Genom Maciej Zarembas artikelserie om Kosovo erbjuds DN:s läsare för första gången ett omfattande reportage om en av FN:s fredsbevarande missioner. Zaremba skriver upprört och medryckande, han slår med rätta ned på maktmissbruk och korruption, och han skildrar de svenska soldaternas professionalism och goda ledarskap.
För en läsare blir emellertid hela reportageserien ett totalt underkännande av ett allsmäktigt och rättslöst "Unmikistan", med direkta anspelningar på hela FN-systemet.
Intrycket förstärks när en erfaren diplomat som Jan Eliasson hävdar att DN:s artiklar "kastar en mörk skugga över FN:s arbete". Även när Carl Bildt försöker nyansera problematiken i DN-serien och avfärdar påståendet om systematisk korruption, rör omdömet också FN i stort. (Båda citerade i DN 20/6.)
Självfallet finns det mycket att kritisera i ett så pass svårskött pastorat som Kosovo med sina stenhårda etniska motsättningar och motstridiga uppfattningar hos de tongivande stormakterna inom FN:s säkerhetsråd. Jag menar emellertid att Zaremba i sin upprördhet skjuter över målet. Han ger läsaren en alltför snäv bild av Unmik som solkar av sig på FN:s
allmänna förmåga att hantera komplexa krissituationer.
Viktiga frågor som medlemsstaternas roll och ansvar, det politiska maktspelet inom säkerhetsrådet samt vikten av utbildning och gott ledarskap hör också till saken, om man vill ge en rättvisande bild av en FN-missions karaktär och villkor. Detta gäller inte minst Unmik.
I respekten för svensk FN-trupp vill jag dock helhjärtat hålla med Zaremba. Jag besökte de svenska förbanden som år 2003 deltog i den EU-ledda militära snabbinsatsstyrkan i Demokratiska republiken Kongo samt det mekaniserade skyttekompani som verkade i Liberia under 2006. Dessa två svenska insatser, de första i Afrika på fyrtio år, blev uppmärksammade och uppskattade för sin effektivitet. Det gav Sverige stor goodwill i Afrika och i FN. Den förra regeringen avbröt tyvärr insatserna alltför tidigt.
Häri ligger ett stort krux, vilket också spiller över på Unmik i Kosovo: bristen inom FN på välutrustade och motiverade soldater. Det är lätt att ondgöra sig över FN-soldater från Mongoliet och Marocko som inte talar engelska eller känner sig vilsna i sitt stationeringsland. Det behöver inte betyda att de är sämre än andra. Men de har sämre utrustning och saknar oftast den allsidiga utbildning som svenskarna har när det gäller länderkunskap, språk och genus-medvetenhet.
Här har framför allt de största truppbidragarländerna en angelägen utbildningsuppgift, och säkerhetsrådet ett ansvar för att allt manskap, oavsett nationalitet, har vad som krävs för att fullgöra sina uppdrag.
Pengar borde inte vara problemet. De fem miljarder dollar som dagens arton FN-operationer kostar per år är inte mer än vad en månads närvaro i Irak kostar USA.
Zaremba skapar intrycket av att FN godtyckligt sänder ut okvalificerad personal. Skälet är i stället att i-länderna numera endast undantagsvis hörsammar generalsekreterarens vädjanden om ökade truppinsatser och bättre utbildning.
Ska några lastas för denna situation, är det inte FN utan dess medlemsstater.
Majoriteten av FN-missionerna finns i Afrika, och det verkar skamligt nog vara näst intill omöjligt att mobilisera trupp till Afrika annat än från tredje världen. Européerna står för mindre än 3 procent av FN:s militära personal i Afrika, och Nordamerika (främst Kanada) står för blotta 0,1 procent.
På Dag Hammarskjölds tid stod Sverige för nästan 10 procent av alla FN-trupper. I juni 2007, drygt 50 år och 60 fredsbevarande insatser senare, är andelen svenskar 0,2 procent.
I dag står 100.000 män och kvinnor under FN-fanan, en ökning med hela 500 procent sedan år 2000. Efter Sudans beslut i dagarna att acceptera en gemensam FN-AU-styrka i Darfur, kan denna siffra komma att växa till 140.000.
