Vad är egentligen islamismen? frågade jag den egyptiske ekonomen Samir Amin för några år sedan. Det du talar om har inte mycket att göra med islam, utan handlar om den inre maktkampen i arabvärlden, svarade Amin. En del av eliten har övergett nationalismen och socialismen och använder nu islam för att mobilisera anhängare i kampen mot områdets västorienterade diktaturer. De som ansluter sig till dessa ledare är inga fanatiker. Islam är för många en sista utväg, det enda sättet att framföra ett radikalt socialt och politiskt budskap. Vad som snart blir synligt under den politiska islam är breda krav på jämlikhet och rättvisa, sa Samir Amin.

Upproren i Nordafrika – som i Tunisien förvandlats till revolution – bekräftar Amins analys. En politisk terräng som länge dominerats av två dåliga alternativ – radikal politisk islam kontra mer eller mindre västorienterade kungahus och diktaturer – skälver och rasar in och plötsligt syns en tredje kraft. Och det är ingen slump att den först gör sig gällande i Tunisien, där religionens grepp tycks ha varit svagast.

Att Tunis gjort revolution står klart när jag ser bilderna på hur invånarna tränger in i makthavarnas palats. Sådana scener är ofta revolutionens kvintessens. Folket prövar kungatronen, innan det kastar ut och bränner den. Män och kvinnor vandrar igenom fursteparets sängkammare, räknar Imelda Marcos skor, tar på sig Marie Antoinettes klänningar, stjäl hästarna i Louis Philippes stall, räknar genom paret Ceausescus vapensamling, beskådar klanen Trabelsis badhus.

Maktens plats är tom – och denna tomhet blir en öppning genom vilket folket kliver fram som politikens grund. Sådana scener ger mening åt historien. Från dem utvecklas nationens minne. Summan av sådana händelser – att de är möjliga, att de inträffat förut, att de ska inträffa igen – gör att ett samhälle upplever sig som demokratiskt.

Den avsatte Ben Alis första reaktion var att stämpla upproret som ”terrorism”. Västvärlden gick inte på beskrivningen, men hade kanske gjort det om revolten haft en handfull religiösa ledare. Därmed har tunisiska folket redan lärt västVärlden något viktigt: att det som makten kallar terrorism från ett mer jordnära perspektiv kan vara demokrati, eller bara ett rop på rättvisa.

Ryggmärgsreaktionen hos våra politiker och opinionsbildare är nu att EU måste hjälpa Tunisien. I DN föreslår Annika Ström Melin att Bryssel bör erbjuda en ”demokratisk insatsstyrka”. ”Tunisien behöver hjälp med att bygga upp en infrastruktur för demokrati” (26/1).

Det låter tvivelaktigt. EU och dess medlemsstater har länge samarbetat tätt med diktaturerna. Med ett massivt polisiärt, militärt och ekonomiskt bistånd har Europa lagt ut kriget mot terrorn och bekämpningen av migranterna på dessa regimer.

Snarare är det Nordafrikas folk som kunde skicka en demokratisk insatsstyrka till Bryssel. För vad är alla dessa tusentals tålmodiga demonstranter, om inte demokratins starkaste infrastruktur? Tunisien påminner västvärlden om något som alla goda liberala demokrater glömt. Vår hyllade liberala demokrati hade inte existerat förutan det slags självuppoffrande, våldsamma politiska sammandrabbningar som pågår i Tunis, Amman, Kairo och på andra platser.

Slutsatsen som Europas ledare och opinionsbildare borde dra är alltså inte att Bryssel ska slå upp demokratiskolor i Nordafrika (med samma lätthet som man förut dragit taggtråd runt flyktinglägren?). I stället borde man inse sambandet mellan protesterna i Tunis, Kairo och Amman och senaste årens protester i Aten, Rom, London, Paris. Med olika inramning är det samma problem där som här: folk som revolterar därför att makthavarna glömt vad som menas med demokrati.