Björn Wiman och jag bytte några tankar om kulturjournalistik i en offentlig diskussion för ett tag sedan. Vi blev överens om att svenska kulturskribenter har en markant tendens att se liberalism som något negativt. Wiman drog en parallell mellan den svenska vänsterns och den amerikanska högerns syn på liberalism. Det var från min synpunkt löftesrikt. DN:s kulturchef har erkänt det problem jag skrivit om.
I polemik mot mina artiklar om antiliberalism på DN Debatt den 18 och 19 juli utsår Ann Heberlein tvivel på mina sakuppgifter. Hon skriver att det för henne är omöjligt att avgöra om Wiman yttrat det som jag återgav. Visst inte, det hade varit lätt att fråga honom själv eller att kolla med Timbros inspelning av replikskiftet.
Heberlein menar att jag framfört en konspirationsteori byggd på paranoida vanföreställningar, men hon tar inte notis om ett enda av mina argument. Hon karikerar vilt: ”[H]an ser för sig hur hårdföra marxister hjärntvättar viljelösa studenter som okritiskt gapar och sväljer.” Hon tillskriver mig en syn på människan som en ”viljelös nickedocka”. Så argumenterar inte den som har en stark sak att försvara.
Några skribenter har tagit för givet att jag vill ersätta en marxistisk (eller postmarxistisk) slagsida med en liberal slagsida i undervisning och kulturjournalistik. Heberlein skriver: ”Nycander utgår ifrån att hans eget perspektiv – liberalism – är möjligt att ’bevisa’.” Det gör jag inte alls, men här finns ändå något att diskutera.
Marxismen betraktas av sina anhängare som en vetenskap, en särskild skola inom forskningen. Det finns en objektiv verklighet som blir synlig först om man intar ”en bestämd, icke neutral, klassmässig position”, enligt Sven-Eric Liedman. Många som inte längre bekänner sig till marxismen – genusteoretiker med flera – har behållit idén att den egna ideologin är en alternativ vetenskap, med förtjänster som saknas inom ”positivismen”, en hållning som ofta förenas med stridbarhet och intolerans mot oliktänkande.
Liberaler hävdar inte att den egna ideologin är en vetenskap. Motpolen till marxism eller postmarxism i forskarvärlden är inte liberalism utan vetenskapliga krav på sanning och verifierbarhet. Därmed är inte sagt att samhällsforskare kan vara helt opåverkade av sina värderingar. Liberal kultursyn handlar om mångfald och öppenhet, inte om liberal likriktning.
Marxism och liberalism har gemensamma rötter i upplysningstidens förnuftstro. Isaac Newtons upptäckter inom fysiken påverkade filosofernas teorier om individen och samhället. Människosynen blev mekanistisk och deterministisk. Man trodde att lagar som styr samhällets utveckling kan utforskas och att sådan kunskap kan användas till att forma människans framtid till största möjliga lycka för alla. Man underskattade det mänskliga livets komplexitet och oförutsägbarhet. Bland dessa filosofer fanns under 1800-talet liberalen Herbert Spencer och Karl Marx. Engels hävdade att Marx hade ”upptäckt lagen om det mänskliga samhällets utveckling”.
Tron på samhällsutvecklingens lagbundenhet hör inte till det positiva i upplysningen. Den har levt kvar till modern tid främst inom marxismen, vilket är en huvudorsak till den långvariga metodstrid inom forskningen som Svante Nordin skildrade i ”Humaniora i Sverige” (2008).
Heberlein beklagar att kunskapen om den liberala ideologin är så klen, hon vill att fler ska få kännedom om Bentham, Mill om Rawls. Hon menar att jag borde ha skrivit om liberalismen i stället för att anklaga andra. Det hade blivit ”en riktigt intressant debatt”.
Tack för det utmärkta uppslaget. Men jag har faktiskt ägnat större delen av min tid sedan 2003 till att skriva om liberalismen. Resultatet finns i en bok som jag ber att få sända Ann Heberlein.