Skolan som kundtjänst

Att ifrågasätta bruket av "kränkt" var som att lyfta på locket till Pandoras ask. Aldrig har jag fått så många, så koncisa och så uppbragta reaktioner över den utveckling som reportageserien råkade lyfta fram.

Jag skriver "råkade" eftersom jag själv inte varit medveten om hälften av de problem som lättkränktheten visade sig beröra. Brevskörden och debatten ger ingen entydig bild, snarare ett pussel till en karta över en samhällsförändring. Jag skall försöka antyda vad den går ut på. Läsaren får stå ut med att det blir fragmentariskt - men själva verkligheten vill inte hänga ihop som den brukat göra. Vi tror till exempel att högskola är ett ställe där man lär sig att öppna sitt sinne. Men vad är en högskola i Sverige på 2000-talet?

Häromåret anmälde en student vid en av våra bättre högskolor sin lärare. Som yttrat att när man letar efter en bra idé får man kyssa mången groda innan prinsen dyker upp. Anmälan krävde nolltolerans för "könsstereotypa skämt". Professorn svarade då att varken han eller lagen kunde skydda studenten från sådana trauman, eftersom inom litteraturvetenskap, som hon läste, kunde det dyka upp vilka metaforer som helst. Så kanske borde studenten välja ett annat ämne. Med vänlig hälsning

Professorn säger till mig att han gjorde sig beredd för en golgatavandring, ty hans beslut kunde överklagas och hans högskola är den modernaste av alla. Men det slutade lyckligt. Ett år senare fick han brev från studenten som bad om ursäkt för sin anmälan och tackade för att inte ha blivit tagen på allvar den gången. Hon har under tiden hunnit fylla nitton. Eller om det kanske var tjugo.

Pedagogikprofessorn Hans Ingvar Roth undrade i sitt genmäle (DN 6/3) om mina exempel från LHS i Stockholm var representativa för riket. Det vet jag inte. Men exemplet ovan var från Södertörn. Nästa kommer från Göteborg.

Där anmälde en student docenten Johan Lönnroth, för att dennes undervisning inte var "objektiv". Studenten menade att nationalekonomin är en exakt vetenskap, som inte lämnar utrymme för värdering. Läraren Lönnroth, däremot, anser att denna lära är färgad av politiska preferenser. Alltså berättar han för studenterna att han varit riksdagsman för vänsterpartiet, så de får granska det han säger extra noga. Och säga emot Detta finner anmälaren upprörande, han vill ha ren vetenskap, inget annat. Han anser inte att värderingar "hör hemma på universitetet". Någon kan bli påverkad av det som sägs.

Låt mig hämta det sista exemplet från Malmö. Studenten NN ser ut som en kvinna. Fast vissa dagar känner hon sig som en man. Andra dagar som könlös. (Inget konstigt med det. Det är rätt många själar som kommit till världen i fel kropp.) Det konstiga är att hon/han kräver att högskolan skall hänga med hans/hennes ambivalens. Så när en lärare inte gör det utan säger "henne" om studenten en dag då hon känner sig som en man blir han anmäld till JämO för kränkande behandling.

Nej, jag påstår inte att dessa studenter är representativa. Men deras attityd är ett tecken på förändrat klimat. Det som mest förvånade Johan Lönnroth var att den oppositionelle studenten inte försökte väcka diskussion i gruppen eller ens bråka med läraren - utan rände direkt med anmälan till högre ort. Därför undrar jag om anmälan är rätt ord. Kanske borde det heta "reklamation".

Det som förenar feministen som blev kränkt av grodorna med moderaten som blev skärrad av en åsikt och den transsexuella som kräver ersättning för fel pronomen (och det tiotalet som anmälde Lärarhögskolan) är att de inte betraktar högskolan som en högskola, utan som något helt annat.

Hans Ingvar Roth vill tro att mängden anmälningar beror på att allt fler människor känner sig "marginaliserade i förhållande till de centra där den verkliga makten är förlagd". (Det låter fint. Men vad betyder det? Var utövas "den verkliga makten" över lärarutbildningen? Om Roth vet svaret på den frågan vankas Nobelpriset för utvecklingen av kaosteorin.)

Själv kan jag bara uttala mig om sådant som jag undersökt. Mina exempel (samtliga anmälningar mot LHS 2005-07) och de hundratals läsarbreven antyder att det snarare är själva idén om högskola som blivit marginaliserad.

Studenterna i mina artiklar uppträder inte som studenter utan som kunder i ett snabbköp där lärdomen är en vara och läraren en expedit. De kräver att få examen, somliga förväntar sig att få en lösning på sina identitetsproblem. "Kommer det på tentan?" frågar de, när docenten försöker utreda varom Platon och Aristoteles blivit osams. Och får de ett svävande svar känner de sig utsatta för vilseledande reklam. De har tagit dyra studielån. Då vill de veta vad som gäller. Det rätta svaret.

