Det är många som uttalat sig den senaste tiden om skolan, men jag har inte läst något skrivet av en lärare. Det är precis som i debattprogrammen om skolan på tv, sällan hör man lärare uttala sig. Jag vill ge min bild av hur skolan utvecklats de senaste 20 åren. Men jag börjar med en liten omväg.
Min fru är sjuksköterska. Det är oerhört imponerande hur hon med några frågor och en enkel koll på puls, ansiktsfärg och andra indikatorer kan skaffa sig en uppfattning om hur det är ställt med en sjukling. Hon kan verkligen sitt jobb, efter 25 års kontakt med patienter. Det är naturligtvis samma sak med mig i min yrkesroll. Jag fattar hundratals sekundsnabba beslut varje dag när jag står inför 30 krävande begåvade tonåringar. Jag är utbildad högstadielärare i matematik, fysik, biologi och kemi, men mitt huvudämne är faktiskt pedagogik. Jag förstår hur ungdomar resonerar och fungerar i grupp. Där har jag min yrkesstolthet och min kompetens.
Jag började arbeta som lärare 1990. Då var skolan statlig, men året efter ändrades detta och skolan blev kommunal. Varje skola bar sin egen ekonomi, men om stadsdelen hade ont om pengar, lade man över mer utgiftsposter på skolorna. Skolorna jag arbetat på har varje år fått sämre ekonomiska förutsättningar. Men kommunaliseringen innebar också att vi tog ett större ansvar, blev delaktiga i skolans profilering, utveckling, konkurrenskraft.
För cirka 10 år sedan var jag ansvarig för schema och tjänstefördelning på min dåvarande skola. Rektorn hade hamnat i ett hopplöst ekonomiskt läge och bad mig göra ett förslag på hur sju tjänster skulle kunna tas bort. Jag satt en kväll och en natt och hade till slut ett förslag. Sju av mina kompetenta vänner skulle få sparken eftersom stadsdelens ekonomi inte gick ihop. Nästa dag läste jag DN. Carl Cedersköld (dåvarande finansborgarråd i Stockholm) stoltserade på förstasidan. Rubriken var ”Skatten sänks i Stockholm med 25 öre”. Då grät jag.
Den nya läroplanen, LPO-94, innebar några avgörande pedagogiska nyheter. Eleven i centrum, ett demokratiskt arbetssätt och ett nytt betygssystem var kanske de viktigaste skillnaderna jämfört med tidigare dokument. Det faktum att eleven skulle stå i centrum i stället för ämnet eller läraren innebar att lärarna nu var tvungna att samarbeta på ett helt annat sätt. De flesta skolor bildade arbetslag. Nu skulle man alltså samla de lärare som hade klass 7a i en grupp, så läraren i matematik, svenska respektive engelska lättare kunde samarbeta med NO- eller SO-läraren, hemkunskapsläraren, etcetera. Tidigare hade eleverna läst om till exempel näringslära och hälsa i både idrott, hemkunskap, biologi och kemi som fyra skilda ämnen. Nu förväntades lärarna samarbeta. Detta ledde till temaarbeten som skulle försöka beskriva en komplex verklighet. Det har nedsättande kallats flumskolan. Detta skall ställas mot den klassiska skolan, där varje ämneslärare gjorde sin egen planering, oftast helt oberoende av vad de andra lärarna gjorde med sina elever.
Dessutom började vi bedriva ordentlig elevvård, eftersom vi inom arbetslaget hade samma elever.
Att arbeta mer demokratiskt var en annan förändring. Nu talas det ibland nedsättande och med misstro om de skolor där eleverna själva sätter upp mål för sin inlärning. Jag har några gånger stått med elever på en äng en vacker vårdag på skolutflykt med ett färdigt program av aktiviteter. Det första som några elever alltid frågade en sådan dag var: ”När får vi gå hem?” Det visade sig att de hellre satt inne och spelade datorspel än var med ute i solen med kompisarna. När vi lärare insåg att det var eleverna som skulle planera utflykten blev det oftast samma aktiviteter, men ett helt annat engagemang.
