Glädjande nog har det kommit i gång en livlig diskussion om en ny opera i Stockholm. Det är också positivt att flera väljer att tala om nytt scenkonsthus snarare än operahus. Det nya hus Stockholm behöver skall svara upp mot morgondagens konstnärliga krav där gränserna mellan olika scenkonstformer säkert är utsuddade. Ett sådant hus skulle kunna vitalisera scenkons-ten i hela landet och ge möjlighet till nationellt och internationellt utbyte vilket nu inte är möjligt.
Nu gäller det att föra frågan vidare så att den inte självdör när DN:s kultursida växlar över till andra ämnen. Madeleine Sjöstedt uppmanar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att kalla näringslivet till överläggningar. Att döma av vad kulturministern sagt i DN kommer det inte att ske i första taget. Hon skjuter frågan om ett nytt hus på en obestämd framtid. Man kan anta att den främsta anledningen är att det sedan den borgerliga regeringens tillkomst verkat ha rått en låsning inom regeringen kring de stora statliga institutionerna i Stockholm. Det var för övrigt på liknande sätt under den socialdemokratiska regeringstiden. I botten ligger att det finns riksdagsmän från alla partier som alltid tycker att det satsas för mycket i Stockholm och att de statliga kulturmiljonerna borde spridas jämnare över landet. Jag har hört kulturministrar från olika partier sucka över hur svårt det är att få riksdagen att släppa till några extra miljoner till Operan, Dramaten med flera – de är ju redan så dyra och slukar så stor del av kulturbudgeten! Därför har årtionden av eftersatt underhåll gjort att flera av de stora nationalinstitutionerna håller på att bli mer eller mindre obrukbara utan renoveringsinsatser i miljardklassen. Att därför tro att kulturministern skulle kunna få mandat att nu börja tala med näringslivet om en gemensam satsning på en ny nationalopera är därför knappast realistiskt.
Låt oss jämföra med Göteborgs-operans tillkomst. Det har sagts flera gånger i DN på sistone att det var dåvarande kulturministern Bengt Göransson som fattade beslut om att bygga det nya huset. Det är inte hela sanningen. Han fattade beslut om att staten skulle stödja det planerade bygget. Det var viktigt nog. Men beslutet att bygga huset togs i Göteborg av politik och näringsliv i nära samarbete. Två personer hade där en avgörande betydelse – Göran Johansson och Pehr G Gyllenhammar. Johansson ville skapa ett musikhus som kunde attrahera alla musikintresserade ungdomar när de lämnat tonåren. Gyllenhammar ville bidra till att skapa en attraktiv kulturmiljö som skulle kunna locka kvalificerad arbetskraft till Göteborg. Tillsammans ordnade de grundfinansieringen och bad staten fylla på med vad som fattades. Så blev det tack vare Bengt Göranssons insats.
Min slutsats blir att invånarna i Storstockholmsregionen måste samlas kring ett förslag till ett nytt hus och deklarera sin beredvillighet att vara med och stå för notan. Nu kan man naturligtvis invända att Göteborgsoperan var kommunal när den byggdes (nu är den regional) och Kungliga Operan är statlig. Men det hjälps inte. Som det politiska landskapet ser ut kommer ingen regering att lägga upp 4–5 miljarder till ett nybygge i Stockholm. Om Stockholms stad, landstinget och det lokala och regionala näringslivet däremot lägger ett förslag på regeringens bord där man gemensamt är beredda att stå för, låt oss säga, en tredjedel av kostnaden för det planerade bygget hamnar frågan i skarpt läge.
Madeleine Sjöstedt, den boll du passat till Lena Adelsohn Liljeroth studsar direkt tillbaka till dig själv. Skaffa dig politiskt mandat att kalla Stockholms näringsliv, förmögna operavänner och Mälardalsregionens företrädare till överläggningar så kan det kanske börja hända något. Utan en stark, handlingskraftig och betalningsvillig lokal och regional opinion blir det inte något nytt scenkonsthus i Stockholm under överskådlig tid.