Under 90-talet, till skillnad från 80-talet, var det svenska filmklimatet, dvs bredden och kvaliteten på filmutbudet i Sverige fullt jämförbar med de största och bästa marknaderna i Europa. Men tiderna förändras. Man kan fråga sig hur filmklimatet kommer att utvecklas nu när både inköps- och distributionsbolaget Triangelfilm, och biografbolaget Astoria Cinemas, är borta?
Konkurrensen för filmrättighetsinköp har med åren hårdnat. De större bolagen köper stora filmpaket för att fylla upp sina kataloger. Priserna har skjutit i höjden i takt med att antalet visningsformer och territorier blivit fler. Riskerna är större, inte minst för oberoende bolag som varken har några mediebolag som ekonomiska garanter eller en verksamhet som finansieras av andra verksamheter.
Tre bolag försökte rädda Sandrews gamla biografkedja våren 2005. Idén byggde på att konkurrens är bättre än monopol, och att det finns utrymme för två olikartade biografkedjor. Trots väl utvecklade planer och koncept höll inte projektet, främst på grund av uteblivna filmleveranser. Med Astoria i graven finns det nu ett bolag, en röst, ett öga som avgör om, hur och vilka filmer som ska visas.
Svensk Filmindustri (SF) har i dag tillsammans med Svenska Bio, som de äger till 49%, en marknadsandel som motsvarar ca 80%. Denna dominans hotar inte bara kvaliteten och mångfalden på svenska biografer, utan även den fortsatta inköps- och distributionsverksamheten av kvalitetsfilm.
En del, inte minst svenska medier, påstår att bion är dödsdömd. Samma sak har sagts varje gång detta visningsrum tappat publik till andra utbytbara medier. Men när nyhetens behag lagt sig har publiken alltid kommit tillbaka. Biografens överlevnad är inte hotad, däremot finns det strukturella och vissa tekniska problem.Om nu inköpen/distributionsordningen av kvalitetsfilmer minskar och är hotad, vad blir då kvar? Jo, det lättköpta och strömlinjeformade. Framför allt de filmer där språket antingen är svenska eller engelska. Att följa en ny lovande kinesisk eller en fransk regissör blir förenat med en komplicerad jakt via utländska kanaler för dvd-försäljning. Den initierade publiken klarar sig, men den nya som vi tror och hoppas kunna locka och stimulera till stora upplevelser, blir förloraren. Problemet blir följaktligen en fråga om yttrandefrihet. De filmer som inte har en direkt försäljningskanal får svårare att nå en svensk publik.
Sambandet med visningssituationen på bio är tydligt. Är intresset för mindre kommersiellt gångbara filmer på landets enda biografkedja litet, hur ska då inköparna våga ta in filmerna? Den dominerande aktören SF måste våga och lova ta ansvar för hela bredden, även kvalitetsfilmerna, och hitta nya organisationsformer för hur man ska hantera sin egen dominans på ett ansvarsfullt sätt.
Men precis som med alla andra kulturyttringar måste politiken också involveras. Filmens status måste stärkas. Man måste våga tala om kvalitativ och värdefull film. Det går inte bara att hänskjuta frågan och problemet till marknaden. I Sverige har vi ingen statlig filmpolitik, utan har lämnat över ansvaret till en grupp som representerar olika delar av filmbranschen, och till staten. Filmavtalet som är hårt reglerat administreras, verkställs och representeras av Svenska Filminstitutet (SFI).
I dag tas det också många regionala och kommunala initiativ ute i landet. Tillsammans med dessa borde SFI hitta samarbetsformer för att stärka biograferna.
På 80-talet hade SFI både egna biografer och egen import och distribution av värdefull och kvalitativ film. Detta pågick så länge man ansåg att det fanns behov för att säkra bredden och kvaliteten i det svenska filmklimatet. Det fungerade utmärkt så länge man inte störde den övriga marknaden. Kanske är det en verksamhet man borde återuppta, tillsammans med en förstärkning av de ekonomiska stöden till inköp och distribution av värdefull och kvalitativ film?
SFI som är tystare än någonsin i samtliga filmpolitiska frågor måste nu ta tag i debatten utifrån det ansvar man har i filmavtalet, och agera för ett bra och brett filmklimat - och inte, som i fallet Astoria Cinemas ställa sig mot konkurrensen och mångfalden, för monopolet och förflackningen, då man formellt agerade för att Astoria Cinemas skulle gå i konkurs.
SFI måste träda fram och i enlighet med sitt uppdrag våga ta ställning och agera snabbt!