De senaste veckornas debatt kring vår antologi ”Happy, happy. En bok om skilsmässa” har inneburit en rad motstridiga känslor; bekräftelse över att det var som vi trodde, skilsmässa ÄR ett brännbart och skavande ämne som berör och upprör och som vi uppenbarligen behöver diskutera mycket mer. Samtidigt har det varit beklämmande att inse att reaktionerna stundtals liknat en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea partyrörelsen. Vi må vara ett av världens mest jämställda länder, att det inte är detsamma som att vi ÄR jämställda har sällan varit mer tydligt än nu.
Vi tar det från början: Syftet med vår antologi var att nyansera den entydigt svarta bild av skilsmässa som hitintills dominerat berättelsen: att en skilsmässa oftast beskrivs med orden sorg, misslyckande och skuld. Vi ville komplettera bilden och även berätta om den glädje och styrka som kan komma ur en skilsmässa. Det blev tio berättelser där alla medverkande utgår från sig själva och sina egna erfarenheter men där vi också satte det hela i ett politiskt och historiskt perspektiv för att påminna om att skilsmässa inte alltid varit en laglig eller praktisk möjlighet för kvinnor.
Detta innebär på inga sätt att vi för-nekar eller bagatelliserar den smärta och sorg som nästan alltid finns med i en skilsmässa, vilket också blev tydligt när vi fick in texterna från de medverkande. Alla vittnade om hur de motstridiga känslorna samexisterade: smärta och sorg ena dagen, glädje och styrka andra dagen. Inte minst skulden till barnen går som en röd tråd genom samtliga texter.
Hur någon endaste ledarskribent eller krönikör kan ha missat detta kan vi bara tolka som ett högst medvetet val eftersom vi inte tror att någon av dem som kritiserat boken är korkad. När man inte hittar något att anmärka på uppfinner man helt enkelt en kritik genom att förvränga och förvanska innehållet i texterna.
Därför har vi kunnat läsa att vi påstått något så dumt som att man per automatik blir glad om man bara tar steget och vågar separera (Aftonbladet 26/8) och att vi för ett resonemang som går ut på att om bara mamma och pappa är glada så blir också barnen glada. Att vi aldrig fört ett sådant förenklat resonemang är en detalj som lätt försvinner i krönikörernas positionerande koreografi.
Ett återkommande tema bland kritikerna har varit ett ifrågasättande av vårt moderskap, att vi inte framstått som tillräckligt skuldtyngda gentemot våra barn när vi beskrivit vår glädje över skilsmässan. Det är en effektiv och väl beprövad strategi att angripa kvinnor för deras dåliga moderskap så fort de hävdar åsikter eller längtan som inte inkluderar kärnfamiljen.
Redan för 90 år sedan då kvinnor stred för rösträtten var huvudlinjen i kritiken att dessa kvinnor var egoistiska och att deras rösträttskamp skedde på bekostnad av barnen och deras familjer. Barbro Hedvall beskriver i sin nyutkomna bok ”Vår rättmätiga plats; om kvinnornas kamp för rösträtt” om förlöjligandet som drabbade dessa kvinnor. Karikatyrteckningar av gråtande barn som ropade efter mamma medan hon stod på barrikaderna och skrek om kvinnors rösträtt publicerades i såväl tidningar som på affischer.
I dag är det 2011 och det har varit möjligt för kvinnor att skilja sig utan särskild anledning sedan 1915. Ändå ser vi i kritiken kring ”Happy, happy” att moderskapet fortfarande är tyngt med ett helt annat slags skuldbagage än faderskapet. Desto viktigare att lyfta fram detta i ljuset och granska och analysera varför det fortfarande är så olika för män och kvinnor.
Någon skrev apropå boken att skuld är något man känner för att man tycker sig ha handlat felaktigt. Så kan det förvisso vara men det man då glömmer är att skuld är något inlärt, kulturellt betingat. Varje tid och kultur har sina olika skuldprojekt; för 40 år sedan var det skuldbelagt att vara homosexuell, ännu längre tillbaks kände du skuld om du födde ett utomäktenskapligt barn eller hade sex före äktenskapet. Skulden behöver inte nödvändigtvis stå i proportion till dina faktiska handlingar.
När det kommer till det skuldtyngda moderskapet så är det talande att så gott som alla mammor fått lära sig att känna skuld i betydligt högre utsträckning än männen, trots att det är mammor som paradoxalt nog, enligt all statistik, är mycket mer närvarande i barnens liv än papporna. Småbarnspappor är de män som jobbar mest antal timmar per vecka, det är mammor som tar ut största delen av föräldraledigheten, vabbar och jobbar halv- och deltid för att kunna hämta och lämna barnen på dagis och så vidare.
