Spaniens pakt med glömskan

Sommaren 1937, under brinnande inbördeskrig, befinner sig den spanska republikens siste president, Manuel Azaña, på sjukhus. Oförmögen att delta politiskt skriver han om sin frustration i vad som ska komma att bli boken "La velada en Benicarló" (Vakan i Benicarló):

En natt i slutet av augusti (1937), när jag stod vid fönstret i mitt rum för att ta en nypa luft, hörde jag tre skott eka bortifrån kyrkogården.

Sedan blev allt tyst. Så plötsligt, ett kvidande i fjärran. Jag lyssnade uppmärksamt. Kvidandet tilltog, och blev till ett hjärtslitande vrål. Den lidande var redan i dödsriket, men fortsatte skrika ut sin fruktan. Skriket kom direkt till mig.
Jag kallade fram två eller tre personer från sjukhuset till fönstret. (Låt oss hämta honom; kanske kan vi rädda honom!) De vägrade; jag framhärdade, och de hindrade mig. Vi ska inte blanda oss i! På sin höjd kan vi meddela stadsfullmäktige, vilket också gjordes. Tiden gick. Pang, pang. Två skott till från kyrkogården. Kvidandet upphörde.

Azañas berättelse kan illustrera den sällsynta grymhet som karaktäriserade spanska inbördeskriget 1936-1939. Om offren på slagfältet uppgick till omkring 350 000, blev så många som kring 150 000 mördade av exekutionsplutonerna.

Det är detta som är det svindlande, äcklande och ouppklarade med inbördeskriget, som dels var en förberedelse för andra världskriget, dels skriver in sig i serien av massakrer och folkmord i Europa under 1900-talet, vars senaste länk är Balkankrigen under 1990-talet.

Få spanjorer saknar en nära anhörig som mördades, eller mördade, under konfliktåren. Ämnet är än i dag tabu därför att ingen egentligen har glömt skulder och oförrätter, utan sopat dem under mattan, därför att den vardagliga luften annars skulle bli alltför tung att andas. Och historieskrivningen har blivit därefter.

Under kriget framställde vänsterpropagandan fascisterna som en invasionsarmé från Marocko, medan fascisterna utmålade republikanerna som Stalinagenter. Ingendera anklagelsen var sann, även om det fanns element som med viss ansträngning kunde användas: 60 000-100 000 marockanska soldater med lägre grad kämpade på de upproriska militärernas sida, och kommunisterna fick allt större inflytande på den republikanska vartefter kriget fortgick.

Efter Francos seger blev den officiella sanningen att Spanien hade hotats av en kommunistisk komplott, som avstyrts av lojala officerare. Detta var den segrande sidans retrograda försök att rättfärdiga sin militärkupp mot den folkvalda regeringen i Madrid, som dominerades av socialister och liberaler. På 1970-talet började en ny historieskrivning göra sig gällande. Spanien skulle ha imploderat i ett gigantiskt "brodermord".

Våldet skulle ha spritt sig ohämmat i hela samhället, minsta oförrätt, minsta privata oginhet skulle ha kunnat nyttjas som anklagelseakt, som inte sällan förde den anklagade till ett uppgrävt dike. I ett första skede behandlades brotten huvudsakligen skönlitterärt, medan vi på senare år sett ett nyvaknat intresse för en essäistisk behandling av ämnet. I processen har tystnaden börjat ge vika och fakta kring skuld och ansvarsfrågor börjat blottläggas.

I en nyutkommen bok, "Spansk öppning", tar akademiledamoten Knut Ahnlund upp den här tiden i spansk historia. Med hjälp av två berättelser, den ena om poeten Federico García Lorcas död i Granada, den andra om massakrerna på fångar i Madrids fängelser i november 1936, frammanas en tämligen egensinnig bild av händelseutvecklingen. Med bristande källkritik, udda val av episoder och direkta felaktigheter blir Ahnlunds berättelse som helhet ett falsarium. Det finns därför anledning att gendriva hans teser.

I övrigt består Ahnlunds bok av ett antal durkdrivna essäer om det förnämsta i den spanskspråkiga litteratur som livet fört i hans väg. Denna, större del, är mig stundtals sympatisk och ger insikter av oväntat slag, men ska inte behandlas här.

Berättelsen om Lorcas död är en eminent mänsklig historia om hur omständigheterna övermannar människorna i ett närmast ödesbetingat register.

Fascisterna har tagit över Granada, våldet griper omkring sig, och som misstänkt vänstersympatisör är Lorcas liv i uppenbar fara. Han söker då, och får, skydd hos en familj där sönerna och modern är hängivna fascister. Men dödsskvadronerna letar upp honom. Han fängslas, för att några dagar senare mördas. Skuldfrågan i den här historien upplöses i ett allt omfattande våld där konturerna mellan offer och bödlar suddas ut.

Detta är också Ahnlunds övergripande tes, som närmar sig 1970-talets historieskrivning, att bägge sidor var ungefär lika goda kålsupare, och han är kvick att påpeka att liknande eller värre massakrer ägde rum också på den republikanska sidan. Det är en sådan han beskriver i avslutningskapitlet, som handlar om när omkring 2 000 fångar under några dagar i november 1936, under Madrids belägring, körs bort i busslaster till uppgrävda diken i Paracuellos de Jarama och Torrejón de Ardoz.

