I och med kommunistregimernas sammanbrott i Östeuropa tog kalla kriget slut. Fort­farande blåser det dock kalla vindar kring
de tidigare fronterna när historien ska belysas. I Sverige har under senare år skarp
kritik riktats mot vänsterpartiet för dess samröre med andra kommunistpartier fram till 1989.

I reportage och debattartiklar har vpk:s (före
1967 skp) böjlighet inför de socialistiska ­regimerna avslöjats och diskuterats. Delvis har diskussionen fokuserat på personliga kontakter och privilegier eller på förbindelser av snarast formell art, som hyllningstelegram till kongresser och jubileer.

Debatten har även handlat om beteckningen "kommunism" och vilken betydelse samt vilka värderingar som kopplas till uttrycket. Det har bland annat lett till att vänsterledaren Lars Ohly sedan oktober förra året inte längre kallar sig kommunist, men fortfarande säger sig ha kvar sin kommunistiska grundvärdering. Vad det innebär har företrädare för olika politiska läger frågat sig, och Lars Ohlys klargörande har knappast reducerat misstron mot hans egen och vänsterpartiets ­ideolo­giska ståndpunkt.

Intressant nog ifrågasattes vpk:s/skp:s kommunistiska ideal en gång i tiden också av de kommunistiska broderpartierna. En kritisk iakttagare från det östtyska Socialistiska enhetspartiet (SED) konstaterar i mitten av 1960-talet att det svenska kommunistiska partiet inte tar någon hänsyn till den revolutionära kampens villkor.

Skp överdriver partiets autonomi i stället för att utnyttja ­broderpartiernas erfarenheter. På så vis distan­serar de sig alltmer från den kommunistiska världsrörelsen och närmar sig i stället de revisionistiska socialistiska folkpartierna i Norge och Danmark.

I Bundesarchiv i Berlin finns ett omfattande källmaterial som delvis har använts och citerats i nämnda debatt. I akterna finns ingående beskrivningar av vpk:s arbete.

Artiklar och annat arbetsmaterial översattes och kommenterades kontinuerligt av ambassadtjänstemän eller andra SED-funktionärer och skickades till partiets politbyrå för bedömning. Kongresser och möten följdes uppmärksamt. Motioner och programförslag översattes ofta in extenso. Med jämna mellanrum gjorde en funktionär en detaljerad lägesbeskrivning av utvecklingen i det svenska partiet.

Utåt sett höll SED en fasad och betonade de vänskapliga förbindelserna med vpk i deras gemensamma antiimperalistiska kamp för fred och säkerhet. Sedan en östtysk delegation besökt Sverige i mars 1972 rapporterade partiorganet Neues Deutschland om en framgångsrik resa ­under rubriken "Nära och vänskapliga för­bindelser vpk-SED" - men de interna akterna avslöjar ett ständigt missnöje med det svenska kommunistpartiet som i rapporterna inte sällan framstår som ett svart får i den kommunistiska gemenskapen.

Med oro ser SED den ideologiska utveckling som tar fart i och med C.H Hermanssons tillträde som partiledare 1964. De östtyska funktio­närerna ­konstaterar att skp medvetet undviker att ­bekänna sig till den proletära internationalismen, ett socialistiskt honnörsord som inbegrep de ­kommunistiska partiernas inbördes relationer och i praktiken innebar solidaritet med Sovjet­unionens politik.

Ett tilltagande problem i det svenska partiet är också att det saknas en
marxistisk-leninistisk ­bildningsgrund bland medlemmarna och att partiet inte längre utgår från en grundlig klassanalys.

En särskild måltavla för missnöjet är inte oväntat C.H Hermansson själv, som i SED-akterna förkroppsligar en antisovjetisk och revisionistisk politik. Kulmen nås i samband med C.H Hermanssons kritik mot Warszawa­paktens inmarsch i Prag 1968: hans hållning betecknas som "extrem-­höger".

Ett ständigt irritationsmoment för SED var
vpk:s ovilja att delta i gemensamma kommunikéer och binda sig till beslut från de kommunistiska partier­nas sammankomster. C.H Hermansson menade att det visserligen var viktigt att delta i internationella konferenser, men att de snarast bör nyttjas till ett allmänt erfarenhetsutbyte.

Åter­igen upp­fattade SED det som bristande hänsyn till den ­proletära internationalismen. Vpk avvisar en enhetlig linje för broderpartiernas gemensamma kamp - och för övrigt använder vpk:s represen-tant inte ens begreppet "proletär internationalism", skriver SED:s rapportör efter ett möte i Warszawa 1974.

Även under Lars Werners tid kom vpk:s förhållningssätt i denna fråga att bli föremål för diskussion. Den 28-29 april 1980 arrangerades ett ­internationellt möte för de kommunistiska ­partierna i Paris med avsikten att anta en fredsappell. Åtta partier uteblev från konferensen, däribland vpk.

I kritiken som framfördes från de icke deltagande partierna hävdas bland annat att ett samarbete i fredsfrågan borde gå utöver blockgränserna och inte begränsas till den kommunistiska gemenskapen. Dess­utom ifrågasattes tidpunkten för ett internationellt kommunistiskt möte i fredsfrågan samtidigt som Sovjet hade ockuperat Afghanistan.

Protesterna från SED uteblev inte. Förutom att beklaga att vpk inte ville delta i ett för fredskampen så viktigt möte kritiserade SED att Afghanistan nämndes explicit. Hermann Axen, medlem av Politbyrån, skrev till ambassadör Kiesewetter och bad honom klargöra för Lars Werner vilket misstag det svenska partiet hade begått. Lars Werner kallades vid flera tillfällen till ambassaden för att informeras om SED:s ståndpunkt.

Att Lars Werner kallades upp till den östtyska ­ambassaden för "samtal" var ingen engångsföreteelse. Framför allt var det DDR-kritiska ­artiklar i vpk:s partiorgan Ny Dag som utlöste ­reaktioner. I feb­ruari 1978 publicerade tidningen en ledar­artikel om journalisten Rudolf Bahro som satt fängslad i DDR sedan delar av hans bok "Die ­Alternative - zur Kritik des real exis­tierenden Sozialismus" hade tryckts i västtyska magasinet Der Spiegel.

Ny Dag-artikeln menade bland annat att Rudolf Bahros bok måste betraktas som ett seriöst förslag att behandla de problem som flera östeuropeiska länder stod inför. Hans teoretiska reflexioner var visserligen kontroversiella, men samtidigt fruktbara för den marxistiska ­debatten.

Den 3 mars 1978 fick Lars Werner och ­Ingemar ­Andersson, chefredaktör för Ny Dag, bege sig till ambassaden för att "tala ut" med Kiesewetter. ­Ambassadören ifrågasatte i skarpa ­ordalag hur en ledarartikel i vpk:­s partiorgan kunde stämma in i den borgerliga kören, och att en sådan argumentation verkligen inte tjänade ­socialismens sak.

Ingemar Andersson påpekade att ­sambandet mellan Rudolf Bahros fängslande och ut­givningen av boken var uppenbart, vilket tillbakavisades av Kiesewetter. Han hänvisade till den fientliga inställningen hos Rudolf Bahro, och att vpk måste sätta sig in i den ­kampsituation som DDR befann sig i.

Lars Werner ­betonade att man inte hade haft för avsikt att försämra relationerna till SED, men att teser liknande ­Rudolf Bahros redan diskuterades i många av de västeuropeiska broderpartierna, och att vpk skulle förlora i trovärdighet om man teg i denna debatt. SED borde inte reagera så "känsligt", utan måste tåla en diskussion om Rudolf Bahros ekonomiska teser.

Ännu mer prekärt var läget mellan SED och vpk i maj 1979 när visdiktaren Wolf Biermann gästade Stockholm i samband med den stora Tysklandsutställningen i Kulturhuset. Wolf Biermann uppträdde även på vpk:s förstamajfirande och gav en utförlig intervju i Ny Dag.

Utvisningen av Wolf Biermann 1976 hade framkallat protester även bland svenska kommunister som ansåg att SED begick ett stort misstag. Redan då hade vpk:s inställning i Biermannfrågan fördömts av SED och nu väcktes debatten till liv igen av intervjun i Ny Dag.

Partistyrelseledamoten Bo Hammar fick en skarp tillrättavisning av DDR:s pressattaché Lochmann. Att Wolf Biermann, som ju hade visat sig vara en fiende till DDR, fick komma till tals i just Ny Dag och inte i borgerliga tidningar som Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet var ­ofattbart ur SED:s perspektiv.

­Bo Hammar bad att intervjun inte skulle "dramatiseras". Allt som trycktes i Ny Dag var ju inte nödvän­digtvis partiledningens åsikt, vilket var en av­görande skillnad mot partiorganet Neues Deutschland.

Nu hjälpte Bo Hammars försök att sitta på två stolar föga. Partiledningen informerades senare om att publiceringen av intervjun uppfattades som en ovänlig handling gentemot SED. Det fanns skäl att ifrågasätta vpk:s princi­piella politiska hållning mot bakgrund av agerandet i Biermann-frågan, som måste betraktas som ett uttryck för antikommunism och imperialistiska förtalningskampanjer.

Kontakterna mellan vpk och det ­östtyska kommunistpartiet var täta och kontinuerliga såväl på formell som på informell nivå. SED-dokumenten ­tecknar en sträng, nästan faderlig inställning till det svenska partiet. Vpk måste ­uppfostras och ibland även tuktas, men lämnas aldrig åt sitt öde.

Inte ens sedan den ideologiska utvecklingen hade lett till partisplittringen 1977 ­minskade SED:s uppmärksamhet. I stället fortsatte man att upprätthålla kontakter både med apk - som i akterna framstår som ett mönsterbarn helt i linje med den proletära internationalismen - och med ett vpk som kan förmodas utveckla ännu starkare revisionistiska och antikommunistiska tendenser.

I lika hög grad vittnar dokumenten om vpk:s
minst sagt ambivalenta hållning gentemot SED, ­vilken ytterligare förstärks efter partiledarbytet från C.H Hermansson till Lars Werner.

Å ena sidan betonas den ideologiska samhörigheten med de andra ­socialistpartierna, och det finns en vilja att vara en del av den kommunistiska gemenskap som man samtidigt fjärmar sig från.

Å andra sidan tog sig vpk rätten att kritisera den reellt existerande socialismen; om det berodde på politisk över­tygelse eller på viljan att upp­rätthålla demokratisk legitimitet på hemmaplan är måhända inte alltid möjligt att avgöra.