Mycket av det som nu sägs om Wikileaks har makthavare i alla tider och överallt sagt om obehagliga publiceringar.
En katastrof för diplomatin! Ett massivt stöd åt internationell terrorism! Slutet för all framtida frihet på nätet!
Ska man tro en del politiker är det ingen måtta på de skadeverkningar Wikileaks har för världens fortbestånd. Sajten utsätts också för massiva hackerattacker, i USA har röster höjts för att organisationen ska terroriststämplas och alla letar åtalspunkter mot Julian Assange.
Fast hittills har ingen riktigt kunnat säga vad brottet skulle bestå i.
I en vecka har medierna pumpat ut små och stora nyheter ur Wikileaks dokument. Från interna (ofta träffande) elakheter om diplomatiska kändisar till viktiga avslöjanden om USA:s påtryckningar mot olika länder för att bli av med fångar från Guantánamo. Samt en rad pikanta och talande episoder, som när Afghanistans vicepresident påträffades med 52 miljoner dollar i bagaget.
Oansvarigt och subversivt? Eller relevant och viktigt?
Faktum är att det mesta som så här långt sipprat ut, från diplomatskvaller till tyngre information, skulle ha varit en större eller mindre fjäder i hatten för vilken nyhetsorganisation som helst. Om en svensk tidning på egen hand lyckats gräva fram att Norge och USA i bästa samförstånd blåste Sverige i stridsplansaffären häromåret hade det blivit en riksnyhet som dominerat debattprogram och ledarsidor i dagar.
Så exakt vad är så skadligt – och för vem?
Sanningen är väl tvärtom att Wikileaks lyckats med att påvisa vad det är makten hemlighåller bakom alla högtidstal om ”säkerhet” och ”ansvar”, nämligen – för mycket. Alltid för mycket, och det är just den insikten som gjorde att både amerikanska och svenska grundlagsfäder en gång la ner så stor omsorg på att formulera hållbara tryckfrihetslagar. De utgick från att kunskapen om statens förehavanden ytterst tillhör medborgarna, inte politikerna som helst lägger locket på allt som inte gynnar dem själva.
De mesta av det som nu sägs om Wikileaks har mycket riktigt makthavare i alla tider och överallt sagt om obehagliga publiceringar. Att de går fiendens ärenden. Skadar rikets säkerhet. Stör känsliga förhandlingar. Och så skjuter man mot budbäraren. I det här fallet Wikileaks, trots att mörkläggningarna i sig, eller åtminstone USA:s uppenbara problem med sin interninformation, borde vara mer självklara måltavlor.
Carl Bildt och andra säger att världen blivit lite farligare efter Wikileaks. Jag tror tvärtom att den kanske blivit lite klokare – i bästa fall också lite mer kritisk mot det nya hemlighetsmakeri som brett ut sig under 2000-talets krig mot terrorismen.
Det vore i så fall på tiden.