I kväll, Plaça de Catalunya. Om drygt en vecka, på andra sidan Medelhavet, Gaza.
I Barcelona liksom i många andra städer vid Medelhavet är demonstrationerna numera en del av vardagen. På Plaça de Catalunya står de små tälten tätt. Los Indignados, de missnöjda, de upprörda, de upproriska håller torget med reggaemusik i högtalarna och Youtube och al-Jazira på storbildsskärmen, och med jämna mellanrum tågar de med skyltar i händerna längs avenyerna: ”Jag vill ha en bättre värld”, ”Merkel, Sarkozy: lögnare”, ”Vi är Aten, Kairo, Tunis och Damaskus”, ”Revolutionen är en kärlekshandling”.
Perry Anderson skriver i senaste numret av New Left Review (68, mars/april 2011) att det bara funnits tre perioder i historien då man sett något som liknar 2011 års händelser i arabvärlden. Folkresningar sprids från land till land och den ena resningen alstrar den andra. Så skedde mellan 1815 och 1830 i Latinamerika, i 1848 års Europa och i 1989 års Östeuropa. Nu sker det en fjärde gång.
Fast oron tycks inte begränsa sig till arabvärlden. I Aten och Barcelona anspelar demonstranterna direkt på vad som skett på Tahirtorget i Kairo och de protesterar delvis av samma skäl. Regeringar har förlorat kontakten med folkviljan. Numera ser det ut som om makthavarna behöver folket bara för en enda sak: att få hjälp med att betala av storbankernas skulder. En stor del av folket vägrar och ställer sina makthavare till svars.
Om några dagar far jag från Barcelona till Aten för att ansluta mig till andra passagerare på Frihetsflottan/Ship to Gaza. Midsommardagen avgår vi mot Gaza för att bryta Israels blockad och leverera bland annat svetsaggregat, ett monterbart kulturhus, 600 fotbollar, otaliga säckar med cement, en ambulansbil, mediciner, sjukvårdsutrustning samt, inte minst, 2 000 brev skrivna av spanska barn till palestinska barn som Israel håller avskurna från omvärlden.
Jag får frågan: Varför gör du detta?
Och jag vill svara: Varför gör inte alla detta? Eller om jag valde andra ord: jag gör det för att hålla makthavarna ansvariga.
En god vän säger att jag spelar antisemiterna i händerna. Jag svarar att man alltid riskerar att spela fienden i händerna; och om många judar och däribland en överlevare från koncentrationslägren – en av passagerarna på USA-båten ”Audacity of Hope” – vågar ta risken, varför då inte också jag?
En annan bekant säger att blockaden i praktiken redan är upphävd därför att Israel lättat på restriktionerna och Egypten öppnat gränsen i Rafah. Men genom Rafah kommer inga godstransporter och inte så många människor heller; och de som lever i Gaza saknar alltjämt nästan allt. (De får i dag in drygt en tredjedel av vad de fick före blockaden.)
En och en halv miljoner människor hålls instängda på en yta vars storlek är en fjärdedel av Ölands. Blockaden har förklarats olaglig av ett otal internationella organisationer, inklusive EU och FN. Blockaden är fördömd i princip därför att den bryter mot mänskliga rättigheter och internationell lag.
Men det hindrar inte att blockaden är ignorerad och accepterad i praktik. Därför kan Israel fortsätta att hindra Gazas befolkning från att ta emot hjälp att bygga upp sitt reningsverk och sin kraftstation, sina hus, skolor och sjukhus. Därför dör barn i onödan. Eller också växer de upp till en framtid utan hopp. Och i den mån de ändå håller hoppet vid liv så kanaliserar de det gärna till militanta motståndsrörelser och fundamentalistiska samfund med udden vänd mot deras förtryckare.
Blockaden av Gaza är en del av det eskalerande våldet i konflikten mellan Israel och Palestina; att bryta blockaden är att säga att också våldets spiral måste brytas. Israeler och palestinier är värda en annan framtid.
Det finns en gräns för hur mycket dubbelmoral även en välmående västerlänning som jag kan förväntas förtränga. Ship to Gaza och dess systerorganisationer erbjuder mig och alla andra en påtaglig möjlighet att en gång stå vid vårt ord. Om försöket misslyckas, så har vi ändå ställt våra makthavare till svars. Vi har erinrat om att orden som stavas frihet, demokrati och mänskliga rättigheter har ett innehåll och att det är politikernas och allas vår uppgift att se till att de bevarar det.
Dit hör att se till att ett människoliv i Gaza inte har lägre värde än ett liv i Tel Aviv, Stockholm eller Kairo. I dag tar politikerna inte uppgiften på allvar. De agerar som om Gazas befolkning vore en bricka som kan satsas eller förloras i storpolitikens spel.
Och tar politikerna inte uppgiften på allvar är det bra om det finns människor som håller dem till svars, som denna ljumma junikväll på Plaça de Catalunya. Gazakonvojen handlar inte om mer än just detta, men den handlar inte heller om något mindre: frihet, demokrati, mänskliga rättigheter. Det är en gammal sanning att sådana ord egentligen bara får mening när de yttras nerifrån av människor som tillsammans protesterar mot orättvisor. Israel har länge sagt sig stå för frihet och mänskliga rättigheter. Landet har också kallats Mellanösterns enda demokrati. Stämmer det? Vad betyder orden? Jag reser för att få svar på den frågan.