Jag försöker komma på vad jag läste för serier när jag var liten, men de flyter bara ihop. Att serier inte kändes särskilt angelägna, beror kanske på att de inte var gjorda för mig. På den tiden, under den feministiska backlashen på 80-talet, var serier ritade av killar för andra killar, och tjejerna tecknades till tonårspojkars runkfantasier med Zeppelinformade tuttar och tajta trikåer.

Medan jämnåriga pojkar kunde välja mellan coola och smarta förebilder som Tintin, Lucky Luke, Daredevil, Fantomen och Spindelmannen, skulle jag känna igen mig i mesar som Kajsa Anka och Brummelisa, eller halvnakna pinuppor som förlitade sig på manliga hjältar för sin överlevnad. Det räcker att se de avklädda bilderna på den senaste Modesty Blaise-­utställningen på Seriegalleriet för att förstå varför jag sökte mina förebilder annorstädes.
Det här var förstås inget nytt på 80-talet. Seriebranschen har alltid varit en männens värld och de kvinnliga seriehjältarna har sett ut och betett sig därefter.
 

Till nu. Aldrig förr har så många kvinnor ritat serier och aldrig tidigare har så många tjejer läst dem. Inte minst i Sverige med nya stjärnor som Liv Strömquist, Nina Hemmingson, Sara Granér och Joanna Rubin Dranger. Några av dem deltar i Haninge konsthalls utställning ”Kvinnor tecknar serier”, som handlar om det här nya fenomenet.
 

Men det är inte bara här som kvinnorna börjat ta över serie­industrin. I den engelskspråkiga världen har det på senare tid lanserats flera nya seriealbum som riktar sig särskilt till tjejer. Alison Bechels ”Fun home” är en stor framgång i USA och franska Marjane Satrapis ”Persepolis” är så populär att den blev film. Till och med de stora serieförlagen har insett att det finns en marknad här. För två år sedan lanserade det största amerikanska förlaget DC Comics det nya magasinet Minx, med mer påklädda kvinnliga hjältar som löser myste­rier och räddar världen. Ett exempel är ”The plain Janes”, som handlar om några flickor som växer upp i en tid präglad av terroristattacker. För att hantera vardagens trauman börjar de sprida glädje och hoppfulla budskap genom att utföra Banksy­liknande konstaktioner.
 

I slutet av förra året lades Minx ner, men trenden med kvinnliga seriehjältar ser inte ut att vara över. Tvärtom, skriver journalisten Kira Cochrane i en artikel i The Guardian, där hon bland annat intervjuar Trina Robbins, feministisk serietecknare, och Gail Simone, den första kvinnan som fått ett längre kontrakt att skriva manus till Wonder Woman. Den kvinnliga superhjälten Wonder Woman är minst lika bra på att bekämpa onda krafter som sina manliga kolleger och i Gail Simones version har hon fått aningen mer kläder.
 

I The Guardian funderar Robbins och Simone kring den nya efterfrågan på kvinnliga seriehjältar. En anledning kan vara att vi vant oss vid kvinnliga hjältar i teve­-serier som ”Xena”, ”Buffy” och ”Lost”. En annan är den japanska mangans ofantliga framgång i de engelskspråkiga länderna. I shojomangan som ritas av och för kvinnor är det snarare flickorna som räddar sina pojkvänner än tvärtom, och när den lanserades i de anglosaxiska länderna fick unga tjejer plötsligt helt nya seriehjältar att se upp till.
 

I svenska serier däremot ser det lite annorlunda ut. Trots att vi har så många kvinnliga serietecknare lyser de kvinnliga hjältarna med sin frånvaro. Den typiska svenska seriekvinnan är snarare en antihjälte med ett trist jobb, misslyckade relationer och en ovana att spy på gatan när hon kommer ut från krogen.
 

Frågan är vad det beror på. Kanske på att vi i jämställda Sverige inte tycker att det är så kul med mangatjejer med trådsmala midjor och korta kjolar, oavsett hur många snubbar de räddar livet på. Eller helt enkelt på att vi har en annan berättartradition i Sverige. Vi har ju faktiskt inga typiska hjältar över huvud taget. Hollywoodaktiga försök som Arn och Carl Hamilton blir bara parodiska.
 

Kanske beror det i sin tur på att det glorifierade rättfärdiga våldet fyller en viktigare funktion i länder som ligger i krig. USA präglas sedan 11 september av distinktionen mellan gott och ont och av tanken att vem som helst kan ta saken i egna händer och bli en hjälte.
Inom de ramarna handlar jämställdhet om att kvinnor också ska kunna rädda världen, och inte behöva visa stringtrosorna medan de gör det.
 

I Sverige har vi svårare att köpa hjältemyten. Vi förlitar oss på att staten ska ta hand om oss och försöker förstå och förklara det onda med orättvisa strukturer och taskiga barndomar. Jantelagen gör det dessutom roligare med folk som driver med sina egna tillkortakommanden än med folk som framhäver sin styrka. Till och med männen är antihjältar i våra serier. Titta bara på Rocky.
 

Men det betyder inte att kvinnorna i svenska serier inte fått andra och nya roller med fler tjejer i branschen. Förr var de antingen kurviga föremål för de misslyckade männens åtrå, eller väntade sura i köket, redo att dänga handväskan i den berusade karlslokens huvud när han kom hem från krogen. I dag hänger serietjejerna själva i baren.
 

Precis som i USA har de fått nog av att vara biroller och objekt. Men om det i USA handlar om tjejernas rätt att få vara hjältar, är det i Sverige en fråga om att också få vara lönnfet, misslyckad, småkåt och lite för full.