En av de huvudansvariga för massakrerna var den unge Santiago Carrillo, som sedermera blev spanska kommunistpartiets ledare när han återvände från landsflykten efter Francos död 1975. Ahnlund hämtar sitt stoff från britten Ian Gibson, samt från Ricardo de la Cierva. Det senare är ett märkligt val av källa. de la Cierva var kanslist hos Franco. Dessutom står han den katolska sekten Opus Dei nära, vilket borgar för intelligens och kunskaper utöver det vanliga, samt för notorisk otillförlitlighet. Ahnlund borde veta att de la Ciervas beskrivningar av verkligheten är försåtligt tillrättalagda.

Men berättelsen om Paracuellos och om Carrillo är sann, förvisso lika sann som den om Lorca, och förvisso helt annorlunda. Här finns inget mänskligt, inget försonande möte mellan bödlar och offer, bara ett kallhamrat mördande. Ahnlunds dom är med rätta hård över Carrillo.

Men att bägge historierna är sanna innebär inte att de tillsammans ger en vederhäftig bild av inbördeskriget. Ahnlunds exempel antyder att mördandet på den republikanska sidan var mer omfattande, eller på något sätt kvalitativt mer avskyvärt; inte för inte tar han i slutkapitlet upp just den gamla fascistidén om att om inte generalerna hade ingripit skulle Spanien fallit i det kommunistiska lägret. Han bygger också upp detta med siffror, och en teori, om morden: "Antalet avrättade torde ha varit cirka 120.000, av dessa har den segrande Francosidan att svara för 40.000 och den förlorande Republiken för det dubbla antalet. Häri har inte inräknats de sannolikt mellan 10.000 och 20.000 som efter summariska rättsprocesser sköts av segrarna." På ett kvalitativt plan var det, enligt Ahnlund, Sovjetagenterna som introducerade massmorden som strategi och metod. De händelser Ahnlund använder för att "balansera" skuldfrågan inträffade på en mängd håll när republiken rämnade, inte där den hade kontroll.

Republiken bröts sönder under trycket från fascisternas framgångar. Under reträtten kollapsade statens vitala funktioner, bland dem rätts- och polisväsendet, och unga revolutionärer, som Santiago Carrillo, kunde utnämnas till positioner de annars aldrig skulle ha fått tillgång till. Republiken beivrade och bestraffade de brott som begicks på den egna sidan så länge den hade förmåga till det.

Så icke på fascisternas. Här var i stället våldet dygd. Som författaren Rafael Torres skriver skulle "dagens psykiatri diagnosticera" generaler som Yuste och Queipo de Llanos, eller hjärnan bakom det marockanska upproret, general Emilio Mola, "som psykopater eller seriemördare" (El Mundo, Madrid, 21/1 -03).

Dokumenten som cirkulerade för att förbereda upproren på olika håll är överfulla med uttryck som "maximal terror", "maximalt våld", "eliminera dem som inte tycker som vi", och så vidare. Massakrerna introducerades alltså av dessa män, inte av Stalins agenter. Enligt Paul Preston vid London School of Economics and Political Science var det "general Mola som först formulerade skräckens betydelse för att besegra fienden". Terrorväldet var ett grundläggande element i fascisternas strategi. Fascisternas gärningar kan således med rätta rubriceras som folkmord, med den definition som FN skulle komma att anta 1948, där just "avsikten" att utplåna en grupp människor intar en central plats. Republiken kan på inga villkors vis anklagas för att ha haft en sådan, även om den i det kaos som uppstod - på grund av fascisternas uppror - lät det inträffa också på sin sida fronten.

Ahnlund ger ingen konkret källa när det gäller siffrorna, utan hänvisar till "senare tids forskning" och "vad vi nu vet". Emellertid hävdar historikern Eloy Martín, vid Universidad Pompeu Fabra i Barcelona, i ett privat brev till undertecknad, följande: "Republikens offer, mördade högermänniskor, kan bestämmas mycket precist till 64 544. Siffran är tillförlitlig då det aldrig fanns någon vilja att dölja händelserna. Däremot stiger hela tiden siffran på republikaner som mördades av Francosidan, vartefter resultat kommer in från olika delar av landet. För tillfället rör det sig om fler än 80 000." Paul Prestons kvalificerade gissning liknar Martíns: omkring 100 000 människor mördades av Francosidan. I stora drag således raka motsatsen till Ahnlunds siffror.

Efter Francos död kunde en hägrande demokrati skönjas i fjärran och spansk vänster tog därför emot erbjudandet. De "glömde" fullt medvetet det förflutnas oförrätter för framtidens skull. Ahnlunds idé om det delade ansvaret är således en politisk pakt, eller kohandel: om "vi" (som aldrig fick upprättelse eller tillfälle att sörja våra döda) håller tyst så låter "ni" (som förvägrade oss den rätten, och Spanien möjlighet till försoning) folkets röst komma till tals i allmänna val.

Under "la transición", tiden från Francos död till 1978, då den nya, demokratiska konstitutionen skrevs under, underordnades viljan att veta vad som verkligen hade hänt det politiska imperativet att hitta en historieskrivning som tillräckligt många kunde acceptera för att demokratin skulle blomma. Såväl fascister som kommunister med besudlade samveten tillgodogjorde sig paktens resultat: amnestilagen från 1977.

Förhoppningsvis kommer den nya socialdemokratiska regeringen nu att tvinga fram en avklassificering av dokument från den här tiden, och bevilja medel för forskning i ämnet, vilket stoppades av den tidigare högerregeringen. Det skulle inte bara kunna bereda vägen för en verklig försoning av det spanska samhället, utan också bryta tystnaden och förse oss med en omistlig pusselbit till europeisk 1900-talshistoria.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut