Ruben Östlunds film ”Play” vägrar skriva oss på näsan. Vad gör vi som åskådare med denna historia om två grabbgäng som dras in i en ojämn herre på täppan-lek? Och vad gör vi med den minst lika obehagliga scenen i slutet där den vuxne medelklassmannen trakasserar den yngste av rånarna?

Debatten vittnar om mångtydigheten. Ändå vill flera debattörer entydigt hävda att de har förstått filmens ”kärna” – nu senast Lena ­Andersson (DN 3/12) respektive Stefan Jonsson (DN 5/12). Bägges analyser har sina poänger, men de pekar åt vitt skilda håll.

Andersson bäddar tyvärr in sitt påstående att filmen skildrar allmänmänskligt förtryck i en förfärande okunnig och arrogant retorik. Filmen, menar hon, ”rubbar den prydliga analys där offer är offer och förövare är förövare, precis som den dagligen rubbas i livets flöde men aldrig i seminarierummen i postkoloniala studier”.

Får jag föreslå att Andersson besöker ett av dessa seminarierum hon tycks känna så väl? Häromveckan hade hon fått höra mina studenter skickligt analysera nigerianen Chinua Achebes roman ”Allt går sönder” från 1958. Först var de förbryllade. Trots att romanen är antikolonial ger den ingen entydig bild av att, just det, ”offer är offer och förövare är förövare”. Sedan började de förstå att det var just detta som var poängen: att Achebe med figurer som Okonkwo, Nwoye och mr Brown utmanar det stereotypa tänkandet kring vitt och svart. Sånt kan man lära sig om man faktiskt läser postkolonial litteratur i stället för att veva fram åsikter om ”postkolonialism”.

Även ”Play” kan tolkas postkolonialt – i denna öppna bemärkelse. Öppenheten ligger, paradoxalt nog, i den stränga formen. Med fast kamera, ett minimum av klipp och ett nedskruvat känsloregister hos skådespelarna överlåter Östlund mer av tolkningsarbetet till åskådaren än brukligt.

Betingade som vi är av ett rappt och rytmiskt filmspråk börjar vi flacka med blicken över bildduken för att fylla scenerna med mer innehåll än vad som serveras.

Ta episoden med vaggan, som Stefan Jonsson avkodar som en lömsk skuldbeläggning av svarta invandrare. Det är en möjlig men långsökt tolkning. Lika möjligt vore att lyfta fram den handfallne konduktörens senkomna insikt att kanske inte alla förstår utrop på svenska. Ännu viktigare är det faktum att vaggan, som barnsymbol, alltid är övergiven. Endast under ett kort ögonblick ser vi den vuxne som lånat vaggan. Alltså ej den som äger den. I slutet ackompanjeras vaggan av – ännu ett övergivet barn.

Här ser vi en maktrelation som skär tvärs igenom den ojämna kampen mellan pojkgängen. Är det något som förenar tonårsgrabbarna är det just de vuxnas frånvaro och handfallenhet. Det gäller alla vuxna. Visuellt serveras vi ”vitt” och ”svart” (även om en av de ”vita” pojkarna till utseendet inte är någon svenne); under berättelsens förlopp får vi ta del av situationer som mer har att göra med barn som hanterar sin tillskrivna plats i samhället med de medel som står dem till buds. Om Östlund på det visuella planet spelar med hudfärgsstereotyper handlar alltså det narrativa planet mer om barns vilsenhet och den grymhet den kan framkalla – inte helt olikt ”Flugornas herre”.

Uppfattad så blir filmen en anklagelseakt mot såväl klass- som vuxensamhället. Det gör den dubbelt besvärande. Några djupa personporträtt erbjuds vi inte längs resans gång. Vi får egentligen veta för lite om pojkarna.

Däremot tvingas åskådaren, i scen efter scen, fylla i de ständiga gliporna mellan bildplan och berättarflöde. Är filmen rasistisk eller radikal? Slutsatsen är åskådarens ansvar. Östlund – och då menar jag Östlund som filmmakare, inte som mindre lyckad debattör (DN 30/11) – avgör inte saken åt oss.