På Gotland lever 62.990 kor och 57.221 människor. Det är med andra ord statistiskt utrett att det nu finns fler kor än människor på ön.
När dessa siffror presenterades av Jordbruksverket kring årsskiftet rasade en lavin av pikerande mejl ner i min inkorg eftersom jag är från Gotland och ration kor-människor är guldkantat material för den som vill göra punchlines av avfolkningsproblematik.
Det finns två sätt att berätta om Gotlands förändring. Ett kan börja med en cykeltur genom landskap där jordbruksmaskiner, slåtterkrossar och knivbalkar rostar som reliker från det nedlagda jordbruket, medan de inflyttade nyrikas designvillor växer fram i tätare klungor.
Eller så kan man titta på reda siffror. Ta till exempel Gotlands bruttoregionalprodukt – summan av värdet på varor och tjänster fördelat per person inom en region – som är lägst i landet, med bara 78 procent av det nationella genomsnittet.
Och ta sedan in siffrorna från Veckans Affärers undersökning som visade att villapriserna på Gotland steg mest i hela Sverige förra året, med hela 12 procent.
Eller Dagens Industris granskning av övervärderade objekt i landet där Fårö toppade rikslistan: ett fritidshus på 26 kvadratmeter utan avlopp med ett taxeringsvärde på 80 000 kronor såldes för 1,7 miljoner. Vad vi har i högra ledet på den ekvationen är med ens en väldigt tydlig bild.
Det säger sig självt att invånare i en bygd som avfolkas och som statistiskt sett är fattigast i landet har svårt att hävda sig ekonomiskt på sin egen hemmaplan när markpriserna drivs upp i förhandlingar mellan betydligt förmögnare utifrånspekulanter. Nyligen såldes till exempel ett 19 kvadratmeters hus i Visby innerstad för över 155 000 kronor per kvadratmeter, ett prisläge som knappt paradvåningarna på Strandvägen kan mäta sig med. Lägenhetsaffären i Visby var, föga förvånande, en fastlänning (länspolismästare Carin Götblad) som sålde till en annan fastlänning (författaren och ekonomen Kjell A Nordström).
Den gamla sociologiska sanningen säger att med en ny befolkning kommer nya tjänster och behov som måste tillgodoses. Men det är svårt att diskutera marknadsekonomins väldigt konkreta naturlagar tillgång och efterfrågan med så abstrakta och ickemonetära begrepp som ett landskaps själ och känslovärde. Frågan ligger likväl där och skaver: vad blir det i slutändan kvar av det Pittoreska och det Rustika – allt som en gång attraherade folk till platsen – om samhällen omdanas till att bli kompatibla med de inflyttades livsstil, med lyxbungalows, surdegsbagerier, designhotell och wellnessweekends som lockar med ”gotländsk goodiebag”?
Välkänt är även exemplet när dåvarande landshövdingen Marianne Samuelsson i sin iver att varumärkesprägla ön satte sig över strandskyddet – sommaren 2009 fick hon under stor uppståndelse sparken sedan det visat sig att hon gett gräddfil åt en förmögen företagsledare att bygga på strandskyddat område: ”Gotland kan inte leva på människor som vandrar på stranden”, som hon krasst uttryckte det i en radiointervju i efterhand.
När upplevelsekoncernen Stureplansgruppen – som i dag äger två av Visbys största krogar Gutekällaren och Burmeister – öppnade hotellet Tott längs Visbys strandpromenad var det med förkunnelsen att det var ”Sveriges första riktiga lyxresort”. Ordvalet var ingen slump – Gotland håller alltmer på att förvandlas till en koloni eller ett reservat, en resort, för förmögna människor. På halvön Furillen på nordöstra kusten ligger ett designhotell vars hemsida samlar utländska livsstilsmagasins rapporter om hotellet och ön: ”Den vackra tillflyktsorten”, ”Lyxig fristad i Östersjön” och ekande varianter på samma tema. Gotland säljs in i samma takt som det säljs av.
När jag pratar med folk på Gotland – de åretruntboende så väl som de säsongsbosatta – så säger de lustigt nog samma saker: alla vill ha sin egen del av ön som blir deras alldeles privata, som ingen annan känner till eller har tillgång till. Det är en geografisk dragkamp som delar in folk i ”oss” och ”dem”. Den revirindelningen, gränsdragningen, är ibland bildlig och ibland – som när strandremsorna privatiseras – högst konkret.
Storsudret, området längst ner på södra Gotland, anses så inmutat av stockholmare att det i folkmun kallas för ”Sudermalm”. 60 procent av husen på Storsudret är rena sommarhus. På öns motsatta ände, Fårö, har de externa markägarna varit fler än de åretruntboende sedan tjugo år tillbaka, och avståndet – klyftan, om man så vill – mellan dem växer sig allt större med åren.
På sätt och vis är Almedalsveckan ett litet diorama över öns utveckling i stort, med de flesta gotlänningar som passiva betraktare av en frigående fastlandselit som sprätter runt i sin inbördes fålla.
Det var också talande att när tv-programmet ”Kobras” vårsäsongsavslutning skulle handla om hur gotlänningarna förberedde sig inför sommarinvasionen så var det ingen av gotlänningarna som faktiskt pratade gotländska – inte en dubbel diftong inom hörhåll – de var alla inflyttade kulturarbetare som bosatt sig på ön.
Ironiskt nog är det till slut marknadens egna lagar som kan bli det som hindrar lyxkoloniseringen. Om tillräckligt många rika fastlänningar och kändisar bosätter sig på ön, om densiteten av designvillor blir tillräckligt hög, så kommer efterfrågan till slut att vara mättad.
Kanske blir det då som berättelsen om när regissören Lukas Moodysson köpte hus på södra Gotland, ett vitkalkat hus i den Ljugarnska idyllen. Men efter bara några dagar i sin nya omgivning bestämmer han sig helt abrupt för att sälja huset och flytta från ön.
Anledningen: alla de kulturkändisar från Stockholm som han flyttade till Gotland för att komma bort från visade sig nu bo alldeles runt knuten.