När jag gick i skolan innehöll gympalektionerna en övning där vi kastade handgranater (gjorda av trä och täckta med metall för att likna riktiga) mot en vägg, på vilken en röd banderoll bredde ut sig och förklarade vårt militäriska tidsfördriv: "Träna våra kroppar och skydda vårt fosterland". Vi fruktade att Kina en dag skulle invaderas av amerikanska "imperialister" eller sovjetiska "revisionister".
Ja, hela västerlandet hade onda avsikter. Såsom bosatta i ett slutet land hade vi liten vetskap om världen utanför.
Jag gick i skolan i Nanjing i början av sjuttiotalet, när Kulturrevolutionens upproriska feber var på väg att avta. Några år tidigare hade min far förvisats till landsbygden efter att ha kritiserat regeringen. Min farfar, en oansenlig spannmålshandlare, hade begått självmord, eftersom han oroade sig för att hans inte så politiskt korrekta bakgrund skulle vålla honom bekymmer. Det var en mörk tid för min familj, liksom för vår nation.
Kina har kommit lång väg sedan dess, men ändå förblir bilden av den tiden djupt inpräntad i västerländska sinnen. Jag undrar om väst är lite för angeläget att rapportera om negativa saker. Eller känner sig kanske väst mer bekvämt med att höra sådana historier?
Det är mitt intryck, som kines som har bott utomlands men återvänt till Peking.
Även på den tiden då vi kastade granater drömde jag om att bli journalist och författare. Men drömmen krossades när jag var 16 och min mor släpade mig till arbetet på en statsägd missilfabrik.
Min journalistkarriär startade med olympiska spelen. År 1993, på kvällen när man tillkännagav vilket land som skulle få organisera OS, var jag på Himmelska fridens torg. Jag minns hur fontänen satte i gång när vi trodde att Kina hade vunnit. Det var förkrossande att intervjua den bittert besvikna folksamlingen. Men sanningen var att Kina inte var riktigt redo. Minnet av det blodiga tillslaget på torget 1989 var ännu färskt.
Jag var även i Peking åtta år senare när Kina faktiskt vann kampen om OS. I våra kvarter ägnade gummorna hela eftermiddagen åt att öva danssteg och deras män slog på trummor och gonggongar. Den här gången blev vi inte besvikna. Det vilda firandet, det bedövande ljudet av smällare, skratt och extatiska rop pågick hela natten. Jag intervjuades av BBC. Jag sa: "I de extatiska ropen hörde jag det kinesiska folkets längtan efter erkännande och respekt från världen."
Jag var lika glad som alla andra. Ända sedan de ekonomiska reformerna inleddes har Kina lyft miljontals människor ur fattigdom. En otrolig bragd. Som barn brukade jag rosta cikador för att stilla mitt sug efter kött; nu kör min 19-åriga systerson, en student i Nanjing, egen bil. Som flicka i missilfabriken behövde jag stå ut med mängder av regler. Jag arbetade där i tio år. Jag befordrades aldrig, delvis på grund av mitt naturligt lockiga hår - min chef trodde att jag hade permanentat det. På den tiden var det bara folk med borgerliga värderingar som brukade locka håret. I dag kan unga kvinnor locka håret, raka håret eller färga håret när de vill. Det är ingen liten sak.
Under de senaste åren har jag sett hur huvudstaden har förvandlats. Toppmoderna byggnader - inte bara olympiska byggnader som "Fågelboet" och "Vattenkuben" - har poppat upp som svampar efter ett vårregn. Så här strax inför öppningsceremonin har Peking, efter att ha fått ett ansiktslyft, aldrig varit så vackert, rent och tyst. Enorma ansträngningar och uppoffringar har gjorts.
För att säkra bästa möjliga luftkvalitet har förorenande fabriker runt Peking stängts, byggnadsarbeten har stoppats och bilar har tagits från vägarna (resultaten, ska erkännas, har varit blandade). Andra åtgärder är överdrivna: tiggare, hemlösa och migranter utan dokument har körts ut. Petitionärer som kommer med sina klagomål till Högsta folkdomstolen har hindrats från att komma in i staden. Potentiella bråkstakar är under övervakning eller i husarrest. Det är den strategi som myndigheterna har valt för att hantera osäkerheten.
Ändå kommer Peking-OS att bli en succé eftersom en majoritet av befolkningen vill det, inte bara för att regeringen vill använda olympiska framgångar för att vinna legitimitet. Xia Fengzhi, en 67-årig pensionerad arbetare och volontär, berättade för mig hur glad och uppspelt han är över spelen: "Jag vill att utlänningar ska se vad Kina har uppnått. Vi kallades 'Asiens sjuke man'. Nu är vi starka och rika nog att hysa ett så stort internationellt evenemang."
Utan tvekan kommer det att bli mycket mer negativ rapportering utomlands, som kritiserar Kinas övergrepp mot mänskliga rättigheter, bristen på frihet för medierna och de överdrivna säkerhetsåtgärderna. En del kineser har förstås inte tillgång till rapporterna, men de som har det tenderar att avfärda dem som knorrande från krafter som är emot Kina. I en undersökning som utfördes av Pew research center var kineserna mest optimistiska av 24 nationer om sitt lands framtid, stärkta av den snabba ekonomiska tillväxten och löftet om OS.
Det finns, tror jag, en annan anledning - tajmningen. Undersökningen genomfördes i våras, strax efter oroligheterna i Tibet och under den olympiska facklans konfliktfyllda färd, då det gick en våg av nationalism genom Kina som svar på vad många kineser upplevde som "anti-Kina-stämning" i väst och "ensidig" Tibet-rapportering.
Jag har inga problem med den kritiska rapporteringen, men jag tycker att det är fel av väst att fälla moraliska domar, särskilt när några av anklagelserna inte är sanna. Till exempel var det som hände i Lhasa enligt min mening långt mer komplicerat än "den kinesiska regeringens skoningslösa sätt att slå ner tibetanska protester". Där fanns en fredlig protest, men där fanns också ett våldsamt rasupplopp, som jag knappast tror skulle tolereras i något land.
Som journalist ägnar jag huvuddelen av mina artiklar åt att kritisera regeringen, som inte verkar ha något begrepp om hur den ska framställa sig själv. Välsignade med ett sådant inhemskt stöd och beväpnade med kunskaper om storskalig organisering borde myndigheterna ha antagit en mer avslappnad inställning till den här sportfesten. Varför gjorde de inte olympiska spelen till ett roligt evenemang - Kinas stora "coming-out party"? De hade inte behövt skapa så mycket besvär i folks vardag. Det skulle ha varit långt bättre att låta Världen se Kina som det faktiskt är.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att man har missat chansen också i fråga om viktigare aspekter. Våra ledare kunde ha utnyttjat tillfället för att ta itu med verkliga problem: bekämpa korruption, förbättra rättssäkerheten, släppa på mediekontrollen och öppna landet ytterligare.
Men tvivla inte på vårt stöd för spelen i Peking. OS är tänkt att vara en mötesplats för människor med olika uppfattningar. Det kommer att ge Kina och övriga världen en chans att förstå varandra. Även om jag inser hur Kinas odemokratiska politiska system och brist på insyn gör väst illa till mods, särskilt i kombination med landets uppgång, kommer mycket av rädslan ur okunnighet.
Dagens skolbarn gläds åt långt mer sofistikerade sporter än att kasta handgranater. De vet mycket mer om omvärlden. Jag undrar om västerländska barn vet lika mycket om Kina? Och om de gjorde det, skulle där fortfarande finnas samma rädsla?
Kanske kommer OS att föra oss närmare varandra.