Sett ur det perspektivet verkar den skuld som så många mammor säger sig känna något överdimensionerad. Något vi behöver analysera och problematisera –utan att för den skull göra som männen och bli mer frånvarande i våra barns liv, det är ingen bra lösning. Men jag menar att skillnaden i skuldkänslor mellan män och kvinnor säger något intressant om föräldraskapet som vi behöver diskutera mera: de fundamentalt olika villkor och förväntningar som finns på mammor jämfört med pappor.
I antologin framför vi en önskan om att slippa betrakta skilsmässan som ett misslyckande, att skilsmässan rentav kan vara en utveckling av livet som framför allt kvinnor vinner på utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Vi har helt enkelt verkat för glada. Och inget verkar störa somliga krönikörer mer än lyckligt skilda kvinnor.
Natalia Kazmierska skriver i Aftonbladet (8/9) ”Som jag förstår det så har majoriteten av Happy-kvinnorna separerat just för att kunna festa, åka på charterresor och ligga runt obekymrat.” Samma upprördhet uttrycker Jesper Högström (Expressen 8/9) ”Men det kan inte skingra känslan av internt peppmöte, av ett slags omvänd möhippa där de nyskilda väninnorna kolkar vin och försöker övertyga varandra om hur lyckliga, lyckliga de är.”
Även Aktuellt är inne på samma linje när de i ett hopklippt reportage om boken bildsätter lösryckta citat om egen tid efter skilsmässan med en kvinna som ligger i hängmattan och slappar och små barn i sandlådan som ser övergivna och längtande ut –medan en indignerad manlig speakerröst berättar att flera i vår bok uppger att vi fått ett ”bättre och roligare sexliv”.
Detta följdes av en debatt mellan mig och Hanne Kjöller som upprört och upprepade gånger frågade hur mina barn mådde efter skilsmässan. En fråga som givetvis är omöjlig att diskutera med Hanne Kjöller i en direktsänd Aktuelltdebatt. Den krampaktiga oviljan att lyfta frågan från individnivå (mina barns välmående) till en politisk nivå är symtomatisk för hela debatten kring såväl vår bok som så ofta när kvinnor försöker problematisera och utmana könsnormer.
Sedan är kanske inte Hanne Kjöller det bästa exemplet här eftersom hon i fyra års tid i artiklar och i sin bok (”I huvudet på en mamma” var enligt henne själv ”en motbok” till ”Bitterfittan”) uppvisat en, ska vi säga, upptagenhet av mitt moderskap och familjeliv som är både förvirrande och motsägelsefull.
När jag skrev ”Bitterfittan” som handlade om bristen på jämställdhet i en familj, uppmanade Kjöller mig att skiljas om jag nu var missnöjd med mitt äktenskap. Nu när jag faktiskt skilt mig är Kjöller kritisk till det också. Så kanske handlar just Kjöllers kritik av ”Happy, happy” snarare om mig som person än om det faktiska innehållet. Trist hur som helst eftersom denna person-fixering inte gynnar den verkligt intressanta debatt vi skulle kunnat ha haft.
Om det är något som blivit tydligt i debatten kring ”Happy, happy” så är det att skilsmässa är ett normkritiskt projekt och ett ämne som tangerar så mycket mer än bara skilsmässa. Det handlar lika mycket om synen på äktenskapet som kanske tydligast uttrycks i Kazmierskas text i Aftonbladet den 8/9: ”En skilsmässa är att bryta ett löfte. Det är vad det handlar om.” Själv gifte hon sig i katolska kyrkan till tonerna av ”Ave Maria”, som hon stolt meddelar i samma text.
Genom att skriva den här antologin bryter vi mot flera normer för hur du förväntas bete dig som kvinna. Inte minst vårt sexliv har seglat upp som en brännande punkt i den här debatten. Den gamla seglivade uppdelningen mellan hora och madonna har funnits där som en antydning som givetvis inte sägs rent ut, förklädd i nytt omslagspapper, men innehållet är lika unket i dag som på 1800-talet.
I det historiska skuldprojektet har frånskilda kvinnor alltid misstänkliggjorts. Det är på tiden att vi gör upp med den bilden nu och i stället pratar utifrån en nivå som vore mer anständig för ett av världens mest jämställda länder.
Vad tycker du om skilsmässodebatten? Diskutera artiklarna här.