Vad är det som händer med det offentliga rummet? Larmrapporterna kring dess försvinnande från slutet av 90-talet verkar ha gått samma öde till mötes som obekväma miljöanalyser: efter en hastigt uppflammad debatt glöms de bort och stoppas undan. För inte alltför länge sedan såg vi rörelser som "Reclaim the streets" iscensätta manifestationer, och till och med landshövdingen gav sig in i diskussionen kring privatiseringen av platser. Nu har protesterna tystnat. Allt fortsätter i stort sett som vanligt, men denna "vanlighet" rymmer i själva verket en glidande anpassbarhet inför ett i grunden förändrat samhälle.

Jag deltog för en tid sedan på ett möte inför den nära förestående inglasningen av Sergels torg i Stockholm. Hanteringen har länge skett i det tysta och fördolda, utan den debatt som väcktes när projektet först initierades 1998. När jag förhörde mig om det egentliga syftet bakom åtgärderna (vilka innebär att stora delar av Sergels torg mutas in och kommersialiseras) svarade en representant från polisen: "Vi vill få bort missbrukarna, invandrarna, ungdomarna, uteliggarna och gratisätarna - det ska bara vara vi där."

Tydligare kan motiven bakom moderaternas valparoll för Stockholms stadsmiljö - "Snyggt och tryggt" - knappast uttryckas. Vad som framställs som åtgärder för trivsel och säkerhet är i praktiken en fråga om social sanering. Det innebär en homogenisering av stadens befolkning och av dess kommersiella utbud, eftersom "uppgraderingen" av stadsmiljön också innebär höjda lokalhyror: bara de stora butikskedjorna blir kvar.

I demokratisk mening är emellertid frågan komplicerad, eftersom denna typ av åtgärder i allmänhet tycks motsvara vad en majoritet av befolkningen vill ha. "Snyggt och tryggt" - som i inglasade affärscentrum - tycker väl de flesta är trivsamt och bra? Det faktum att det innebär en inskränkning av de demokratiska fri- och rättigheter som endast kan säkerställas på allmän mark tycks inte bekymra många. Men vilka är då egentligen "vi"? Och kanske viktigare: vilka vill "vi" vara?

Idén om ett "vi" är i själva verket kruxet i det offentliga rummets konstruktion. I samhällsvetenskaplig mening är begreppet förknippat med värden som frihet, öppenhet, jämlikhet och kritik; det utgör alltså en oskiljaktig del av hela det moderna projektet. Och på samma sätt som den västerländska tanken om universalitet avslöjats som patriarkalisk och imperialistisk, är idén om gemenskap i offentliga rum något djupt problematiskt. Vi-et förutsätter "de andra".

Alltsedan Jürgen Habermas berömda studie från 1962 har det också varit tydligt hur modellen för en ideal, öppen och kritisk offentlighet är fylld med paradoxer. Det offentliga rummet har aldrig varit tillgängligt för alla, vare sig vi talar om det grekiska polis, Paris boulevarder eller den mediebaserade offentlighet vi lever med i dag: det har alltid funnits kriterier för deltagandet och regler för samtalets former.

Den försvinnandets retorik som präglat debatten om offentliga rum har också varit genomsyrad av nostalgiska och reaktionära inslag. Det har påpekats att synen på stadsrummet som en trivsam mötesplats, den traditionella småstadens gator och torg, kan utläsas som ett försvar för "det goda", socialt kontrollerade och därför exkluderande samhället.

På en teoretisk nivå har därför kritiken av det offentliga rummets idealitet medverkat till upplösningen av begreppet. Det speglar en verklighet av "hybrida" offentligheter, där det inte längre görs någon skillnad mellan olika ägandeförhållanden och där den sociala funktionen, inte den politiska, är vad som sätts i centrum.
I praktiken rör det sig oftast om platser programmerade för konsumtion. Sammantaget framstår därför det sant demokratiska offentliga rummet som en utopi, knappt ens möjlig att formulera längre.

Att försvara det offentliga rummet som en kategori motsatt det privata låter sig inte heller självklart göras. För är det inte en tanke om gemenskap, idén om just ett "vi", som även ligger bakom privatiseringen av gaturum, formandet av bostadsrätter och marknadsföringen mot enskilda konsumtionsgrupper? Det är också som ett kollektiv vi uppmanas av högtalarröster att ignorera tiggare på pendeltåget.

Ett sätt att göra situationen mer konkret, menar den franska filosofen Bruno Latour, är att förflytta fokus från offentlighetens ideala principer och i stället se till dess faktiska innehåll. I förordet till katalogen "Making Things Public: Atmospheres of Democracy" (en utställning i Frankfurt 2004, utformad i samarbete med Peter Weibel) påtalar han problemen i det offentliga rummets konstruktion. Han menar att den politiska filosofin är fylld av beskrivningar av "tomma arenor där nakna människor antas träffa varandra bara för att prata", men har mycket lite att tillföra avseende ämnet för dessa diskussioner. I stället måste vi se till de frågor som lyfts fram i offentligheten, vad som förs upp till allmän diskussion. Rent pragmatiskt är det bara dessa "sakfrågor" som förenar eller skiljer oss - för, som Latour säger: "saken" är inte "saklig", den framstår olika för var och en.

