Från den 1 juli 2015 måste lärarna ha legitimation för att få sätta betyg. Reformen drar i gång nu men övergången är illa genomtänkt och skolorna riskerar att förlora några av sina bästa lärare.
Det är nästan ironiskt. I en månad har jag suttit här på redaktionen och tagit emot, läst och publicerat repliker och inlägg från politiker, lärare, skolledare efter Maciej Zarembas reportageserie om den svenska skolan. Häromveckan satt jag också i publiken och hörde alla upprörda berättelser under DN:s fullsatta hearing på Kulturhuset i Stockholm. Alla lärare som reste sig upp och vittnade om hur de motarbetades av svaga skolledare som inte förstod att tillvarata deras kompetens. Eller Maciej Zaremba som sa att han blivit bestört över det demokratiska underskottet inom skolvärlden, där lärare som påtalar brister får reprimander av skolledare som blir stressade över försvagade varumärken och uteblivna skolpengar. Samma arma lärare som sedan rakryggat ska lära våra ungar att tänka modigt, självständigt och demokratiskt.
Vilken tur att det inte är så i min dotters skola, har jag tänkt under den här våren. Min 14-åriga dotter går i en profilklass som heter Litteratur och drama på Södermalmsskolan i Stockholm, en kommunal skola som erbjuder stor bredd med både vanliga klasser, särskola och profilklasser. Litteratur- och dramaklassen, LD, startades för åtta år sedan av två hängivna lärare, Pär Sahlin och Lennart Wigström. Tanken var att litteratur och dramatik skulle integreras i hela undervisningen. Läser man om industriella revolutionen kan man samtidigt läsa Charles Dickens ”Oliver Twist”.
De här två lärarna är lysande pedagoger. Vi föräldrar häpnar över hur de, tillsammans med sitt lärarlag, får våra barn att förstå hur svindlande det är att tänka och att lära sig saker. Och detta under högstadieåren som inte direkt brukar vara någon höjdartid. Ryktet om lärarduon har också spritt sig och för varje år blir kön till LD allt längre. Södermalmsskolan är återigen en eftertraktad skola. Självklart beror det på engagerade lärare också i andra klasser, men klart är att draghjälpen från LD varit mycket stark.
Nu är det slut med det. I fredags meddelade skolledaren Nina Jonsson att hon splittrar duon. Hon gör det med hänvisning till de nya lärarlegitimationerna som ingår i Jan Björklunds reform Skola 2011. Dessutom, menar ledningen, bör undervisningen inte vara ”personbunden”. En av de två pionjärlärarna – som en gång handplockades från lärarhögskolan men aldrig plockat ut sitt examensbevis – flyttas ner till mellanstadiet. Den andra – som skriver läroböcker i svenska – får vara kvar på LD, men får bara undervisa i svenska och inte i SO (som han lyckats göra till både ett kunskapsämne och ett existentiellt ämne).
Enligt Jan Björklunds reform måste svenska lärare från den 1 juli 2015 ha en av Skolverket utfärdad legitimation för att få rätt att sätta betyg. Det är mest formalia för lärare som har examen och redan nu undervisar i exakt de ämnen och den årskurs de är behöriga för. Men som vi vet ser skolan inte ut så i dag. Det finns mängder av lärare som kanske inte har full behörighet. Som har läst kurser som inte längre existerar, mixat olika utbildningar eller arbetat upp gediget kunnande genom undervisning. Regeringen ger därför möjlighet till kompletterande utbildningar för att lärarna ska få legitimationen, studier på egen bekostnad (VAL), eller tilläggsstudier för lärare som har examen och delvis kan bekostas av arbetsplatsen (Lärarlyftet 2012).
Jag tycker Björklunds skolreform på många sätt är klok. Tanken att höja kompetensen hos svenska lärare är utmärkt. Tanken att försöka rensa upp och på något sätt jämföra och certifiera olika sorters utbildningar likaså. Men övergången är illa genomtänkt. Precis just nu skapar det kaos på många skolor. Stora omorganisationer dras i gång innan Skolverket ens är helt klart med regelverket för legitimationerna.
Och det är här skolledarna kommer in. Deras makt blir större. I flygande fläng flyttar de nu personal, sparkar ut vikarier, och, inte minst, påverkar vilka av deras lärare som ska upp genom lärarlyftet. Inget problem när det är omdömesgilla skolledare som uppfattar var kompetensen finns – men minst sagt olyckligt med dem som inte gör det. Som inte ser. Skolverket erbjuder egentligen ganska öppna lösningar för rektorer som vill behålla medarbetare som undervisat på fel nivå.
Minns man Zarembas reportageserie med en rad exempel på omdömeslösa skolledare blir man mörkrädd. Välutbildade utan sunt förnuft eller dåligt utbildade rektorer med grumliga känslor för kunniga lärare.
För det är läraren allt hänger på. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman var en av dem som svarade på Maciej Zarembas reportageserie (DN 27/4). De två hade olika åsikter om det mesta. Men om en sak var de rörande överens: betoningen av den enskilda lärarens roll. Liedman talade om hur avgörande det var med lärarens goda ledning för att eleven själv skulle ställa sig de vettiga frågorna. Zaremba gick längre: ”en arbetsgivare som vägrar att inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) – har straffat ut sig ur samtalet”.
Precis så är det. De flesta av oss tycker lite si och så om vår skolgång, men vi minns de där lärarna som hade det där oförklarliga som fick oss att lyssna. Därför är det så patetiskt med skolor som lockar med golfklubbor eller ridlektioner eller laptops eftersom det inget har med den konsten att göra.
Redan nu är reformen med lärarlegitimeringen dyr. Den riskerar att bli ännu dyrare om skolorna förlorar sina mest värdefulla lärare. Tänk på Tom Hoopers film ”The king’s speech”. Visst är det en film om en stammande kung, men det är precis lika mycket en film om pedagogik, om det förtroende som byggs upp mellan en karismatisk lärare och hans elev. Och hur var det med logoped Lionel Logue? Han hade ingen examen.
Just nu borde den filmen vara obligatorisk för alla skolledare. Finns på dvd – för bråkdelen av en skolpeng.