Min egen hypotes går ut på att fenomenet kan bero på en oförutsedd reaktion mellan två substanser som var för sig framstod som godartad, men som tillsammans bildade saltsyra. Den första var marknadsanpassningen av skolorna, så att studenternas/elevernas val och skolans prestationer (räknad inte i kvalitet utan i antalet utexaminerade eller i betygen) blev avgörande för skolornas ekonomi. Javisst, säger jag. Det är bra med valfrihet.

Och så den andra reformen: Ingen elev skall behöva tåla obehag. Självklart, låt oss komma till rätta med allsköns mobbning. Må de skolor som tolererar sådant straffas hårt.

Resultatet syns i läsarbreven: kränktheten kan vara ett rationellt kundbeteende om man vill få ut det mesta ur skolaffären.

Ett tiotal lärare skriver till mig att de numera tvingas sätta "godkänt" under hot om diverse anmälningar. Föräldrar till underkända har talat med rektorn som ställer läraren till svars: Är det inte meningen att alla skall klara vår fina skola? Tänk på budgeten. Om föräldrar är missnöjda med betyget kanske tar de sin Mats ur vår skola och med honom skolpengen. Men blir läraren kallad "hora" av eleven finns ingen ombudsman som bryr sig om den saken. Hon förväntas svälja och gå vidare.

"Den här lagen har gjort Sveriges lärare till ett hukande och smilande släkte. Hur skall vi kunna uppfostra eleverna till demokratiskt tänkande personer, när vi tvingats bli ett sådant dåligt föredöme?" står det i ett av breven.

Barn- och elevskyddslagen, som skribenten syftade på, trädde i kraft för två år sedan. I februari fick vi larmrapporten: nästan 500 anmälningar till Skolverket om "kränkande behandling". Vi fick också ett nytt verb: "Fler elever lärarmobbas", berättade Svenska Dagbladet. Men betyder flera anmälningar flera offer? Ett stickprov från en skola i Norrland manar till försiktighet med slutsatserna. Skolan blev anmäld för två fall av "kränkande behandling". I det första fallet ansåg sig en elev kränkt av att inte få ledigt från skolan för en resa (han skulle komma efter, menade lärarna). I det andra fallet var det en mobbare som blivit avstängd i två dagar, vilket var kränkande, menar han.

Jag är rädd att staten är medvållande till anarkin på kränkthetens område. Hur kan en rättsvårdande myndighet skriva "Det är du som avgör vad som är kränkande"? Detta nonsens står på DO:s hemsida. Jag kan själv avgöra om jag har ont i benet eller känner mig kränkt. Men vad som är kränkande (och kan rendera skadestånd) kan omöjligen den klagande bestämma själv. Absurditeten framgår om man byter ut ordet: "Det är du som avgör vad som är fortkörning."

Diskriminering är svårt att komma åt. Men de ömmande fallen riskerar att försummas när myndigheter förleder oss att anmäla sådant som de själva vet inte går att beivra. Jag kan förstå BeO:s (Barn- och elevombudsmannens) goda avsikt när han på hemsidan uppmanar ungdomar att inte finna sig i mobbning. Men är det klokt att inbilla tonåringarna att staten kan skydda dem från själva puberteten?

"Känner du dig ledsen och blir illa behandlad på något sätt? Då kan du vara utsatt för kränkande behandling Kränkande behandling kan också vara tyst genom att man inte får vara med eller att andra himlar med ögonen när man säger något", upplyser BeO på hemsidan. Anmäl sådana kränkningar till rektorn, och gör skolan ingenting - anmäl till Skolverket.

BeO är jurist, alltså vet han att ingen lag kan straffa en skola för att den inte hindrat miner. Är han en god jurist tycker han inte att en sådan lag borde finnas. Utfrysning är ett vidrigt beteende (inte bara på skolgårdar, jag råkar veta en del om den saken), men kan knappast bortskaffas av domstolen. Så varför lockar BeO de arma att tro något annat? Är det för att skolorna blivit så rädda för Anmälan att också tomma hot kan få goda effekter? Kanske är det så. Men priset för den taktiken får oskyldiga lärare betala, som kan bli anmälda när de ber eleven att ta ned fötterna från bordet.

Hans Ingvar Roth menar att mina exempel på lättkränkta studenter vill ställa "identitetspolitiken" i skamvrån. Detta är en gigantisk fråga, som jag inte kan reda ut här. Men Hans Ingvar Roth förstod mig ganska rätt. Uppsvinget för identitetspolitiken - som går ut på att vi inte kräver vår rätt som medborgare utan som förfördelade grupper (muslimer, judar, yrkesfiskare, dyslektiker, romer och så vidare) - är mig mycket förståeligt. Det har i Sverige i långa tider varit extremt svårt för avvikare att få sin rätt erkänd. (I folkhemmet skulle "tattaren" inse hur reaktionärt det var att förbli tattare. Och begrep hon inte blev hon könsstympad, så att hon inte födde flera av samma sort.) Kan man den historien, förstår man den moraliska impulsen till identitetspolitiken.

