Min dagbok skulle sträcka sig runt Medelhavet till Gaza. Den gör nu halt i Aten och vänder tillbaka till ruta ett, Sverige. Vi som följt med Frihetsflottan/Ship to Gaza har dragit det ena kortet mer häpnadsväckande än det andra.

Den 30 juni talade Israels premiärminister Netanyahu inför landets flygvapen och tackade FN:s Ban ki-Moon, USA:s regering, EU samt Greklands premiärminister Papandreou för att de tillsammans lyckats stoppa Frihetsflottan.

Dagen därpå, den 1 juli, meddelade Greklands säkerhetsminister att inga fartyg med destination Gaza får lämna grekisk hamn och att grekiska flottan övervakar östra Medel­havet. Juristerna kliar sig fortfarande i huvudet, det finns inget lagligt stöd för ett sådant beslut.

Den 2 juli skrev israeliska tidningen Haaretz att Grekland och Israel just avslutat en två veckor lång gemensam militärmanöver på grekiskt territorium och vatten. Samma dag sammanträdde den så kallade Mellanösternkvartetten (USA, EU, Ryssland och FN) och uppmanade alla regeringar att använda sitt ”inflytande” för att motarbeta Frihetsflottan.

De tre hållpunkterna ger en bild av vilka makter som Frihetsflottan och Ship to Gaza haft emot sig. Det är detta politiska nätverk som förklarar varför fartygen alltjämt är låsta i grekisk hamn. Det är detta storpolitiska spel som visar att Gaza­blockaden nu de facto utsträckts till grekiskt territorium och därmed till EU. Det är detta mönster som berövat oss och alla andra som engagerat sig för Gazas sak vår rätt att i frihet handla och resa inom EU.

Detta är också mönstret som förklarar varför vår lilla passagerarbåt Juliano – som när den väl hade fått sin saboterade propeller reparerad och alla övernitiska besiktningar åtgärdade kunde lägga ut från kaj i onsdags, fast bara med tillstånd att resa inom grekiskt vatten – i skrivande stund skuggas av ett större kustbevakningsfartyg.

Frihetsflottan har kort sagt åstadkommit mycket, trots att den inte kommit ur fläcken. Man har försett grekisk hamnpolis och fartygsinspektion med tusentals arbetstimmar. Man har fått grekiska kustbevakningen att mobilisera. Man har fått Israels försvar att höja beredskapen, samt föranlett en gemensam militärmanöver mellan de bägge länderna. Man har framkallat sammanträden på högsta nivå inom alla internationella politiska topporganisationer – EU:s ministerråd, FN, Mellanösterkvartetten – samt orsakat en intensiv multilateral och bilateral diplomatisk aktivitet.

Och allt detta för att förhindra åtta mindre passagerarbåtar och två lastfartyg med humanitärt bistånd – ambulansbilar, cement, fotbollar, svetsaggregat, ett kulturhus, brev skrivna av barn, en docka i Sverigedräkt – från att nå en förtryckt och inspärrad befolkning. Tala om moralisk seger för Ship to Gaza.

I min första artikel skrev jag att jag reste för att ta reda på om Israel respekterar demokrati och mänskliga rättigheter. Eftersom jag inte kommit i kontakt med Israel annat än via ombud är jag utan svar. Däremot står det klart att västvärldens politiker inte har något emot att palestinierna bestraffas kollektivt. Det står också klart att Israel i detta ärende fått igenom sin linje i snart sagt alla betydande politiska organ och på alla nivåer, ända ner till den svettige fartygsinspektören i Pireus som måste fälla båtar därför att det står fel båtnamn på ett par av flytvästarna, eller cementfabriken som inte vågar sälja oss cement därför att den befarar repressalier.

I går kom de flesta svenska passagerarna tillbaka till Sverige. Vi återvänder till fartygen när Grekland agerar i enlighet med lagen och låter dem gå. På presskonferensen som ordnades när vi återvände kom jag att tänka på en utflykt vi gjorde till Akropolis under vår väntan i Aten.

Framför ingången till Athenas tempel tog vi fram halvflaskan med vin. Vi korkade upp och gav den till Thea. Hon kastade en stor skvätt på de stora trappstensblocken en bit innanför avspärrningen och gjorde en åkallan på modern grekiska. ”O Athena, ge oss vind och ge oss av din kraft så att vi snart får avsegla.” Sedan tog hon en mun vin och lät flaskan gå runt.

”Det smakar riktigt gott”, sa hon om det ljumma kretensiska vinet. ”Hjälper det inte så betyder det att gudinnan inte nöjer sig med vin utan kräver blod.”

Palestinskt blod: hur mycket måste offras på Västerlandets altare innan makterna säger nog. Jag läser i Die Zeit att över hälften av palestinierna och israelerna tror att det blir en ny intifada i höst. Att de tror så är inte konstigt. Under denna resa har jag fått se den västerländska civilisationen naken. Då ser man svärdet som alltid hänger runt dess midja och som nu även drabbat vår fredliga konvoj.