FN:s fredsbevarande kapacitet är därmed nära bristningsgränsen.
Ett annat område som Zaremba inte belyser är hur stormaktspolitiken kan påverka en FN-mission negativt. Vårvintern 2003 tillfrågades Anna Lindh av Kofi Annan om Sverige kunde nominera en kandidat till posten som chef för Unmik. Den kandidat som hon utsåg fick hela EU:s och Kofi Annans stöd samt nyckellandet Rysslands. Men USA hotade med veto mot svensken (undertecknad). EU stod emellertid på sig, och tiden gick. Trots Kofi Annans och EU:s upprepade samtal våren 2003 med Colin Powell, gick inte beslutet att rubba. Officiellt angav Washington som skäl att man ville ha någon från ett Natoland. Men till Anna Lindh sa man inofficiellt från USA, som nu var alltmer upptaget av kriget i Irak, att Vita huset inte ville ha "en ny Hans Blix" i Kosovo.
När Berlusconis Italien tog över ordförandeskapet i EU samma sommar nominerade man olika italienska kandidater, som dock underkändes av flera EU-stater och Kofi Annan. Till slut, i slutet av juli, utsåg Annan själv den förre finske statsministern Harri Holkeri, som hade utmärkt sig som en skicklig president i FN:s generalförsamling år 2000-2001. Holkeri, som saknade erfarenhet från Balkan, stannade dock mindre än ett år, varefter ett nytt ledarvakuum uppstod.
Unmik stod således utan politisk ledning under flera månader, i perioder som var kritiska för Kosovos utveckling. Under denna tid, som det brukar i liknande ledningslösa situationer i stora organisationer, rotade sig sannolikt en viss kultur med inofficiella rutiner och normer, i vilken oacceptabla missförhållanden kan utvecklas.
Ett speciellt problem, som jag själv påtalade i min slutrapport till FN efter mitt uppdrag i Elfenbenskusten, är också förekomsten av ett "old boys network", där gamla kolleger främjar varandras intressen snarare än missionens.
Men även här, är det inte enbart FN som sådant som bör kritiseras, utan de medlemsstater (i Kosovofallet var det en medlemsstat) som skapar svårigheter för generalsekreteraren i hans utnämningspolitik. Ledarskapet är särskilt vitalt i fredsfrämjande FN-insatser under kapitel 7, och ansvaret för det måste ligga ytterst hos generalsekreteraren.
FN:s och EU:s roll i Kosovo är inte avundsvärd. Trots Martti Ahtisaaris plan hävdar Serbien även i dag att Kosovo för alltid ska förbli en serbisk provins, medan Pristina upprepar sitt krav på full självständighet snarast möjligt. Förutom parternas kompromisslösa hållning skapar Rysslands och USA:s agerande också svårigheter.
Moskvas bestämda uppslutning på Serbiens sida förstärker Belgrads motstånd, medan president Bushs utspel om möjligheten av ett unilateralt amerikanskt erkännande av Kosovos självständighet strider mot andan i resolution 1244 och försvagar FN:s roll.
For att bryta dödläget måste man finna en lösning som tillgodoser den serbiska minoriteten i norra Kosovo, norr om Ibarfloden, främst staden Mitrovica, kanske genom att skapa en självständig zon, där serberna kan leva fredade. Varje påtvingad lösning som inte tar hänsyn till denna fråga, riskerar att utlösa en långvarig och bitter revanschistisk reaktion i Serbien.
Detta oroar särskilt Spanien, som är årets ordförandeland i Osse. För spanjorerna är det ett absolut krav att en lösning förankras i FN:s säkerhetsråd. I Madrid pekar man på att den nya serbiska författningen, som antogs i en folkomröstning i november, öppnar möjlighet för att skapa nya regioner inom Serbien. Denna öppning kan förhoppningsvis komma till nytta inom en snar framtid. Därmed skulle också anomalin Unmik försvinna, en anomali som dock räddat liv och var nödvändig för fredens skull.