Gellert Tamas svarar precis enligt det mönster jag beskrev i min text (DN 20/11 och 24/11). Han sveper helt förbi min kritik om den ojämna maktbalansen mellan intervjuare och intervjuade, och om hur felredigering och smutskastning av meningsmotståndare i längden utmanar journalistiken och det offentliga samtalet.
I stället ägnar sig Tamas åt det som blivit hans signum: att misstänkliggöra och attackera. Jag anklagas för att ha ”fabricerat citat”.
Tamas syftar på att jag i min första artikel har skrivit hur han delar in världen i ”de goda” och ”de onda” och hur ”den som är god introduceras genomgående i termer av typen ’den erfarna barnläkaren’ eller ’den internationellt erkände toxikologen’ ”.
En journalist som Tamas vet hur citationstecken också används för att markera distans eller för att karaktärisera gruppvis. Om jag letar fram några faktiska formuleringar kan det låta så här: En toxikolog beskrivs som ”en av Sveriges mest erfarna” (s 281) och en av de goda barnpsykiatrerna som ”en av Sveriges mest erfarna professorer” (s 330). Alltså näst intill förväxling likt mina uppgifter om hur Tamas bygger upp ”de goda”.
P1:s ”Medierna” avhandlade 7/11 Tamas citatteknik. Hur han ”dragit ihop” intervjun så att han redovisar den andra frågans svar som svar på den första och hur det ändrar valör och ibland betydelse. Vanligt journalistiskt arbete, menade Tamas. Att bli uppläxad av honom för mina karaktäriseringar känns onekligen lite som att få en kurs i vett och etikett av Bandidos.
Tamas har förstås rätt att vara kritisk mot min tolkning ändå. Därför erbjöds han utrymme på ledarsidan att framföra sin kritik. Men han ville ha mer plats. Samma sak med DN Debatt. Platsen för replik räckte inte. Tamas ville ha hela debattutrymmet. Då gick han till Aftonbladet. Och där öppnade man famnen.
Vi lade ut banden på nätet för att ge läsarna en chans att själva bilda sig någon uppfattning om huruvida Tamas har något belägg för den tes han driver i boken: att förundersökningen inte gjorts om barnen inte varit asylsökande. Mer ville jag inte skriva eftersom jag känner åklagaren. Jag tycker att det hör till god journalistik att redovisa eventuella vänskapsförhållanden. Det tycker uppenbart inte Tamas eftersom han nu vänder det emot mig.
Tamas kritiserar mig för att jag rör mig på en detaljnivå, för att jag invänder mot att han inte intervjuat rättsläkaren vid den husrannsakan han så livfullt beskriver. Fel, Tamas. Jag kritiserar dig för att du inte intervjuat någon av huvudaktörerna, för hur du konsekvent dramatiserar situationer du inte varit med om och för hur din beskrivning av vad som hände inte stämmer med dem som var på plats som jag pratat med.
Tamas säger också att jag inte tycker om hans bok. Det är fel. Tvärtom tycker jag att den är lite för bra. Precis som jag nu insett, efter att för några år sedan ha hovböjt inför Tamas, att ”Lasermannen” sannolikt också är. Allt passar perfekt i dramaturgin. Skurkar är skurkar, offer är offer och hjältar är hjältar. Verkligheten är sällan så svartvit.
Det är det som bekymrar mig med Tamas berättande.