Misstankarna om valfusk förvandlar reformismen.
En av de besvikna är en nära släkting till oss. I fredags steg hon upp tidigt på morgonen och lunkade i väg till närmaste vallokal i norra Teheran. Det var första gången på trettio år hon gick för att rösta. ”Aldrig tidigare har jag känt att min röst har räknats, men nu kan den göra skillnad”, sade hon dagarna innan. Det låg förväntan i hennes röst.
Räknades den? Kanske kommer sanningen om 2009 års iranska presidentval aldrig att nå ljuset. De suspekta omständigheterna är många – hur kunde de rekordmånga rösterna räknas så snabbt, varför är siffrorna så besynnerligt jämna i provinserna, vad hände med motviljan mot Ahmadinejad i städer som Tabriz? – men de självlysande bevisen saknas ännu. Kanske är de omöjliga att få fram.
Mönstret är dock obestridligt. I ena hörnet: en fattigmanspopulism ledd av en man i dammigt beige jacka, som poserar som djärv utmanare av USA och Israel och sopar ned smulor från oljemiljarderna till vanliga köksbord. I andra hörnet: en kulturreformism, modest, välklädd och välbeställd, som önskar sig lite ledigare lagar, en smula större frihet. Båda har hittills varit ofarliga på sitt sätt. Ingen har utmanat miljonärsmullorna, den islamiska republikens härskande klass, de som förnekar sitt folk politiska och ekonomiska rättigheter – fram till nu.
Med misstankarna om valfusk är reformismen plötsligt på väg att mutera till gatukombattant.
När vi ringer en annan nära släkting på söndagskvällen är han så hes att han nästan förlorat rösten. Hela natten har han skrikit på gatorna. Nu, berättar han, har revolten retirerat till hustaken, dit de batongvevande poliserna har svårare att nå: ropen ”allah u akbar” och ”ned med diktatorn” rullar återigen över Teheran. Rykten går om att Mousavi utlyst generalstrejk.
Iran vet vad det kan betyda. Senast frihetslängtan fick kropp i landsomfattande strejker var för trettio år sedan: just då föll schahen.