Blotta ordet "sharia" väcker brutala associationer. Händer som huggs av, äktenskapsbrytare som stenas. Grymma lagar och sedvänjor som bekräftar den orientalistiska bilden av muslimen som våldsam och primitiv. Sharian, den på Koranen grundade religiösa lagen, är ett av de röda skynken som det viftas med när man vill hävda att islam inte är förenligt med den västerländska kulturen.
De samhällen där islam är den dominerande religionen uppmanas att lägga sharian bakom sig om de vill bli fullvärdiga medlemmar i det internationella samfundet. Vi i västerlandet ser i sharian ett hot mot demokratin. Men när partier med sharian på sitt politiska program vinner demokratiska val vet vi inte hur vi skall ställa oss. Detta har hänt ett par gånger och skulle hända fler gånger om fria val inte vore så sällsynta i den delen av världen.
Att stening och stympning inte är förenliga med någorlunda upplysta normer om rättvisa är inget kontroversiellt påstående men de är bara en liten del av sharian och då inte ens en viktig del. Många muslimska lärde, bland andra Abdullahi Ahmed Na'im i sin "Islam and the Secular State" menar att dessa grymma straff måste rensas bort från sharian och att det kan ske utan att man behöver dagtinga med sitt samvete.
Också Noah Feldman, som är professor i juridik vid Harvard, beskriver islams religiösa lag i överraskande positiva termer. Hans "The Fall and Rise of the Islamic State" är en koncis, elegant essä. I likhet med många andra böcker som handlar om problem i dagens islam sysslar den mycket med medeltida tänkare och statsskick.
I Feldmans kontroversiella analys är det bland annat frånvaron av en fungerande sharia som har gjort att arabvärlden har blivit en sen utpost för envåldshärskare utan demokratisk förankring. För att förstå det måste man gå tillbaka ett drygt årtusende till den klassiska islamiska staten där det rådde en förvisso prekär men dock balans mellan den politiska makten och lagen. Kalifen var den exekutive ledaren men han fick sin legitimitet genom att tillämpa sharian så som den uttolkades av ulama, de lärda teologerna.
Inte så att kalifen alltid löd deras uppmaningar; blev de allt för påstridiga kastade han dem i fängelse. Men utan att ha en enda väpnad soldat till sitt förfogande spelade teologerna en betydande roll. Det fanns två maktcentra som hindrade att det ena totalt dominerade samhället. Den klassiska muslimska civilisationen vilade, åtminstone i princip men långt ifrån alltid i praktiken, på laglig grund, det vill säga på sharian som den uttolkades av teologerna.
Kalifens uppgift var att främja det goda och motarbeta det onda. Radikala teologer gick så långt som att hävda att det i princip var folkets rätt att avsätta en ogudaktig härskare. Men de manade till försiktighet: sextio år av tyranni är bättre än en dag av kaos och stridigheter. Det går att hävda att de var mycket radikalare än merparten av sina kristna motsvarigheter som vanligen slog fast att det var folkets plikt att tålmodigt finna sig i vad överheten bestämde.
I medeltida muslimska samhällen var det i princip (om än inte alltid i praktiken) lagen som skapade statschefen, kalifen; det omvända förhållandet råder i många moderna arabiska stater där härskaren bestämmer vad som är lag.
Feldman menar att mycket av det som gått snett i den samtida arabiska politiken kan förklaras genom sharians och de lärda teologernas borttynande. Men framför allt: det är just på det viset många i arabvärlden ser på sin historia och alltså argumenterar för att man måste återskapa den islamiska staten. På så sätt berövar man ogudaktiga, totalitära och odemokratiska härskare deras makt. Orsaken till att allt gått fel är, menar islamisterna, att man övergivit islam. Införandet av sharia skulle rätta till alla missförhållanden. Den muslimska kulturen skulle återta sin rättmätiga plats som världsledande.
Islamismen är delvis svaret på det politiska misslyckande som kännetecknar så många muslimska länder. Den har en grogrund, skriver Feldman, i det faktum att man övergivit den enda konstitutionella ordning som finns i det kollektiva minnet och som kunde leverera vad som såg ut som rättvisa: sharias starka ställning som ett skydd mot den politiska maktens godtycke.
Ytligt sett verkar detta motsvara förhållandet i Saudiarabien där sharian styr det andliga medan huset Saud styr det världsliga. Men oljerikedomarna har förändrat allting. De lärda har blivit en del av etablissemanget i stället för att vara dess kritiker.
Saudiarabien visar vad som händer när man desperat försöker behålla en traditionell konstitution i stället för att anpassa samhället till den moderna världens behov.
De flesta politiska rörelser som argumenterar för en islamisk stat gör det så att säga bara till hälften. De säger ja till sharia men utan att låta teologerna få det balanserande inflytande som de åtminstone ibland har haft i muslimsk historia. An-Na'im påpekar att Sayyid Qutb, den moderna islamismens största namn, förespråkade "en sovjetisk/fascistisk modell av den totalitära staten".
