”Om man är kvinna (vilket i grunden är vad det handlar om), ingenting alls att provoceras av”, skrev Ingegärd Waaranperä i sin mycket välformulerade recension (DN 11/18) av ”Scummanifestet” på Turteatern.
Om man är kvinna, alltså. Och om man är man?
När jag kommer till teatern, efter en kort promenad från tunnelbanestationen i Kärrtorp, är allting som vanligt. Känner igen folk, män och kvinnor, i teaterfoajén. Jag har varit hemma och vabbat ett tag, det är skönt att komma ut lite. Överväger ett vinglas men avstår, det är ändå mitt i veckan.
Sen händer det. Dörren till salongen öppnas och någon ropar: ”Nu vill vi be alla kvinnor komma in!”
Vi män står kvar, flinar lite osäkert. Det dröjer någon minut.
”Nu få alla män komma in.”
Strålkastarljuset som möter oss, applåderna från kvinnorna som redan har tagit plats på sin läktare med mysig stoppning och kuddar. De svarta, hårda stolarna som väntar på oss på ”vår” sida om scenen. Vi sätter oss ned. Känner blickarna på mig. Försöker möta dem men bländas av lamporna, anar bara kvinnorna på andra sidan. Vet plötsligt inte hur jag ska göra med benen, var jag ska lägga händerna. Jag har gjort entré förr. Fast aldrig så här.
Det har skrivits mycket vackert och klokt och fult och dumt om Valerie Solanas ”Scummanifestet” och Turteatern de senaste veckorna. Men i den kulturjournalistiska logik som slentrianmässigt delar upp debatten i ”medvetna och intellektuella feminister” kontra ”grottmänniskor” har jag saknat ett tredje spår: någon som utan att blunda för patriarkatet öppet medger hur djupt obehaglig texten, föreställningen och den tankevärld som de bygger på är.
Jag sitter på teater och ser mig själv omtalas (och därmed behandlas) sämre än ett djur; som en dum, ihålig robot. Skådespelaren – en fantastisk Andrea Edwards – vänder ryggen åt männen och använder mig som rekvisita i en noggrann och metodisk kränkning av alla olika aspekter av min identitet: som äkta man (”mannen är oförmögen till empati, ömhet och lojalitet”), som älskare (”Stor Man med en Stor Kuk gör en Stor Grej”), arvsanlag (”Mannens uppgift är att producera sperma”), konstnär (”allt han rör vid blir till skit”) och, kanske allra värst, som förälder.
I en av textens vidrigaste passager delas kvinnligheten upp i coola Scum-kvinnor och ”Daddy’s girls” – de senare är de som har indoktrinerats till passivitet och underlägsenhet. Solanas skriver: ”Modern vill det som är bäst för hennes barn. Daddy vill bara det som är bäst för Daddy (…) Då Daddy är känslomässigt störd älskar han inte sina barn (…)”.
Att pjäsen är förolämpande för männen i publiken är ingen brist, tvärtom, hade jag suttit där och mått bra och haft trevligt hade det varit en usel föreställning. Min hjärna arbetar i början på högtryck med att destillera förolämpningarna till något begripligt och acceptabelt: det handlar om kvinnors underordning, om patriarkatet, om en författare som misshandlats och utnyttjats av män, dessutom är det ju satir.
”Det är så här det känns att vara kvinna, jämt”, förmanar jag rabblande mig själv, ”det är så här det är att vara omgiven av underklädesmodeller, löpsedlar om gruppvåldtäkt larmrapporter från offentlig sektor, filmer som ’Pretty woman’”. Men riktigt bra konst når oss emotionellt, inte intellektuellt och efter ett tag börjar det sippra in, i takt med att hånskratten från läktaren på andra sidan blir högre, råare, friare. När vi män blir tillsagda att i kör säga ”Jag är en anspråkslös liten skit” (ja, vi lyder) jublar de och applåderar. Förnedringen är kväljande.
Om Scum handlade om hatet mot judar, muslimer, handikappade, äldre eller homosexuella vore den otänkbar som teaterpjäs i Sverige 2011 – se bara på skriverierna om Ruben Östlunds långt mindre kontroversiella ”Play”. Det är en enkel sanning, lika lätt att se som det faktum att vi lever i en värld som styrs och ägs av män. Om jag känner empati – en känsla jag trots mitt kön är kapabel till – med de ”mansaktivister” som har protesterat mot ”Scummanifestet”, är det på just denna enda punkt: hat gör ont. Solanas hat är politiskt och biografiskt motiverat, men lik förbannat gör det ont när vi får det i ansiktet.
Men antifeministerna avslöjar sin verkliga agenda när de upprört talar om ”dödshot” och ”massmord”. För jag blir ju inte rädd. Det är det som är avgörande: Scum skrämmer mig inte. Jag tror inte att ett gäng dödsmördarfeminister ligger i bakhåll när jag kommer till kontoret i morgon. På sin höjd kommer feministerna att ordna fler förskoleplatser, mer pengar till vården eller en extra pappamånad; jag kan leva med det.
Döda mig, slå mig eller begränsa mitt livsutrymme varken kan eller vill de göra. Det är därför feminister fascineras så av Scum: den är en ventil, gestaltar en förbjuden fantasi, en grotesk haschdröm som aldrig kan förverkligas. Den fantasin får de gärna behålla. Vi har ju tagit resten.
Jag lämnar teatern efter att artigt ha applåderat och småpratat vänligt med dem jag känner innan jag går till tunnelbanan. Köper en kaffe och en bit choklad på vägen, det gör jag aldrig annars, men jag känner mig liksom … lättad. Jag inser plötsligt att jag njuter av att ordningen är återställd, av vetskapen om att jag – 1,78 lång, medelålders akademiker klädd i grå överrock – är ett långt större hot mot kvinnorna omkring mig än de någonsin kommer att bli mot mig. Jag vet att det är mina steg de hör bakom sig i den mörka leriga parken, mitt ansikte de sneglar mot vid cykelstället halv tio på kvällen. Jag törs skriva det här eftersom jag vet att ingen kvinna kommer att bombardera mig med hotfulla mejl, för att inte tala om att ringa min mobil på natten och onanera mig i örat.
Jag vet att mitt raseri mot den ensamma, tragiska Valerie Solanas och hennes manshat är något mycket värdefullt, något som jag varsamt ska ta i min kupade händer, vårda ömt och sedan rikta utåt, mot en värld full av kvinnohat.
En kort stund står jag på en perrong i Kärrtorp med mitt kaffe och njuter av att vara man. Sedan åker jag hem till min fru och mina döttrar och säger att pjäsen var bra.
dn.se/kultur Läs också Ingegärd Waaranperäs recension av ”Skummanifestet”.