yngre än han är eller ens vansinnigt kär i henne. Men sådant åtalas folk inte för, i synnerhet inte för våldtäkt.
Nu måste man fråga de respekterade domarna: om mannen i själva verket varit Dudu som låtsats vara Sabbar, en jude som låtsats vara arab för att få ligga med en arabisk kvinna, skulle han även då ha åtalats för våldtäkt? Och förstår de högst värderade domarna den sociala och rasistiska innebörden i sin ordrika dom? Förstår de inte att den har en obehaglig doft av rasrenhet, av ”rör inte våra döttrar”? Att den uttrycker en strävan hos omfattande delar av vårt samhälle som skulle vilja bannlysa sexuella förhållanden mellan araber och judar?
Det var ingen tillfällighet att den här domen uppmärksammades av utrikeskorrespondenter i Israel, tillfälliga besökare som söker skönhetsfel. Och visst – på tyska eller afrikaans hade den vanhedrande domen förstås låtit betydligt värre.
Gideon Levy är en ledande journalist och debattör på den israeliska tidningen Haaretz, där artikeln tidigare har publicerats.
Övers från engelska: Lars Linder.