När Göran Greider uttalade sig om Slussen häromveckan drog han arkitekterna över en kam och ställde dem i motsatsställning till vad han kallade vanligt folk. Han uttryckte ett förvånande förakt för den erfarenhet som experter kan bidra med i det Göran Rosenbergska samhällsintressets namn. Vi är många i arkitektkåren som tlllsammans med byggnadshistoriker, författare, konstnärer och ”vanligt folk” har ifrågasatt den utformning av Slussen som staden nyligen beslutat om. Kritiken gäller såväl exploateringsgraden – byggnader för kommersiellt och kulturellt bruk ovanpå och under mark – samt trafiklösningen som delvis är en konsekvens av exploateringsgraden.

När man dagen före midsommar läser kollegan Rasmus Wærns ­debattinlägg om Slussen (DN 24/6) undrar man också vems talan han för. När han kritiserar oss kritiker ­talar han definitivt inte för alla arkitekter. Snarare för den del av kåren som välkomnar varje möjlighet att få rita uppseendeväckande hus på Södermalmstorg, skyskrapor vid Solnabron eller andra ”märkesbyggnader” som Stockholm anses behöva.

Rasmus Wærn (DN 24/6) bidrar i stället till att skapa dimridåer kring Slussen. Han bekräftar den mytbildning som Sten Nordin, Kristina Alvendal och övriga ansvariga skapat. Där ingår värdeladdade ord som ”mötesplats”, ”kultur”, ”torg”, ”stadsliv”, ”sticka ut”, ”vattenspeglar” med mera som motiv för om­daningen av Slussen. Allt detta finns redan i dag. För det behövs inga nya hus, inga förhöjda marknivåer och murliknande socklar.

De vackra orden får inte dölja att den beslutade omvandlingen har krassare motiv. Vi arkitekter kan bidra med att visa på diskrepansen mellan förförisk presentation, i ord och bilder, och planens reella konsekvenser. Vi kan också med kunskap ifrågasätta oriktiga påståenden. Som Wærns tes att slutna torg i sig skapar mer stadsliv än öppna.

Slussen är och måste få fortsätta att vara en fantastisk passage i Stockholm, en händelserik omstigningsplats för kollektivresenärer, en listig mångfunktionell trafikapparat, en hisnande visuell förbindelse mellan Söder och de nordligare stadsdelarna. Om den befintliga konstruktionen måste ersättas vill vi ha en lösning som gestaltningsmässigt och semantiskt är bättre än den, inte sämre.

Arkitektur är inte bara hus.