Slavsäljarna bär också skuld

I en debattartikel i DN den 21 oktober gör Kitimbwa Sabuni gällande att min skildring av den transatlantiska slavhandeln är orättvis mot afrikanerna. Mer än så: Sabuni menar att jag frångår "de allmänna etiska principer som ligger till grund för svensk rättspraxis". Varför? Jo, därför att jag hävdar att afrikanerna var medskyldiga till tragedin. Jag lägger inte hela skulden på Europa. Jag lägger den på Afrika också, trots att Europa var den mäktiga parten och Afrika den svaga. Jag skuldbelägger offren.

Det finns två möjliga förklaringar till Sabunis angrepp. Den ena är att han medvetet blundar för historiska fakta. Min bok ("Slaveri - en världshistoria om ofrihet", 1500-1800, Historiska Media; del II i min slaveritrilogi) har en diger käll- och litteraturförteckning med hänvisningar till mängder av forskare som är eniga med undertecknad. Boken är en syntes av vad forskningen har kommit fram till, inte ett resultat av egna arkivstudier.

Den andra förklaringen är att Sabuni är slarvig och blandar ihop tidsperioder. Det starka ­Europa som Sabuni hänvisar till fanns inte under perioden 1500-1800. De europeiska besittningarna i Afrika begränsades till några jordbruksområden vid Kapstaden och ett par kuststräckor i Angola och Moçambique. I övrigt förfogade ­européerna endast över små fort och handelsstationer, uppförda med de afrikanska makthavarnas godkännande. Styrkeförhållandet var inte sällan till de senares fördel. Ett skäl var klimatet och sjukdomarna, som skördade massor av europeiska liv. Ett annat var militärteknologiskt. Före kulsprutornas tid saknade européerna de faktiska möjligheterna att erövra och pacificera afrikanska länder. Dessutom ville inte 1700-talets ­européer lägga under sig Afrika. Man var ute efter att handla, inte erövra. Den ojämlika maktsituation som Sabuni syftar på blev aktuell först under 1800-talets andra hälft, efter det att den transatlantiska slavhandeln avslutats.

Vad jag skildrar i min trilogi är hur kommersen med mänsklig arbetskraft gick till i praktiken. Européer ingick avtal med afrikaner, avtal som renderade båda parter profit. Att köparna i förlängningen tjänade mest på affärerna är ett faktum, men det lyfter inte skulden från säljarna. Den afrikanska slavhandeln och det afrikanska slaveriet drogs in i en allt ondare cirkel. Ibland tog afrikanerna initiativ till att eskalera slavhandeln, ibland européerna. Ofta omhändertogs handeln av driftiga euro-afrikanska mulatter - både män och kvinnor, många kända vid namn. Endast i Senegambia och Angola sökte européerna etablera sig som slavhandlare i Afrikas inland, men de blev aldrig kvitt beroendet av afrikanska handelspartner. Dessutom: om inga européer fanns till hands sålde afrikanerna slavar till andra köpare. Härskarna av Darfur, Wadai och Bornu sålde inte en enda slav till européerna, men de sålde väldiga mängder till arabvärlden.

Detta är i dag okontroversiellt. Jag känner inte till en enda forskare som är av motsatt uppfattning. Trots det menar Sabuni att mina idéer är "extrema". Väl att märka anför han inget konkret belägg för sin åsikt, enbart retoriska utfall som ligger nära gränsen för ärekränkning. Enligt Sabuni tycker tydligen jag, i konsekvensens namn, att indianerna hade sig själva att skylla för att de utrotades och att det var judarnas fel att de gasades ihjäl i Auschwitz. Dylika påhopp är så infama att de inte är värda trycksvärta att bemöta.

Kontrollera mina källor. Läs forskarlitteraturen. Nöj er inte med volym II utan läs även volym I ("Forntiden till renässansen", 2006). Ni kommer att se att det afrikanska slaveriet och den afrikanska slavhandeln var väl utvecklade företeelser långt innan portugisiska sjöfarare upptäckte kontinentens kustlinje. Hundratusentals svarta män och kvinnor tvingades vandra i karavaner tvärs genom Sahara under europeisk medeltid, sålda av afrikaner till berber och araber.

Den största expansionen för det afrikanska slaveriet ägde för övrigt rum på 1800-talet, när européerna drog sig ur slavhandeln. Om detta handlar det största kapitlet i volym III, som publiceras nästa år. Bevisen för slavhandelns oerhörda betydelse i den afrikanska kontinentens egen historia är överväldigande. Men detta är en obehaglig sanning som nutidens afrikanska ledare har haft svårt att acceptera. Det är mycket enklare att utmåla sig som oskyldigt offer för den ­europeiska handelskapitalismen. Då slipper man göra upp med sin egen skuld och man slipper konfrontera det nutida slaveriet.

Kitimbwa Sabuni är historie­revisionist. Han korrigerar historien - förfalskar historien - så att den passar hans egna syften. Han tonar ned den ofrihet och de förtryckande maktstrukturer som fanns i mängder av äldre afrikanska samhällen genom att skylla på Västerlandet. I och med detta osynliggör han även det slaveri som är utbrett i dagens Afrika - i Sudan, Mauretanien och många andra länder. Enligt FN-organet ILO:s försiktiga beräkningar uppgår antalet slavar söder om Sahara till minst 660.000, i Mellanöstern och Nordafrika till 260.000, och då rör det sig om minimisiffror.

För att råda bot på detta pågående brott mot mänskligheten måste rötterna till det inhemska afrikanska slaveriet åskådliggöras, erkännas och analyseras - inte döljas bakom en slöja av en lika falsk som till intet förpliktande retorik. Självklart är våra europeiska förfäder storligen skyldiga till att ha köpt slavar i Afrika. Men afrikanerna är skyldiga till att ha sålt dem - frivilligt, girigt och utan skrupler.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut