Striden om Spaniens symboler går vidare

Det spanska fotbollslandslaget spelar aldrig några matcher i Baskien eller Katalonien. Man är ängslig för att publiken skulle heja på bortalaget. Spaniens VM-triumf nyligen utlöste skiftande reaktioner: lyckorus i Kastilien och Andalusien, uppriktig glädje i Galicien och Valencia och en tänkvärd tystnad i basknationalistiska områden.

I Barcelona firade man också. Där finns inget spanskhat jämförbart med det baskiska, och så var ju också segerlaget en uppgraderad version av Barcelonas klubblag, Kataloniens inofficiella nationalsymbol. Bilderna på katalanska spelare i det spanska laget som viftade med katalanska flaggor efter segern trollades bort av spanska medier.

När Spanien blev Europamästare i fotboll 2008 kunde den statliga tv-kanalens kommentator inte lägga band på sig. Han utbrast: ”Den som inte är gripen av detta, han är inte mänsklig! Något annat än blod flyter i hans ådror!”

Varför sade han så? Därför att han visste att det fanns fler än en ort inom Spaniens gränser där man firade mycket återhållsamt eller inte alls, och han överväldigades av indignation.

Det är med likartade känslor många i Madrid bedömer det katalanska tjurfäktningsförbudet.

De flesta spansksinnade tar beslutet som en provokation eller en för­olämpning, inte som en djurskyddsåtgärd. Det gäller också socialisterna, vars ledande talesmän tagit till nästan lika kraftiga brösttoner mot katalanerna som högeroppositionen gjort.

Katalaner påpekar att det inte alls är fråga om förtäckt nationalism, utan ett uttryck för Kataloniens alltmer europeiska tillhörighet. Men den förklaringen, att Katalonien är ett modernt land som tar avstånd från tjurfäktningens barbari, medan Spanien har ena benet kvar i tredje världen, retar också gallfeber på riksspanjorer.

För många år sedan, i en rakstuga i en liten spansk stad, mottog barberaren varje kund med en bugning och frågan ”Fotboll eller tjurfäktning?”. Första gången gapade jag. Var det två frisyrer som kal­lades så? Det var ännu enklare. En god frisör konverserade, och för att dra i gång språklådan behövde han veta vilket av de bägge standard­ämnena kunden föredrog.

Frågan var på sin plats, för det var under de åren fotbollen började sega sig förbi tjurfäktningen i det allmänna medvetandet. Spans­ka landslag var fortfarande slätstrukna, men klubbfotbollen, särskilt regimsymbolen Real Madrid och motståndssymbolen F C Barcelona, firade triumfer i en tid då spanjorer inte hade mycket annat att stoltsera med.

Och fotbollen hade något som tjurfäktningen saknade. Den kunde erbjuda utlopp för regionala, separatistiska och nationalistiska böjelser. Spanien enades 1512, ett och ett halvt sekel innan Jämtland, Härjedalen och södra Götaland blev svenska. Med hugg och slag stampade Sverige ut prodanska och pronorska tendenser. I Spanien pyrde sådana tendenser under ytan, och under 1900-talet, nationalismens århundrade, blev den spanska centralstaten en instabil konstruktion, som numera befinner sig i oavbruten förvandling. Den kommer förr eller senare att ersättas av något annat, troligtvis – men inte säkert – på fredlig väg.

Spaniens nationalsymboler tillhör högern. Det är inte bara katalans­ka, baskiska och galiciska nationalister som betraktar fanan, hymnen och vapenskölden med skepsis, utan en stor del av centralstatens egna anhängare! Jag aldrig sett den gulröda spanska flaggan på något av vänsterpartiet IU:s eller det regerande socialistpartiets möten.

Det hjälper inte att flaggan instiftades av Carlos III, Spaniens bäste och mest frisinnade kung, eller att Herkules stoder och evan­gelisten Johannes svarta örn – som placerades på flaggan av Franco-diktaturen – är borttagna för länge sedan. Landets flagga fyller en stor del av befolkningen med spontant obehag. Detta obehag är på något sätt knutet till inbördeskrigets och diktaturens trauma. Miljoner av dem som jublade natten lång över fotbollssegern satte upp spanska flaggor på sina balkonger. Men miljoner andra, som jublade lika hänfört, skulle aldrig kunna tänka sig att göra det.

Tjurfäktningen är inte gammal utan ny. Mandomsprov och lekar med uppretad boskap har gamla anor i de flesta provinser – många katalanska fiestas har tjurhetsningar på programmet. Men den moderna tjurfäktningen fick sin regelbok under 1800-talet. Det publika genombrottet kom först under 1900-talet, då stora arenor byggdes i de flesta större städer. Men tjurfäktningens karta är en arkipelag av tjurgalna distrikt omgivna av likgiltiga områden. Madrids arena Las Ventas är branschens allra heligaste, följt av La Maestranza i Sevilla och La Monumental i Barcelona. De flesta av Andalusiens storstäder är tjursinnade, liksom Valencia. I Salamanca är tjurfäktningen nära nog en religion, men en bit norrut, i Palencia och Leon, bryr sig få om tjurar. I Galicien, Europas bonde- och kotätaste landsända, har nöjet aldrig slagit rot, utom i storstäderna Pontevedra och La Coruña, där det funnits turister och en spansksinnad ämbetsmannaklass.

40 procent av katalanerna är invandrade spanjorer och deras barn, charnegos, de flesta av dem från Andalusien. Den första generationen charnegos skämdes inte för sin tjurfäktningsvurm, och i många år gick Barcelonas tre arenor med vinst. Men var invandrargeneration blir alltmer katalansk, alltmer mån om att smälta in.

Den katalanske ministerpresidenten José Montilla är själv charnego, med rötter i Andalusien, och ett levande exempel på Kataloniens framgångsrika integration av främlingar. Montilla, som i andra frågor är brinnande katalanist, hade kurage att rösta mot förbudet – inte därför att han gillar tjurfäktning utan därför att han misstror förbudspolitiken och därför att han inte vill göra tjurfäktningen till de kastiliansk-katalanska relationernas symbolfråga. Hur rätt han hade visade sig redan på onsdagen, då det konservativa partiet PP aviserade ett nytt lagförslag i riksparlamentet i avsikt att överflygla det katalanska parlamentets beslut. PP vill ge tjurfäktningen rang av nationsarv.

Det står en litet gammalmodig doft kring tjurfäktningsbranschen, en doft av 50-tal, cigarr och sötaktigt rakvatten. Men du kan aldrig gissa på förhand vilken spanjor som är tjurbiten. Typiska machofigurer visar sig kallsinniga, medan typiskt kvinnliga, poetiska eller högstämda själar plötsligt kan brista ut i entusiastiska tjurharanger.

Katalanerna och vänstern skildras nu i världspressen som inbitna motståndare, men några av de största tjurfäktarna är katalaner; katalanernas nationalsångare Joan Manuel Serrat är obotlig tauroman liksom sångaren och vänsterikonen Joaquin Sabina. När Spanien inträdde i EU 1986 tog de euro­peiska djurskyddsmyndigheterna för givet att socialistregeringen i Madrid skulle hjälpa dem att göra slut på tjurfäktningen i ett huj. Men de drog strax in hakan.

Tjurfäktningen har fått en smäll, men inget tyder på att den är uträknad. Det hetaste tjurfäktningsdistriktet just nu, där spektaklet upplever en formlig renässans, är Roussillon, Kataloniens franska del, där man ruskar på huvudet åt frändernas beslut i Barcelona.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut