Givetvis kommer min dotter hem från skolan precis mitt i slakten, när åtta avlivade lamm fortfarande sprattlar i sina dödsryckningar på stallbacken, vart och ett i en liten pöl av blod. Jag ser henne i ögonvrån när hon, på ett väldigt dramatiskt sätt, gömmer sitt ansikte i armarna och störtar in i huset.
Själv blir jag för ett ögonblick stående, ambivalent inför situationens möjligheter. Jag vill lära mina barn att det är precis så här det går till; vi dödar djuren och äter upp dem. Så här ser det ut. Det är inte vackert. Å andra sidan vill man ju skona barnen från hemska syner.
När jag kommer in i huset sitter hon i trappan, tårarna forsar nedför kinderna och ögonen är uppspärrade och arga när hon tittar upp och möter min blick. Det är ett ögonblick jag på något barnsligt sätt faktiskt längtat efter. De döda lammen där ute måste bli begripliga. Jag ska tvingas ta moraliskt ansvar för mina val.
Författaren Jonathan Safran Foers nya bok ”Eating Animals”, en i raden av många amerikanska böcker som problematiserar köttätande, börjar med ett barndomsminne. Foer har en ny barnvakt, en ung svartklädd tjej, som vid middagen pekar på den uppvärmda maträtten på hans tallrik och säger: ”Du vet att kyckling är gjord av kycklingar va?”
Foer blev vegetarian i samma ögonblick.
Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande.
Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.
Ett par dagar senare, när djuren är styckade, lagar jag en stor gryta på diverse kokkött. Jag bryner bitarna och kokar dem i vin på låg temperatur tills de är så möra att de nästan faller isär. Barnen äter utan vidare frågor. De brukar göra det.
Det finns många argument för att sluta äta kött, särskilt ur ett globalt perspektiv. Köttindustrin i västvärlden förbrukar enorma resurser på bekostnad av fattigare länder, släpper ut skrämmande mycket koldioxid och – vilket ständiga larm påminner oss om – behandlar djuren illa. Två enkla men ytliga lösningar förs fram som svar på de djupt komplexa frågor vi alla måste hantera: antingen bli vegetarian eller börja äta småskaligt, ekologiskt kött. På individnivå handlar sådana eftergifter mest om en möjlighet för den enskilda konsumenten att slippa det egna själsliga lidandet.
Mat är identitet, familj, gemenskap, klass och inte minst kultur. Därtill rent primitiva saker som hunger och smakpreferenser. Det är svårt att ändra sin livsstil. Men vi människor är numera inte bara offer för våra biologiska drifter utan också för industrialiseringens effekter. Vi är fångade i ett system där maten egentligen är för billig, där stordrift råder, alltför många kostnader kapats och det ekologiska och etiska priset har lämpats över på oss.
Nu vill vi på alla sätt slippa betala.
Debatten om matproduktionen handlar nästan alltid bara om enskildheter. Om e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen – mycket sällan om moral. På samma sätt som vi blundar för generella orättvisor i samhället genom att peka på den enskilda människans ansvar gör vi om djuren till individer. Vi äter just den här grisen, av den här rasen, uppfödd på just den här gården. På det sättet lösgör vi djuret från den hemska industriella produktionen. Det trendriktiga uppvärderandet av råvarorna är också ett sätt att rättfärdiga sin konsumtion rent moraliskt. Jag brukar tänka så själv, att den omsorg jag lägger på tillagningen är en förlängning av den omsorg jag visat djuren medan de levde. Däremot undviker jag att odla alltför personliga relationer med djuren.
Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp.
Sverige har stora arealer som lämpar sig för betesdjur, skog inte minst. Och eftersom djuren tvingats till anpassning är det väl rimligt att vi också anpassar oss.
Därmed inte sagt att vi ska söka oss tillbaka till något slags utopiskt, ursprungligt tillstånd. Vi är bortom det naturliga i dag. De flesta djur vi äter skulle inte finnas om inte människan avlat fram dem. Korna, fåren och grisarna behöver oss för att överleva. Och alternativet till kött består många gånger av märkliga substitut eller grönsaker som flugit ett varv runt jorden. Det bästa vi kan göra är att skaffa oss kunskap, och att – om man nu vill äta kött – inte titta bort när lammet skakar i sina sista dödsryckningar.