Kustvägen förbi hamnstaden Pireus och vidare mot nordväst bär namnet Demokratia. Taxin släpper av oss vid pir 42. Där ligger den amerikanska båten, ”The audacity of hope”, döpt efter president Obamas fina bok om sitt liv och sin livsåskådning. Den liknar en svensk skärgårdsbåt. Fartygets långsidor signalerar – TO GAZA WITH LOVE. Presenningen som utgör mittdäckets tak är ett stort stjärnbaner, lätt att se från tv-kanalernas helikoptrar.

Veckan som gått har amerikanerna noterat ett nytt inslag i hamnlandskapet. Fritidsfiskare har stått uppradade i båtens närhet med linorna i den av bensin och diesel synbart förorenade hamnbassängen. Besynnerligt nog har de inte haft med sig bete eller fångsthinkar. Under veckan har det blivit allt fler ”fiskare” kring den amerikanska båten, efter att fartyget fått förtöjningsorder i väntan på att hamnpolisen ska utreda en anmälan mot båten inlämnad av Israel Law Center, samma organisation som också lämnat in stämningar mot passagerarna Dror Feiler och Henning Mankell för anstiftan till våld mot staten Israel.

Andra båtar som är låsta i hamn är svenska ”Juliano”, saboterad av okända dykare, irländska ”Saoirse”, saboterad på exakt samma sätt i turkisk hamn, det svenska lastfartyget, som väntar på klartecken efter överhård besiktning, kanadensiska ”Tahrir”, som underkastats en plötslig stickprovsbesiktning, spanska fartyget, som togs tillbaka till kaj av grekiska kustbevakningen, samt i skrivande stund kanske ytterligare något.

Kort sagt, det är inte bara folket i Gaza som är instängt. Frihetsflottan som skulle bryta deras isolering kommer inte ur fläcken, om man bortser från dem som gått från annan hamn.

Vi som väntar på att avsegla vet nu att Israel med USA:s hjälp pressat Grekland och på så sätt utsträckt sin olagliga Gazablockad in på euro­peiskt territorium. Kanske kan man uttrycka det som att ­Israel lagt ut sitt försvar på EU genom en form av säkerhetspolitisk ”outsourcing”.

Vi är på pir 42 vid demokratins landsväg för att besöka den amerikanska båtens presskonferens. De flesta passagerarna är kvinnor. De är mellan 22 och 88 och samlas nu för att sjunga ett par gospels. En man i basker ackompanjerar på trumpet, en annan på flöjt. Det har drag av frikyrka, studentcampus, protestmarsch och flower power. Inför CBS, CNN och andra massmedier vädjar pensionerade militärofficeren och diplomaten Ann Wright till den grekiska regeringen om tillstånd att lägga ut.

Sedan tar författaren Alice Walker vid. Hon nöjer sig med att presentera fartygets last, tusentals brev skrivna av amerikanska barn till barn i Gaza. Hon läser några av breven: ”Hej! Om kärlek var en sak skulle jag skicka många kärlekar med denna båt till dig i Gaza. Ge inte upp! Vi älskar dig!”

Så läser Alice Walker och håller upp brevet med en krans av röda hjärtan runt texten framför kamerorna. Presskonferensen är rörande. Om Israel utmålar dessa budbärare från barn till barn som hårdföra terrorister, då har Israel förlorat.

Just nu förlorar Israel genom att segra. Främmande makt saboterar europeiska fartyg så att de ska haverera till havs eller stanna vid kaj. Främmande makt förhindrar europeiska medborgare att röra sig fritt inom Schengenområdet med sina transportmedel och sitt gods. Jag vet inte vad europeiska eller amerikanska politiker och diplomater har att säga om saken. Jag vet inte heller om Israelvännerna och motståndarna till Ship to Gaza tycker att allt detta är i sin ordning. Jag vet inte hur sjöfartsnäringens internationella organisationer ställer sig.

Men vad jag inte anade, är att det var så lätt att avslöja en hel världsordnings cyniska dubbelmoral, farliga rättslöshet och dekadenta värdenihilism (makt är rätt och allt är tillåtet), vilket är vad Frihetsflottan lyckats med under den vecka då dess fartyg slagits ut ett efter ett.

Bevis? På torsdagen gör premiär­minister Netanyahu ett uttalande. Han hyllar Israels underrättelsetjänst och militär för deras metoder att bekämpa ”asymmetriska hot”. Därpå tackar han i tur och ordning USA:s regering, Ban Ki-moon, EU och Greklands premiärminister Papandreou. För vad? Med gemensamma krafter har de lyckats stoppa ... just det, Frihetsflottan.

Jag tar det igen: Israels rege­ringschef tackar USA:s regering, FN:s generalsekreterare, Euro­peiska unionen och Greklands regeringschef för att de tillsammans lyckats stoppa några hundra personer från ett tjugotal ideella organisationer som för egna pengar rest till Aten i syfte att på båtar inköpta med ihopsamlade medel frakta cement, fotbollar, medicin, teaterutrustning, en ambulansbil, kärleksbrev och solidaritet till ett av världens mest förtryckta folk.

På fredagen deklarerar så Greklands säkerhetsminister att inga fartyg med destination i närheten av Gaza får avgå från grekiska hamnar och att Grekland förbehåller sig rätten att inspektera alla fartyg i östra Medelhavet, även på internationellt vatten. Han anger ingen grund, inget lagstöd för sitt beslut. Han utfärdar ett rakt dekret. Det är som under diktaturen, säger en grekisk vän.

Ungefär samtidigt lämnar ”The Audacity of hope” pir 42 och påbörjar sin resa. Efter en halvtimme hinns den upp av maskerade kommandosoldater i Zodiakbåtar som med maskingevären riktade mot de mestadels medelålders kvinnliga passagerarna tvingar dem tillbaka.

Vi vet nu varför våra fartyg haft förtöjningsorder. Vi känner styrkeförhållandena. Vi ser det skamlösa. Vi väntar inget stöd från officiellt politiskt håll. Några av våra fartyg har visserligen hunnit ut på internationellt vatten och väntar på signal. Men även internationellt vatten står numera under Israels kontroll och världssamfundet godtar att Israel agerar egenmäktigt.