Latour gör här en elegant koppling mellan tinget - som just "sak" - och det gamla ordet för församling, ett slags demokratins ursprung. Och orsaken till mötet är inte att vi är överens, att vi liknar varandra eller trivs tillsammans - utan att vi är oense, att vi i grunden är och tycker olika. Det är med andra ord kontrovers och konflikt som är demokratins "atmosfär", inte likhet och samförstånd.

Med Latours infallsvinkel blir det tydligt hur det byggda offentliga rummet i sig utgör ett "ting", i just den dubbla betydelsen. Kopplingen till de mytiska första mötesplatserna, tinget för rådslag, möten och gemensamma beslut, har sedan länge förbleknat. I stället har det bokstavligen förvandlats till en "vara" vars syfte enbart låter sig formuleras i ekonomiska termer. Kanske är det endast i medierna som idén om en kritiskt verkande offentlighet fortfarande lever kvar. Det visar sig i idén om 'public service', en term som även den besväras av sin dubbelhet - på en gång en gemenskap och tillgång till ett gemensamt forum.

I dag vet vi att offentligheten är splittrad i ett oändligt antal publiker, att det står var och en fritt att välja sitt forum och språk. Situationen kan tolkas i termer av individualism och frihet, men också ses som uttryck för samhällets atomisering, dvs dess inre upplösning. Och denna splittring motsvaras av produktionen av fristående, avstyckade och segregerande stadsrum, vart och ett anpassat till sin målgrupp - vare sig den utgörs av den köpstarka medelklassen eller av de underprivilegierade i periferin. Vad som kallas för mångfald (både i staden och medierna) är snarast att betrakta som fristående delar, utan inbördes kontakt eller beröring, och därför utan kraft att påverka samhället i stort. Internet är därför det bästa, och sämsta, exemplet på offentlighetens nuvarande tillstånd. Den extrema mångfalden av platser och information skapar visserligen oändliga möjligheter att välja tillhörighet och identitet, men innebär också en närmast fullständig frihet från insyn och ansvar.

I dag står vi i en situation där offentligheten attackeras ur ett ideologiskt perspektiv, som sinnebild för den förhatliga "kollektivismen". Utförsäljningen av allmännyttan, förslag till avgiftsbelagda bibliotek och återinförseln av entréavgifter till statens museer visar hur offentligheten motarbetas och demonteras i namn av individualism och kapitalism. Det "vi" som finns inbyggt i den moderna offentligheten är alldeles uppenbart medelklassen, och det är också det "vi" för vilket rummet byggs och utformas i verkligheten - det vill säga som ett medium för konsumtion. Det kan tyckas vara en plattityd att påpeka att det offentliga rummet uppstår och förändras i enlighet med den dominerande klassens intressen. Men eftersom dessa behov och intressen enbart formuleras på en individuell nivå, är det inte konstigt att det offentliga rummets demokratiska betydelser kommit att bli så urholkade. Privatiseringen av det offentliga rummet kan därför betraktas som en logisk följd av paradoxerna i liberalismens ideologi, vars kritiskt resonerande medborgare i allt större utsträckning förvandlats till kund. Så vad ska vi ha det offentliga rummet till, om inte för att shoppa?

Kanske kan Latours pragmatiska perspektiv ge frågan en annan inramning. I stället för att slå vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som det offentliga rummet av hävd symboliserat och garanterat kan det analyseras i termer av framträdande. Det innebär att uppmärksamma det som blir synligt i staden - och det som inte är det. Om "snyggt och tryggt" också är liktydigt med att delar av befolkningen utestängs genom en hel uppsättning verktyg och styrmedel, så innebär det en totalisering av verkligheten. Vi ställs inför en upplevelse av samhället, en bild av människan, medan förutsättningarna för denna verklighet - ekonomiskt, socialt och politiskt - hålls i skymundan.

Med Latours resonemang är detta en förnekelse av den inneboende skillnad som ligger till grund för demokratin. Insikten om att alla inte ser ut, tycker eller beter sig som "vi" är med andra ord viktig för samhället, och det ger det offentliga rummet en radikalt annan betydelse än hur det vanligtvis uppfattas. En demokratiskt "uthållig" strategi måste vara inriktad på att blanda olikheterna, synliggöra skillnaderna och förbinda dem med varandra. Det offentliga rummets centrala ideal, principen om allmän tillgänglighet, rymmer en unik potential att framkalla en mera mångfacetterad, och därför sannare, verklighet. Vilka slutsatser vi sedan drar av denna sanning är en i grunden politisk fråga, avhängig svaret på frågan vilka "vi" egentligen vill vara.