När Benno Ohnesorg den 2 juni 1967 för första gången deltog i en demonstration mot Schahens besök i Västberlin var han nygift och blivande pappa, en ung kristen student i sandaler med lyriska ambitioner.

Den bild av honom som för alltid har etsat sig fast i den tyska Förbundsrepublikens kollektiva minne visar hur en ung kvinna med förtvivlade ögon lutar sig över en döende ung man: det är Benno Ohne­sorg som denna dag har skjutits till döds av en västtysk polisman. Det är knappast någon överdrift att påstå att denna händelse förändrade Förbundsrepubliken på ett sätt som det i dag är svårt att göra sig en föreställning om.

I själva verket blev de död­liga skotten mot Ohnesorg också startskottet för den västtyska väns­terrörelsens radikalisering, som något år senare ledde fram till grundandet av den terroristiska Röda Armefraktionen. För de till en början fredligt demonstrerande ungdomarna och för stora delar av västtyska medier, Springerpressen undantagen, blev skotten en signal om att den västtyska staten var beredd att ta till våld för att bekämpa den spirande vänsterrörelsen. ­Ulrike Meinhof jämförde med Hitlerregimen och redan samma dag utropade den blivande terroristen Gudrun Ensslin: ”Den fascistiska staten vill döda oss alla. Det är generationen från Auschwitz och med dem kan man inte argumentera."

Det var långtifrån bara den yttersta vänstern som reagerade. Även de stora borgerliga tidningarna tyckte att staten hade överträtt gränsen för demokratisk anständighet. Utomlands jämförde man Västtyskland med fascistiska medel­havsdiktaturer, vilket förstärkte bilden av en polisstat som inte tillräckligt grundligt hade gjort upp med sin bruna historia. Otaliga artiklar skrevs på detta tema, och Benno Ohnesorg blev själva sinnebilden för protesterna, ja han blev studentrevoltens egen martyr.

Som en sådan har han väl också kommit att framstå i historieböckerna, åtminstone fram till för några veckor sedan. Då, 42 år senare, avslöjades plötsligt att den västtyske polismannen – Karl-Heinz Kurras – som sköt Ohnesorg och gav den västtyska studentrevolten luft under vingarna i själva hade varit medlem i det statsbärande kommunistpartiet SED i DDR och sedan 1955 avlönad medarbetare hos Ministeriet för statssäkerhet. Till en början verkade nyheten hanteras som en pikant skandalhistoria som det vänsterliberala etablissemanget en smula besvärat ryckte på axlarna åt. Men reaktionerna och debatten de senaste veckorna antyder att avslöjandet berör hela sextioåttagenerationens politiska självbild, att det på ett djupare plan handlar om hur detta samtidshistoriska skede ska tolkas. Vad återstår av studentrevolten om det visar sig att den provocerades fram från DDR? Och måste historien skrivas nu när det framkommit att mannen som sköt Ohnessorg var övertygad kommunist och betald Stasiagent?

Gladast över nyheten verkar Axel Springers borgerliga tidsnings­imeperium ha blivit. Springer­huset i Västberlin var när det begav sig en antikommunistisk bastion, beläget ett stenkast från muren, Bildzeitungs journalister fick inte använda ordet DDR och i den mån de gjorde det skedde det inom cita­tionstecken eller med omskrivningar som ”det så kallade DDR” eller ”Zonen”. I Bild hetsade man oupphörligen mot de långhåriga borgarungarna, som ville förstatliga Springerimeperiet, och ansåg att de och hela studentrörelsen var en produkt av Ulbrichtregimen i Östberlin. Nu anser Springerpressen att historien delvis har givit dem rätt.

Även om det (ännu) inte är helt klarlagt att provoaktören Kurras handlade på direkt Stasiorder framgår det av akterna att Stasi försåg honom med mycket pengar och flera pistoler. Besvärande är vidare att en stor del av studentvänsterns (SDS) kampanjer mot Springerkoncernen, liksom förslaget att under Rudi Dutschke bilda ett alternativ parlament i Västberlin, faktiskt var fjärrstyrda från öst. Östtyska ungdomsorganisationen FDJ och SDS anordnade till och med seminarier tillsammans. När skotten mot Ohnesorg föll hade partitidningen Junge Welt i Östberlin redan rubriken klar (”Mördad av den västtyska bourgeiosin”) och samtidigt med studenterevoltörna protesterade även i Östberlin tusentals FDJ-aktivister mot ”polisterrorn” i Västberlin; däremot hade studentvänstern i väst sällan något att säga om de hundratals dödskjutningar som under dessa år ägde rum vid Berlinmuren. Till detta kan läggas att DDR på olika sätt finansierade den västtyska vänsterns projekt och i det längsta bistod den västtyska terroristerna, bland annat genom utbildning och skyddade identiteter.

Vänstertidningar som Tageszeitung har reagerat genom att på olika sätt tona ned Stasis roll. Man anser med viss rätt att det enskilda fallet Ohnesorg inte behöver betyda att reaktionerna mot den västtyska ”polisstaten” eller USA:s krig i Vietnam var överflödiga och att studentrevolten hade uppstått även utan Stasis inblandning, låt vara att den då kanske fått en mindre militant form. Och när allt kommer omkring var det inte ett politiskt system liknande det i DDR som flertalet i den västtyska vänstern drömde om när de gick ut på gatorna ...

Några av studentrevoltens mest prominenta företrädare har också framträtt för att återställa ordningen. Filosofen Oscar Negt gör i en intervju i Süddeutsche Zeitung ett försök att rädda arvet från 1968 genom att framföra den något långsökta tesen att Springerpressen och Stasi ”i viss mån befann sig på samma sida” eftersom båda förhindrade ett ”kritiskt meningsutbyte”. Författaren Peter Schneider, som vid fyrtioårsjubiléet av 68-upproret förra året utkom med en bok i ämnet, skriver i Der Spiegel att det är absurt att ”blåsa upp den galnaste spionorganisationen i mänsklighetens historia” till sådana dimensioner som nu sker och ex-terroristen Bommi (Michael) Baumann, som var medlem i en terroristgrupp som kallade sig just ”2 juni-rörelsen”, menar att om inte Stasimannen Kurras hade skjutit Ohnessorg så hade någon annan polisman gjort det.

Över huvud taget skulle man ha önskat att debattörerna lagt lite mindre vikt vid att försvara gamla positioner, att åtminstone någon som framträtt erkänt att deras politiska engagemang den gången åtminstone delvis byggde på en felsyn, att man förhållit sig till de fakta i målet som exempelvis historikern Peter Horvath häromdagen presenterade i Die Welt. Han skriver på en bok med titeln ”Den iscensatta revolten” och hävdar efter omfattande arkivstudier att DDR under kalla kriget hela tiden, målmedvetet och skickligt, utnyttjade, finansierade och underblåste studentrevolten för egna politiska syften. Hans slutsats: 1968 var inte en revolt som uppstod ur ett ”trängande inre behov: snarare var det ett inre behov som iscensattes och framprovocerades från Östberlin och som sedan ledde till revolten."