Likväl tror jag (med Katrine Kielos, Dagens Arena 22/2, och Kajsa Borgnäs, Aftonbladet 28/2) att den är en återvändsgränd och ett recept för medborgarskapets sönderfall. Vi lever inte på 50-talet längre, Sverige har förvandlats från ett etniskt trossamfund till något som liknar ett medborgarsamhälle. Man tycker att liberaler och socialister borde jubla omlott över detta faktum. Men somliga kan inte tänka utan klasskamp. Så när proletariatet lämnat återbud letar de nya klasser och hoppas att "transvestiten" och "muslimen" skall vara det på heltid för deras skull, underordnad och kränkt, så att man kan göra politik av det hela.

Om jag här karikerar, är det för att synliggöra det reducerande draget i identitetspolitiken, som menar att min politiska lidelse skall utgå från mitt ursprung, min religion, min sexuella läggning eller rent av från mina lyten. Själv känner jag inga muslimer, dyslektiker eller homosexuella. Jag känner individer som tillber Allah, har svårt med bokstäver, dras till samma kön, och även sådana som samlar på frimärken.

Jag hör redan vad demagoger ropar nu: Han förnekar att det finns diskriminering! Nej, jag förnekar inte. Men jag önskar inte att våra partier ersätts av kränkta lobbygrupper, somliga sponsrade av Astra, andra kanske av Förenade Arabemiraten.

Min sista invändning mot identitetspolitiken är att den tenderar att permanenta utanförskapen. "Jag vill bli sedd som människa, inte som funktionshindrad", skriver en student, som trots både dyslexi och Aspergers syndrom klarar doktorandstudier. Hon är mycket kritisk till "handikappklasser", eftersom ingen hjälpmodell passar alla. Hon får den hjälp hon behöver, menar hon, men "skulle bli djupt förolämpad om lärarna godkände mig trots att jag gör ett dåligt arbete". "Jag gick från de uslaste förhållandena, sågs som ett svagt barn Jag vill inte ha det lätt för mig, för då lär jag mig inget. Jag ville enbart säga att det finns funktionshindrade som inte tar underkänd för en kränkning utan som en utmaning att förbättra sig."

Slutligen borde jag, menar min redaktion, säga något om Åsa Linderborgs försök till karaktärsmord ("Fallet Zaremba", Aftonbladet 21/2). Jag har ingen lust. Det är ovärdigt att själv behöva bemöta anklagelsen för att man inte är riktigt svensk. (Tack till Katrine Kielos i Dagens Arena, Widar Andersson i Folket, Peter Elmlund i Axess, bloggaren Stefan Olsson, Mats Holm i GP och alla ni andra, som gjort det i mitt ställe. Se där, Linderborg, världen består inte bara av höger och vänster. Det finns en annan skiljelinje - mellan dem som känner igen ett svinaktigt argument och dem som inte gör det.)

Men låt mig säga att det känns egendomligt för mig som varit medborgare i Sverige femton år längre än Linderborg, och som kunnat hjälpa henne att hantera modersmålet lite ledigare (om hon insåg behovet), att ställas till svars för mitt utanförskap. Hur tänker Linderborg (och Aftonbladet) om det där med att vara svensk? Kan det vara en fråga om blodet? Eller om statskyrkan?

Först tillskriver Åsa Linderborg mig ståndpunkter som jag inte har intagit (riktigt idiotiska, för att vara på den säkra sidan), sedan brännmärker hon dem med kraft och indignation. Tekniken är den simplaste tänkbara. Där jag till exempel skrivit "En del (homosexuella) menar " refererar Linderborg: "han tillskriver alla homosexuella " Jag har räknat till femton sådana falsarier av skiftande grovhet, inklusive rena falskcitat. Ibland diktar hon fritt: "Men har Zaremba rätt när han påstår att lärarhögskolan bara är toppen på ett isberg?"

Den som hittar detta påstående i mina reportage lovar jag en weekend på Bahamas. Detsamma gäller den som finner några av de okvädingsord som Linderborg insinuerar skulle vara mina uttryck: "Queeranfrätt låtsatsbög", "dårpippi", "groteskt", "narcissister och andra idioter". Det är hennes språkbruk. Mina reportage innehåller nästan inga adjektiv med syftning på personer eller organisationer (utom "kränkt", som var svårt att undvika). Av respekt för DN-läsaren, som är van att värdera själv.

Men just det finner Linderborg taskigt; hon säger sig ha svårt att hänga med. "Vad är det Zaremba egentligen är ute efter? Han är alltid svår att citera, undviker att låsa sig fast vid sammanfattande formuleringar. Slutsatserna tvingas ofta läsaren dra själv", klagar hon.

Så hemskt. Stackars Linderborg. Tvingas dra slutsatser själv. Ingen Myrdal, ingen Chomsky som säger hur det skall va'. Men vem var det som lurade Åsa Linderborg att läsa Dagens Nyheter? Den skurken borde anmälas, tycker jag.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut