Amherst college ligger i västra Massachusetts. På dess vackra campus vandrar studenterna i badtofflor och shorts och bildar sig i alltifrån fysik till filosofi under fyra år. Många går vidare till Harvard eller Princeton. Colleget är en biljett till toppen av det amerikanska samhället. För de duktiga som inte har råd med avgifterna finns generösa stipendier. Den öppet lesbiska rektorn förklarar att här formas man till ansvarstagande medborgarskap. Runt omkring i trakten samsas ekologiskt odlande småbönder med författare, konstnärer och akademiker i vackra sjuttonhundratalshus. I denna lilla oas lever ännu den Jeffersonska drömmen om de bildades fria republik.
Vill man förstå USA är Amherst ett dåligt studieobjekt. Vill man däremot se hur det upplysta liberala Amerika tänker är det en utmärkt utkikspunkt. Under hösten 2011 vistades jag där som lärare och forskare och fick tillfälle till många samtal.
Valet av Obama 2008 innebar en pånyttfödelse av idén om den amerikanska demokratin. Efter åtta år av uselt ledarskap och de politiskt och ekonomiskt katastrofala reaktionerna på terrorangreppen 2001, visade systemet sin förmåga till förändring. Det kunde frambringa en intelligent, välutbildad socialt engagerad ledare och därtill övervinna sin historiska rasklyfta. Valnatten var som en fredlig revolution, ett karnevaliskt ögonblick av hopp och möjlighet.
Hopp är dock en ömtålig affekt, i synnerhet om man ser till de utmaningar man stod inför. Bilden av de tårögda människomassorna som framburit denna sagolika ”förändring” kontrasterades snart av alla dem som av olika skäl inte kände sig delaktiga. Det irrationella hat mot Obama som fälldes ut inom de extrema grenarna av det republikanska partiet och Teapartyrörelsen blottade sprickan i det amerikanska samhället. Kraften i motståndet förbluffade också den nya ledningen som efter två år av försök till samförstånd stod inför en kongress av kompromisslösa nejsägare.
Hur ser då den amerikanska vänsterliberala intelligentsian på Obama i dag? Nästan alla uttrycker sin ”besvikelse”, i många fall gränsande till uppgivenhet. Vad exakt man är besviken på varierar. Ett genomgående tema är att han inte infriat förväntningarna genom att på ett eller annat sätt ha ”missat” en möjlighet. Samtalen kunde få karaktären av depressivt ältande. Han borde inte ha utsett den eller den personen till ekonomisk rådgivare, han borde ha utnyttjat sitt veto, han borde agerat mer aggressivt, etcetera. Ofta smälte besvikelsen samman med en allmän känsla av att USA passerat sitt zenit.
Många enskilda ”besvikelser” är värda en diskussion. Men genom kritiken slogs jag ofta av oviljan att sätta Obamas bedrifter i förhållande till situation och spelregler. Det är som om man inte kan släppa idén om en ensam räddare som ska ställa allt till rätta. Frustrationen har analyserats av bland andra Eric Alterman i boken ”Kabuki democracy. The System vs. Barack Obama” (2011) som bygger på artiklar från The Nation. Alterman återkallar den extremt komplexa situation som Obama ärvde och uppmanar hans vänsterkritiker till tålamod.
Äldre statsvetare och historiker förklarade gärna att Obama inte är en ”great president”. Denna idé om ”storhet” är en särskild amerikansk fantasm, ett spöke från ett förflutet som aldrig varit. Man mäter mot Lincoln som han tronar i sin egyptiska stenstod strängt blickande mot kongressen över The Malls ändlösa gräsmatta. Men man glömmer att syftet med konstitutionen faktiskt var att förhindra storhet. Ingen enskild person skulle bli för mäktig. Göran Rosenberg lyfter i sin lysande USA-skildring ”Friare kan ingen vara” fram betydelsen av Washingtons gest när han nedlägger vapnen inför folkförsamlingen. När det konstitutionella ramverket med dess maktbalans sedan skapas låser man den exekutiva makten en gång för alla.
Den amerikanska författningen är den äldsta i världen och vördas som en religiös urkund. Den har låtit USA överleva som republik längre än något annat land. Men stabiliteten har ett pris. Hur svårt det är att genomföra progressiva lagändringar blev uppenbart i försöket att reformera det dyra och orättvisa sjukvårdssystemet. Dels fick man nöja sig med en dålig kompromiss, dels kunde oppositionen piska upp en alltid latent antifederalism som bidrog till att ändra kongressens sammansättning. Efter valet 2010 var det inte längre möjligt att få igenom någon väsentlig lagstiftning. Under året har Republikanerna till och med försökt använda högsta domstolen för att ogiltigförklara denna blygsamma reform.
Idealt sett ska makten i USA balanseras. Men konstitutionen tjänar inte längre sitt syfte. Korta mandatperioder och dyra kampanjer gör att kongressledamöter ägnar mycket tid åt att hitta sponsorer. USA:s demokrati är delvis en plutokrati, där ekonomisk makt omsätts i politisk makt. Den mäktiga senaten djupfryser därtill en orättvis representationsform, där små stater som Iowa och South Dakota ges samma inflytande över landets lagstiftning som stora potentiellt mer progressiva som Kalifornien och New York.
Inringad av detta i sten inristade ramverk är det svårt att åstadkomma något, utom då makten i kongress och senat råkar sammanfalla. Den ”svaghet” som många beklagar hos Obama är i stora stycken en svaghet som hör till systemet.
Ett sätt att imitera ”storhet” har alltid varit att iscensätta undantagstillstånd. Därför är ”kriget” en så lockande form för amerikansk politik, metaforiskt såväl som reellt. I krigstillståndet är presidenten på nytt befälhavare med extraordinära befogenheter. Därför ”krigar” man inte bara mot nationer och regimer, utan även mot terrorism, droger, och till och med fattigdom. Politiken får karaktär av permanent undantagstillstånd.
På denna punkt innebär Obamas presidentskap en förändring, åtminstone på ett retoriskt plan, genom att han avsiktligt avvisat kriget som politisk metafor. Men i kampen mot al-Qaida har han kommit att rättsligt föra vidare den politik som drevs fram under Bush.
Lawrence Douglas är professor i juridik vid Amherst college och expert på krigsförbrytarrättegångar. På fritiden är han författare, med bland annat pseudonymen Lars Arffssen på sitt samvete, som förra året gav ut Stieg Larsson-parodin ”The girl with the sturgeon tattoo”. För Douglas är det uppenbart att konstitutionen inte längre fungerar, samtidigt som han konstaterar att den är nästintill omöjlig att förändra. Genom samtal med honom och andra kritiska rättsteoretiker förstod jag också varför amerikanska vänsterintellektuella läser och undervisar den nationalsocialistiske rättsteoretikern Carl Schmitt. Schmitts bärande tanke, att makten ligger hos den som kontrollerar undantagstillståndet, och att politikens grundläggande paradigm är vän-fiende-strukturen, tycks erbjuda en blick in i den amerikanska politikens anatomi.
Under hösten diskuterades Thomas Friedmans och Michael Mandelbaums debattbok ”That used to be us”. Det är en både dyster och hoppfull vidräkning med USA:s utveckling, som pekar ut alla utmaningar som politiken måste möta, med en mängd förslag på satsningar inom utbildning, forskning, infrastruktur och miljö. Men som recensenten Stanley Hoffmann i New York Review of Books påpekade saknas också där en analys av politikens tröga konstitutionella och praktiska ramverk.
I USA ”vet” de bildade skikten vad som måste göras men det är näst intill omöjligt att göra det. Däri ligger en förklaring till den alienation och stundom desillusion man möter hos många. Landet är som en stor missbrukande kropp, som överkonsumerar energi i form av fett, socker, droger och olja, men vars inre organisation gör den näst intill omöjlig att hejda. Varje försök att bromsa utlöser stressreaktioner. Samtidigt utnyttjar en liten privilegierad överklass sin ekonomiska kontroll över informationen till att försöka vidmakthålla status quo.
De republikanska presidentvalsdebatterna har tydligt illustrerat den förvridna världsbild som sprids genom Murdochs inflytelserika Fox News. Här stod en rad personer med anspråk på att uppbära världens viktigaste ämbete och tävlade i huvudlösa och fördomsfulla utspel, i vissa fall mot deras eget bättre vetande. En behållning var den bitvis briljanta lyteskomik som utvanns ur denna cirkus i kritiska medier, även i den vanligtvis mer försiktiga New York Times.
Bakom komiken blottar det samtidigt ett allvarligare långsiktigt problem för den amerikanska demokratin. Stora inkomstklyftor, låg utbildningsnivå och utbredd religiös fanatism i kombination med korrupta medier och en ansvarslös plutokratisk elit är en olycksbådande blandning.
I stället för att sörja över Obamas förflutna och kommande tillkortakommanden finns det anledning att fortsättningsvis följa hans förhoppningsvis åttaåriga gärning med en mer diagnostisk blick. Det osannolika uppstigandet till det högsta ämbetet av en välutbildad kosmopolitisk intellektuell med en framåtblickande social agenda på basen av mestadels små donationer från privatpersoner, är och kommer att vara ett mått på vad som under överskådlig tid rimligtvis kan åstadkommas inom detta system.
I väntan på ett bättre Amerika fortsätter elitistiska utbildningsmiljöer som Amherst college att verka i ett paradoxalt förhållande till systemet. Å ena sidan fungerar de som legitimerande sociala skiktningsinstrument, som filtrerar fram begåvningar för framgångsrika karriärer. Å andra sidan utgör de kritiska laboratorier där systemet fortsätter att belysa och pröva sig självt. En av dess stjärnprofessorer, rättsteoretikern och dödsstraffsexperten Austin Sarat förklarar: Vad vi ger våra studenter är inte ett yrkeskunnande, utan vi tränar dem i högre intellektuella förmågor, självreflektion och gott omdöme. För USA:s framtid rymmer det trots allt ett visst hopp.