"Islam and the Secular State" är på många sätt en remarkabel bok. An-Na'im, som är född i Somalia och verksam i USA, skriver som muslim och för andra muslimer. Något som inte hindrar att också hedningar kan ha stort utbyte av hans bok.
Som muslim menar han att sharian bör vara rättesnöre för muslimer, men han ser inte den som något oföränderligt utan som något som hela tiden kan och måste förändras. Det är inte, hävdar han, ett helgerån där vanliga läsare tar sig rätt att ändra Guds ord. Sharian, som förvisso är grundad på Koranen, har alltid varit ett resultat av mänskliga tolkningar och sådana är alltid provisoriska, aldrig slutgiltiga och definitiva.
An-Na'im argumenterar övertygande och passionerat för den vid första påseende paradoxala tanken att en islamisk stat inte är något eftersträvansvärt för muslimer. Tvärtom bör de med alla till buds stående intellektuella och demokratiska medel bekämpa en sådan stat. Den skulle nämligen sätta stopp för en vidare utveckling av islam och tvinga de troende att praktisera sin religion på det av politiska makthavare påbjudna sättet.
An-Na'im argumenterar i stället för en sekulär stat där muslimer fritt kan utöva sin religion. Han menar att det är en muslims rätt att försöka se till att religiösa värderingar genomsyrar delar av politiken, alltså ungefär som med Göran Hägglunds kd här i Sverige. Hans poäng är att även om staten är sekulär så behöver därmed inte samhället vara det. Han understryker att detta är i överensstämmelse med islams heliga skrift som inte påbjuder ett visst statsskick. Liksom Feldman inser han riskerna när samma person har både politisk och religiös makt. Iran är ett exempel på hur det kan gå när de två typerna av makt samlas i en och samma person.
Han ser heller inga problem med att ur sharia rensa bort de drag som många finner stötande och odemokratiska som att göra män till förmyndare för kvinnor, att ge icke-muslimer en ställning som andra klassens medborgare och maningar till heligt krig mot de otrogna.
An-Na'im visar hur omöjlig en dogmatisk tolkning av sharia är i den moderna världen.
Islam har blivit en mångfacetterad och motsägelsefull religion där den enes dogm är den andres kätteri. Islam är ett globalt men inte enhetligt fenomen där det inte bara är möjligt utan sannolikt att en muslim i Indien trots allt har mera gemensamt med sin hinduiske granne än med sin nigerianska trosfrände. I Indonesien uppvisar islam många lokala varianter som integrerat inhemska religiösa sedvänjor; de gör att religionen där drastiskt skiljer sig från den variant som praktiseras i Mecka.
Det ligger sålunda i muslimernas egenintresse att bekämpa dem som vill införa en muslimsk stat. En sådan skulle sannolikt genomföra en strikt religiös disciplin där den religiösa frihet, som ligger An-Na'im så varmt om hjärtat, skulle försvinna.
An-Na'im är en muslim som utan omsvep förklarar att om han ställdes inför valet mellan islam och mänskliga rättigheter skulle han välja islam. Men, understryker han, ett sådant val behöver aldrig inträffa. Sharian och mänskliga rättigheter kan lätt uppnå en fredlig samexistens när man en gång insett att sharia inte är en samling i sten skrivna dogmer utan en hela tiden pågående tolkningsprocess. Här gäller det för tänkare i den muslimska världen att utarbeta sina egna modeller och sluta att blint följa den västerländska modellen som om den vore den enda möjliga.
Staten skall vara det ramverk som garanterar att denna utveckling kan äga rum i fredliga och frihetliga former. An-Na'im avslutar sin bok med orden: "Staten har många legitima funktioner som att upprätthålla freden, döma i tvister, och förse oss med viktiga tjänster men dess auktoritet kan och bör inte gå så långt att den avgör vad som är och inte är sharia."
Det förhållande mellan islam och staten som An-Na'im skisserar gör att islam inte bara är förenligt med demokrati utan fordrar demokrati för att komma till sin rätt. I stället för statliga påbud i religiösa frågor ger An-Na'im initiativet tillbaka till den enskilda muslimen som i debatt med andra muslimer avgör hur islam skall praktiseras av de fromma.
Både Feldman och An-Na'im avdramatiserar en ofta hetsig dagsaktuell debatt genom att placera den i en tusenårig tradition. De visar att det i islam så centrala kravet på rättvisa, snarare än en blodtörstig längtan efter brutala straff, har varit en pådrivande motor inom islamismen.
Feldman beskriver och analyserar. An-Na'im gör det också men han tar ett steg till och argumenterar för en viss politik som han vill se genomförd i den muslimska världen.
Lyckas han skulle världen bli bättre. Men det är svårt att se att de som nu har makten utan motstånd skulle avstå från den och låta den fria debatten, inte det politiska våldet, avgöra hur samhället skall se ut.