Forum för levande historias satsning ”Middag med Pol Pot” har lyckats reta gallfeber på så omaka sängkamrater som Myrdal och Timbro. Vad kan uppröra både vänster och höger i en utställning om selektivt seende och Sveriges relationer med Pol Pot? Kan det möjligen vara det obehagliga faktumet att den svenska blindheten var betydligt mer allmän, och inte bara gällde Myrdal? Att inte bara yttersta vänstern, utan också journalister, författare och andra kulturpersonligheter stödde de röda khmererna. Att både socialdemokratiska och borgerliga regeringar under tystnad lät de röda khmererna företräda Kambodja i FN i tio år.
Mycket har skrivits och sagts sista veckorna om ”Middag med Pol Pot” – det mesta i brösttoner och fördömanden av den reklamfilm Forum för levande historia lagt ut på Youtube om utställningen. Här har kapitalet och vänstern funnit varandra i ivern att hårdast kritisera denna lilla tvåminutersfilm som raljerar kring att Jan Myrdal och tre medresenärer haft på sig rosafärgade glasögon när de var på propagandavisit hos Pol Pot 1978.
Visserligen förtjänar videosnutten kritik. Filmen driver med Myrdal och medresenären Gunnar Bergström på ett hånfullt och förenklande sätt. Videon använder också felaktigt en filmsekvens på svältande barn tagen efter Pol Pots fall. Slarvigt och inkorrekt – javisst! Men skäl nog för att Timbro och Myrdal plötsligt ska hamna på samma sida skranket? Eller skäl nog för Peter Fröberg Idlings påståenden (9/9)att staten medvetet börjat syssla med historieförfalskning? Eller för Lars Linders (14/9) att utställningen är ett beställningsverk åt den nu sittande borgerliga regeringen?
I ivern att kritisera utställningen verkar kultur-Sverige ha glömt bort att Myrdal et al inte bara var vänsterturister, utan bedrev ett omfattande propagandaarbete i form av artiklar och böcker samt film för svensk, amerikansk och fransk tv. Efter det att Vietnam slutligen drivit ut Pol Pot, ledde Myrdal och medresenären Marita Wikander det internationella stödet för Pol Pots återinsättande under flera år. De var offentliga personer med ett politiskt budskap.
Men det man egentligen skyggar för är antagligen något större. Utställningen undersöker det faktum att det inte bara var Myrdal utan många i västvärlden som i det längsta vände bort blicken från övergreppen i Kambodja. I Sverige misskrediterade Birgitta Dahl flyktingberättelser, och i USA gjorde Noam Chomsky sammalunda. Regeringen Palme erbjöd Pol Pot biståndspengar medan våra ambassadörer – länge de enda västerländska observatörerna hos de röda khmererna– kastade tvivel över skräckskildringarna.
Inte heller var det bara vänster och socialdemokrati som blundade för länge. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar tittade passivt på medan Pol Pot och de röda khmererna tilläts föra Kambodjas talan i FN i åratal efter det att de drivits ut ur Phnom Penh.
Det riktigt obehagliga är kanske att det är lätt för oss alla att falla i samma fälla som de som en gång inte ville se massmorden i Kambodja. Vems uppgifter litar vi på i dag när det gäller Palestina och Israel, eller Irak och USA? Vilka av dagens flyktingar möter tystnad och förnekelse? För att motarbeta selektivt seende och aktivt blundande är det viktigt att granska historia som den Sverige och Kambodja delar. Att som Lars Linder avfärda den här typen av granskning med att den ”luktar gammal ost” antyder nog bara en egen ovilja till att granska ett rosaskimrande sjuttiotal då allt tycktes enkelt: USA var fienden på jorden och gerillarörelserna i Sydostasien hjältarna. Och Sverige visste bäst på planeten.
Fotnot: Bosse Linquist är författare till utställningen ”Middag med Pol Pot”, på Forum för levande historia i Stockholm