En stor – nu, omedelbart! Lägga sig platt, säga: Per Andersson, du har helt rätt. Under arbetet med min pjäs ”Fursten” har jag inspirerats av din utomordentliga biografi över Jan Stenbeck. Min pjäs är ingen dramatisering av din bok, men det hindrar inte att jag som du påpekar i DN har använt mig av citat, fast utan citationstecken, som ju är svåra att åstadkomma på scenen. Jag har dessutom använt en scen hämtad ur din biografi, och detta har jag gjort utan att på något sätt kreditera dig. Det kan jag nu bara beklaga.

Dramatikerförbundets Susin Lindblom kör i stället ut det tunga artilleriet för att förklara för Per Andersson och oss andra dumbommar hur det går till i dramatikens värld. Där är allt som på något sätt skulle kunna ha hänt i verkligheten nämligen fritt villebråd. Boken handlar om verklighetens Jan Stenbeck och därför är det som står i boken verklighet och verkligheten kan verkligen inte skyddas av någon upphovsrättslag.

Men scenen som har utspelat sig i verkligheten finns bara tillgänglig därför att författaren var närvarande, registrerade och skrev.

Verkligheten sedd genom ett temperament, sa man förr i tiden. I det här fallet Per Anderssons temperament, som har författat ett verk och som, när han återfinner en scen från sin bok i Malin Lagerlöfs pjäs, med nödvändighet måste undra vad i h-e nu då?

Ett erkännande? Cred? Ett omnämnande som visar att dramatikern och hennes teater är medvetna om vad som ägt rum?

Nej, tyvärr. Teatern kan inte vara brydd med att redovisa sina processer. I DN säger Malin Lagerlöf: ”Jag har skrivit en pjäs. För det har jag använt en mängd källor och en stor portion fantasi.”

Vilka källor? Men så tänker inte teatern. Som gammal kritiker har jag ofta undrat över begreppet ”bearbeta” i ett teaterprogram. Vad täcker det här? Vad som helst, visar det sig – från strykningar till tillskrivna stycken av ny text, till inkorporerande av texter ur andras verk. Att dramatiken lever högt på stölder och lån är en gammal sanning, men det borde inte hindra teatern från att redovisa processen fram till premiärdags.

Men några sådana plikter anser sig teatern inte ha. Och kritiken ställer ogärna frågor som skulle kunna bli pinsamma.

Recensenterna som såg ”Fursten” i Uppsala bör rimligtvis alla ha vetat om att det fanns en biografi… Men av de dagstidningsrecensioner jag har tagit del av är det bara en som apostroferar detta faktum. ”Det är uppenbart att Malin Lagerlöf har inspirerats av Per Anderssons Stenbeck-biografi”, skrev Björn af Kleen i Expressen.

Han lär ha egen erfarenhet av problemet. När Stockholms stadsteaters ”Jeppe på berget” gick till premiär 2011 delade dramatikern Lucas Svensson plats i faktarutan med salig Ludvig Holberg. Björn af Kleens namn fanns däremot inte med. Ändå steg adelsfamiljen i Ole Anders Tandbergs uppsättning rakt ut ur Björn af Kleens bok ”Jorden de ärvde”, komplett med uppslitande strider om familjens fideikommiss och skryt om alla miljoner den jordägande svenska adeln årligen kammar hem från EU.

Inför min recension i Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift kollade jag via mobil med förläggaren: Har Kleen fått betalt av teatern? Det hade han, var svaret.

Det har alltså hänt att författare har honorerats för bidrag av även mycket dokumentär karaktär. Så nu vet man det på Dramatikerförbundet.

Ändå inbillar jag mig att det inte främst är pengar konflikten handlar om, utan minst lika mycket om moral. Om att redovisa processen, influenser, lån. Om att göra synligt, om att ge cred.

Om att tacka!

Men båda käk och moral är tydligen något teatern hanterar oändligt mycket bättre på scen än i den så omtalade verkligheten.