I den respons som Kitimbwa Sabuni får av professor Dick Harrison i debattartikeln om slaveriets historia ges ett klichéartat eurocentriskt perspektiv på vad den transatlantiska slavhandeln innebar för de skilda aktörerna. Harrison beskriver den profit som afrikanska och europeiska slavhandlare erhöll från handeln med slavar. Jag anser att fokus måste skifta från ren ekonomi till vilka konsekvenserna blev av denna handel.

Befintliga handelsstrukturer förändrades så att intern handel mellan afrikanska folk stagnerade och handel med europeiska faktorier (handelshusfilialer) vid kusten blev dominerande. En struktur som existerar än i dag och som drabbade även de delar av Afrika som inte direkt påverkades av slavhandeln.

Dessutom upprättade man tullar mellan olika afrikanska folk. Resultatet blev att handeln med slavar ökade då detta var den vara européerna främst efterfrågade.

Jag ifrågasätter inte slaveriets existens i Afrika innan européerna anlände utan vill understryka skillnaden i hur slavar behandlades före och efter européernas ankomst. Det är uppenbart att Harrison inte har besökt de europeiska slavforten då han i sitt inlägg beskriver dem som "små fort och handelsstationer". Bara längs Ghanas kust inom en sträcka på 500 kilometer upprättade européerna mer än 60 fort och handelsfaktorier. Skulle dessa inrättningar ha gagnat folket i de kringliggande byarna? De afrikaner som jobbade på forten var slavar bortsett från en och annan konverterad präst som predikade i kyrkor vars golv kunde utgöra taket på slavarnas fängelsehålor.

Byn utanför Elmina Castle bombades av européer och i dag finns fortfarande ett stort hålrum där 20.000 invånare en gång bodde. Trots detta anser Harrison att militär teknologi var allt för underutvecklad för att européer skulle kunna erövra Afrikas inland. Visst har Harrison rätt i att man ännu inte var ute efter att erövra mark i Afrika. Mark hade man ju redan i den nya världen.

I artikeln nämns att "driftiga mulatter" bedrev slavhandel i Afrika. Synen på dessa möten över rasgränserna ger en romantiserande bild av hur "mulatter" fick betydande positioner i samhället. På bekostnad av vad? Långt ifrån alla dessa barn var produkten av harmoniska blandäktenskap. I många fall kom de till världen genom våldtäkter på tillfångatagna kvinnor. Jag kan inte ens föreställa mig de trauman de måste ha upplevt i barndomen.

På forten låg slavarna i sin egen avföring på vilken maten kastades ned. Stanken känns fortfarande i Elmina Castle. En kvinna skrubbades endast ren om hon valts ut som nästa våldtäktsoffer. Frihetskämpar låstes in i små celler där de dog av törst och brist på luft.

I guidade turer på forten i Ghana har man möjlighet att stängas in i en sådan cell under någon minut. Jag rekommenderar Harrison att prova detta.

Förresten var det inte enbart européer som dog av tropiska sjukdomar. De extrema förhållandena på forten ledde till fler dödsfall bland slavar än bland européer som sov i välventilerade rum.

I Ghana lämnade hajarna kustvattnen och följde efter slavskeppen ut på Atlanten. Döda och levande kroppar som kastats i vattnet blev en lättillgänglig måltid för dem. Kanske att Ghanas befolkning ska skatta sig lyckliga för det hajfria vattnet som turister nu kan bada i? Här kan vi tala om profit!

Det ojämlika maktförhållandet under 1800-talets andra hälft anser historikern ha uppkommit efter den transatlantiska slavhandeln. Faktum är att fler slavar skeppades från Afrika till västvärlden under den illegala perioden än under hela den legala eran. Hans uppgifter om hur många som blev förslavade är förlegade. Vi kan inte säkert veta men minst 11 miljoner slavar exklusive de som dog anser jag vara ett minimum.

Jag har också svårt att hänga med i Harrisons resonemang om att Europa inte skulle ha varit starkt under 1500-1800-talet. Hans egna beskrivningar av europeisk slavhandel under den europeiska renässansen i volym ett pekar ju på det motsatta. Slavar byttes mot för européerna obetydliga varor och det man fick var arbetskraft i form av Afrikas produktiva och reproduktiva befolkning.

Slaveri i all form är horribelt men inom det inhemska slaveriet var åtminstone denna grupp delaktig i uppbyggnaden av afrikanska samhällen. I stället kom de att utveckla västvärlden vars sociala strukturer än i dag verkar förtryckande på den svarta befolkningen. Det är i konsekvenserna av handeln man kan skönja den ojämna maktstrukturen.

Harrison missar att sätta Europas handelsintressen i en kontext. Vilket val hade egentligen afrikanerna? Krig manipulerades utifrån önskan om fler krigsfångar som kunde förslavas. I Västafrika användes tidigare indiska cowriesnäckor som valuta. När européerna importerade mängder av dessa snäckor kollapsade den inhemska ekonomin. På så sätt skaffade man sig ekonomisk makt.

Han refererar också till en kommande volym där expansionen av det afrikanska slaveriet efter att den europeiska slavhandeln upphört beskrivs. Det han inte tar upp i artikeln, men förhoppningsvis i den kommande boken, är att dessa slavar användes för att producera så kallade legitima varor som fortfarande konsumerades i västvärlden.

Vilka syftar Harrison på när han slutligen skriver att afrikanska ledare blundar för afrikaners medverkan i slavhandeln? Personligen har jag hört afrikanska hövdingar be slavättlingar om ursäkt för det inträffade medan Sverige knappt erkänner sin medverkan. Försöket att koppla den transatlantiska slavhandeln till dagens slaveri är så illa underbyggd att jag inte vill diskutera på den nivån.

Denna debatt tydliggör det problematiska med akademiker som forskar utan hänsyn till kontexten. Alla underbetalda afrikanska guider vid slavforten är även de forskare som vi bör lyssna till. De tillbringar sina arbetsdagar i dessa fruktansvärda miljöer och tröstar de slavättlingar som bryter ihop när de besöker forten.

Jag lovar att upplysa dem om att de senaste rönen inom forskningen beskriver dessa dödens fästningar, som kunde förvara 1.600 slavar åt gången, som bara små fort.