När jag har jobbat med skolutveckling har jag ställt frågan; Vem ska göra jobbet i klassrummet? Jan Björklund och Maciej Zaremba tycks ha svaret klart. Läraren skall stå i katedern och leverera mätbar kunskap och disciplin.
Tänk er den första fotbollsträningen som 7-årig blivande fotbollsspelare. Du sitter förväntansfull och väntar på tränaren. Det visar sig vara en stadig 50-årig farbror som entusiastiskt springer omkring och visar dig hur man gör bredsida, nickar, kastar inkast och så vidare. Från din plats på läktaren får du en 60-minuters högklassig lektion i hur man sparkar boll. Efter träningen säger tränaren att nästa vecka skall han visa vristskott och dribblingsfinter. Längtar du till nästa träning? Klarar du att sitta still och lyssna? Skulle du visa brist på disciplin? Har du lärt dig vad tränaren visade?
LPO-94 säger något annat. Det är eleverna som skall göra jobbet, lett av läraren. Det är inte lärarna som ska svara på frågorna, vi ska ställa dem. Om eleverna ges utmaningar och tränas att tänka själva, blir deras hjärna mindre som ett lager och mer som en verkstad. Detta har vi försökt göra i 17 år med LPO-94 och tyvärr är det svårare att mäta den kunskap som eleverna tillgodogjort sig, jämfört med att rabbla floder eller grundämnen. Det är lättare att mäta det som präglade den äldre skolan och det förra betygssystemet. Därmed kommer jag till den tredje hörnstenen i LPO-94, betygssystemet.
Sifferbetygen innebar att de bästa eleverna skulle få betyget 5 och de sämsta betyget 1. Fanns det inga dåliga elever i klassen hade läraren misslyckats, eftersom statistiken postulerade att en viss andel av eleverna skulle underkännas. Med det nya betygssystemet ändrades detta. För det första ålades skolorna att hjälpa dem som inte klarade godkänt. För det andra talade man om vilka kvaliteter som man belönade med olika betyg. Nu var det inte längre lärarens godtycke som avgjorde vad som motsvarade ett visst betyg, utan olika kvaliteter. Lite förenklat kan man säga att utantillkunskaper belönas maximalt med betyget G, att kunna tänka själv och göra kvalitativa jämförelser blev värt VG och att förstå saker på djupet och att kunna se helheter blev värt MVG.
Undervisningen blev målstyrd. Klassföreståndaren (en person som sköter information) blev i stället mentor (en person som följer den enskilde elevens utveckling). Eleverna tränades i att sätta upp mål. Många skolor har de senaste åren låtit eleverna planera och leda sina utvecklingssamtal. I stället för att sitta och vänta på att ett omdöme skulle läsas upp för föräldrarna, har de redan läst det, dragit slutsatser och kommit med förslag på utvecklingsområden. Det är inte flum. Det är förväntningar och humanism.
I nästa läroplan som kommer till hösten har man rättat till några brister som fanns i den förra. Det blir tydligare betygskriterier och kursplaner. Men grundtankarna i LPO-94 finns kvar. Betygsskalan får flera steg, men det är samma system med lika många kriterier. Eleven ska fortfarande stå i centrum. Vi skall fortfarande arbeta demokratiskt och bjuda in eleverna i planeringen/undervisningen. Det är kosmetiska förändringar och förtydliganden. Inget annat.
Det jag försökt beskriva är att skolan de senaste 17 åren ständigt har förbättrats. Tyvärr är förbättringarna när det gäller kunskaperna svåra att mäta. PISA-undersökningen, som ofta används som argument för att skolan är i kris, mäter huvudsakligen faktakunskaper. Jag är stolt över att skolan lämnat den kunskapssynen. I och med kommunaliseringen har skolan råkat ut för stora besparingar, men trots det har vi med en ambitiös läroplan ständigt förbättrats.
Jag började med att beskriva hur man kan vara skicklig på sitt jobb. En av de allra skickligaste är Jan Björklund. Han har nästan helt oemotsagd skapat bilden av en skola i kris. Han har fått stora delar av svenska folket att tro att skolan blivit sämre. Det har byggt hans karriär. En skickligare politiker har jag knappast sett.