Läser en gammal skrift om stadsplanering, ”Den offentliga parken” från 1948. Författaren Holger Blom förklarar hur man skapar en öppen stad.

Jag studsar till: ”I alla samhällen finnas gemensamhetsanordningar för invånarnas nytta och trevnad. Somliga av dessa anordningar såsom arbetslokaler, skolor, affärer med flera ha genom sin praktiska betydelse del i orsaken till samhällets uppkomst. Andra åter, till vilka parker, idrottsplatser med flera rekreationsanläggningar höra, ha blivit en följd av samhällsbildningen.”

Varför klingar stycket egendomligt? Beror det på att ordet samhälle utsägs tre gånger? Och att samhället sägs vara både orsak till och följd av allt som finns i staden?

Ingen skriver så längre. När Dagens Nyheter diskuterar möjligheterna till ett nytt operahus i Stockholm tycks alla utom en, Mats Ek, vara eniga om att ett sådant bara kan komma till stånd om privatintressena skrider in.

Själv brinner jag inte för en ny opera. Men jag vet att teatern, innan politikens uppkomst, var den plats där samhället representerade och debatterade sig självt. Den var samhällets orsak och följd.

Att en opera är en gemensamhetsanordning är det dock i dag inte tal om. Det är en anordning för särintressen – ”konsten”, ”kulturen”, ”operaälskarna” eller andra. Därför faller det sig naturligt att särintressen också ska bekosta den.

I SJ:s gratistidning Kupé läser jag en egendomlig bekännelse: ”År 2000 kom den stora bolagiseringen. SJ klövs då i sina beståndsdelar, godstrafiken övertogs av Green Cargo, stationer och parkering mm överfördes till Jernhusen, som också fick största delen av SJ:s kapital; all mark och alla fastigheter. Jernhusens fastighetsinnehav uppgår i dag netto till nära 6 miljarder. Om inte SJ delats upp hade dessa pengar kunnat användas till upprustning av järnvägsnätet. Det går inte nu. Verkstäderna fördes till EuroMaint och städningen till TraffiCare. Datafrågorna till Unigrid AB. Restaurangerna överläts till Compass Group Ltd, ett brittiskt börsnoterat bolag. All servering har vi dock nu återfört till SJ. Vi är också långt ifrån ensamma. Redan i dag, innan avregleringen är genomförd fullt ut finns drygt 25 andra tågbolag på spåren. … SJ har efter alla dessa politiska beslut ingen trafikeringsplikt. … Det enda krav vår ägare staten ställer, är att vi ska avkasta 10 procent på eget kapital efter skatt under en konjunkturcykel.”

Det uppseendeväckande här är inte fakta, utan att det är SJ:s ordförande Ulf Adelsohn och vd Jan Forsberg som skriver. Och att de skriver för att två sina händer. Den förre ledaren för Moderaterna förtvivlar över följderna av den politik som hans eget parti drivit fram, låt vara att även socialdemokrater deltagit i genomförandet.

I över tjugo år har ekonomer och politiker argumenterat för att det, om man ser snävt på saken, är ekonomiskt rationellt att privatisera vård, skola, kommunikationer, apotek, post, bibliotek. Argumenten är ofta trovärdiga om de granskas var för sig. Men någonstans finns en tröskel där den sammanlagda effekten av privatiseringarna vänds i en större förlust, som ekonomerna alltjämt saknar förmåga att räkna ut.

I journalisten och opinionsbildaren Petter Larssons nya bok ”Till frihetens försvar” får man ett slags krönika över 00-talet. Bokens första text handlar om grundandet av Attac i januari 2001, gräsrötternas revolt mot den nyliberala ordningen. Den sista är från 20 september 2010 och handlar om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Så sluts ett årtionde. Ska man vaska fram en berättelse ur Larssons klippbok skulle den kunna handla om hur extremhögern steg för steg erövrade det initiativ som den systemkritiska vänstern hade för tio år sedan.

Åtminstone ter det sig så om man ser vart massmedierna vänt sina lampor eller begrundar hur politikerna definierar framtidens utmaningar. Säkerhet, disciplin, utanförskap, svenskhet och övervakning: det är dagens ämnen, om man bortser från den havande kronprinsessan.

Det är inte vänstern som bestämt dagordningen. Det är inte heller Sverigedemokraterna. Ämnena har infunnit sig i takt med att folket och de folkvalda försökt komma till rätta med den situation som uppstått när marknadskrafterna fått dominera det som vi förut kallade vårt ”samhälle”. Vi har bevittnat en massflykt från det öppna torget där främlingar kunde möta varandra utan rädsla, till karriären, jaget, kärnfamiljen och bostadsrätten eller villan, som nu står rustad, putsad och övervakad av en troget tjänande underklass.

Jag har alltid föreställt mig samhället som något vi håller i gemensamt och som håller oss samman. Ett operahus, till exempel. Eller en park. Och jag antar att 10-talets politik kommer att vinnas av den som åter kan ge språk åt idén om det gemensamma. Sverigedemokraterna har lagt sitt bud: svenskheten. Socialdemokraterna söker en Ledare som kan lägga ett annat. Högerns och liberalernas problem å sin sida är att de sällan haft någon stark idé om samhället. ”There is no society”, sade Margaret Thatcher.

Brittiska tidningen Guardian gjorde nyligen (16/1) en stor intervju med historikern Eric Hobsbawm, 93 år gammal, som i vinter ger ut en ny bok om Karl Marx, ”How to change the world”. Den handlar om vad marxismen uträttade under 1900-talet, dels genom sina socialdemokratiska utlöpare, dels genom ryska revolutionen. ”2000-talets grundläggande problem fordrar lösningar som varken den rena marknaden eller den liberala demokratin är förmögna att ge”, konstaterar Hobsbawm. ”Det krävs en annan kombination, en annan mix av offentligt och privat, av statlig reglering och frihet. Vad man ska kalla det vet jag inte, men det är inte säkert att det kommer att kallas kapitalism.”