– Idrottens nationalism avspeglar nationella känslor som kan vara otäcka och normerande, säger idrottsvetaren och historikern John Hellström.
Alla samhällen i historien har skapat ”hjältar” – mytiska eller verkliga gestalter som moraliska förebilder för sin samtid. När nationalismen blev konservativ under 1800-talet skapades hjältarna utifrån kriget. Sverige uppfann ”vikingatiden” och ”stormaktstiden” samt hyllade män som Gustav II Adolf, Karl XII och så vidare. Men under 1900-talets gång föll krigarkungarna, de ansågs inte representera det nya moderna Sverige. Sport fick i stället nyckelrollen. Mot slutet av 1800-talet uppstod den moderna idrotten, i en militaristisk tidsperiod då Europa förberedde sig för första världskriget. Sportresultat blev nationalistiska facit angående staters krigiska potential. John Hellström forskar om sporthjälten, som modernt samhällsfenomen.
– Tanken med OS var från början att individer skulle tävla mot varandra – inte nationer, säger han. Men så blev det inte. Det konstiga är att nationalismen inom idrotten har hängt kvar, då den utraderats från så många andra områden. Varför just idrotten? Svaret kan vara att sportnationalism betecknas som oskyldig. Men det är inte sant. Den avspeglar nationella känslor som kan vara otäcka. Dessutom är sport konservativ och bakåtsträvande. Samhället i övrigt ligger oftast före idrotten, som enbart motvilligt låter sig släpas efter i utvecklingen.
En sporthjälte är först och främst enbart ”hjälte”, det vill säga inte en enskild person, utan en berättelse. Hjältar existerar egentligen inte som verkliga människor, eller mer exakt: hjälten respektive människan är två olika saker. Epitetet ”hjälte” läggs ovanpå en existerande person och kräver att vissa villkor uppfylls.
– Hjälten har för det första utfört rätt prestation. Denna handling måste uppmärksammas och anses betydelsefull.
Därmed skiljer sig hjälten från ”vardagshjälten”, som räddat någons liv eller liknande. En sådan prestation borde egentligen hållas högre än exempelvis sporthjältens världsrekord, anser Hellström, men så är det inte. Till exempel betecknar medier sportsliga segrar rutinmässigt som ”historiska”, trots att det sällan är sant. Prestationen som krävs för att bli nationell hjälte förändras dessutom hela tiden. För 100 år sedan var upptäcktsresandena Sven Hedin och Erik Adolf Nordenskiöld hjältar. Men i dag anses det inte lika betydelsefullt att utforska något berg långt borta.
– För det andra måste hjälten ha rätt personlighet eller karaktär. Centralt i Sverige är ”svenskheten”, en hjälte måste alltid fungera som moralisk förebild. I Sverige har ”vanlighet” och ödmjukhet varit det absolut viktigaste, även om det finns tecken på att det förändrats de senare åren.
Ett exempel på hur en hjälte skapades för att sedan dekonstrueras var boxaren Ingemar ”Ingo” Johansson, som var ”folkhemshjälten nummer 1”, enligt Hellström.
– Egenskaperna som skapar en hjälte beror på tid och plats. Det gör att hjältarna under samma tidsperioder liknar varandra. Dessa egenskaper framställs av medier, som tolkar rådande ideal och projicerar dem på hjälten. På 1950-talet beskrev pressen Ingo som skötsam, måttlig och vanlig eller enkel. Detta fick inte förändras utåt, men under ytan fanns en helt annan Ingo som främst var ute efter att tjäna pengar. Han var uppenbart intresserad av lyxliv, fick en biroll i en Hollywoodfilm och blev playboy. Han flyttade till Schweiz och blev Sport-Sveriges första skatteflykting. Det skrek mot hjältebilden. Under 1960-talet dekonstruerades följaktligen hjälten Ingo. En svensk hjälte måste utåt vara lojal mot Sverige och det svenska. När Ingo sprang Stockholm marathon 1981 blev han åter ”vanlig” och fick tillbaka hjältestatusen.
Lika viktigt är könets roll för sporthjälten, som uppstod helt utifrån mannen som norm och ideal. Det dröjde ända till 1990-talet innan en kvinna kunde bli sporthjälte på egen hand och på något så när lika nivå med männen – men inte helt. Sporthjältens berättelse skiljer sig än i dag fullständigt i en jämförelse mellan män och kvinnor.
– För män är hjälteskapet en mognadsprocess, där pojken blir vuxen man. Idrottspojkar kan inte vara hjältar, utan är i stället ”talanger” eller möjligen ”stjärnor”. I mognaden till man skapas hjälten. Ett exempel är Björn Borg som var valpig i början, medier skildrade honom som bråkig och butter. Men år 1978 mognade Borg, vann Wimbledon och blev hjälte. Jämför med den bråkige Zlatan som blev pappa och därmed kunde bli hjälte.
För idrottskvinnor är det helt och hållet tvärtom.
– På 1990-talet kom Pernilla ”Pillan” Wiberg, Marie-Helen ”Billan” Westin och andra kvinnliga idrottshjältar som hade en sak gemensamt; de beskrevs som ”tjejer” och inte som vuxna. En kvinnlig idrottshjälte får inte bli vuxen, hon måste förbli oskuldsfullt ungdomlig. Hon ska vara glad, naiv och öppen – okorrumperad av omvärlden. Det innebär ett problem för idrottskvinnor som åldras eller som har en inneboende mognad.
– Exempelvis har aldrig simmaren Therese Alshammar blivit hjälte på samma sätt som exempelvis Carolina Klüft. Alshammar har aldrig varit sprallig och tjejig offentligt. När Klüft å andra sidan blev äldre och mognade förändrades omedelbart mediernas attityd mot henne. Den blev kritisk och Klüft beskrevs som ”maskinmässig”. Det är den hemskaste kritik som kan riktas mot en idrottskvinna. Hon måste vara ständigt spexig och glad.
Processen som skapar hjältar har tre aktörer; hjältepersonen själv, journalister som förmedlar hjältebilden och allmänheten som tar emot den. Idrottsjournalistiken blir ett problem, enligt Hellström. Den utsätts sällan för kritik och problematiseras aldrig.
– Vad är egentligen de olympiska spelen? Först och främst är de en jättefest, det ska man inte ta ifrån händelsen. Dessutom är OS-nationalismen relativt tolerant, i alla fall jämfört med exempelvis fotboll. Å andra sidan är OS ledande i att forma sporthjältar och då finns en risk. Vi läser in budskap och nationalistiska värden i ”idealmänniskor”. Och den som inte passar in stöts bort.