Hur mycket påverkar den anglosaxiska kulturdominansen svenska språket? Är den till och med ett problem för demokratin?
I det förslag till en svensk språklag som i våras överlämnades till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth fastslås att engelskans ställning inom högre utbildning och forskning på bekostnad av svenskan bör undersökas närmare. Och, vilket är anmärkningsvärt för svensk språkvård, eventuellt regleras. I värsta fall drabbas nämligen svenskan enligt utredarna av så kallade domänförluster, det vill säga forskarna behärskar inte längre en svensk terminologi för att tala och skriva om sina domäner, till exempel teknik och naturvetenskap. Därigenom blir också deras förmåga att förklara sitt vetande för gemene man lidande, ett i grunden demokratiskt dilemma. Man kan notera att uttrycket "domän" här har en språksociologisk betydelse som är lånad från engelska "domain".
Utredarna framhäver vidare att svenska språket i vår vardag skall vara vårdat, enkelt och begripligt. Detta aktualiserar även engelskans roll i andra sammanhang, inom näringslivet, inom reklam och mode, medier, kultur och sport. Hur begripliga och accepterade är de lånord som möter den kunskapssökande medborgaren i press, radio, tv och på internet?
I de nordiska länderna liksom i övriga Europa bevittnar vi en allt snabbare anglifiering. En av de främsta experterna på engelska som det globala språket, David Graddol, anser att denna i Sverige och Danmark närmar sig en status som ett andra vardagsspråk, ungefär som i de urbana delarna av Indien och Sydafrika.
För en nyanserad språklig bedömning måste vi skilja mellan direktimporter eller direktlån som "airbag" och "storyline" som har ett iögonfallande engelskt utseende, och sådana lån där engelsk påverkan inte syns på utanskriften: "släppa" en skiva (release), "kalkon/film/" (turkey). Andra ord som ser helt svenska ut är kalkeringar av en engelsk förlaga, så kallat översättningslån: "krigsherre" (warlord), "jordskredsseger" (landslide victory; om valresultat).
De engelska direktlånen reagerar vi ofta negativt på medan de svenskklingande lånen mindre ofta retar upp någon eftersom de för det mesta inte upplevs som ett främmande inslag. Men de kan även lämna spår i svenskans fraseologi och meningsbyggnad: "Ha en bra dag!" "Köp Bravo och få en film!" (and get förr sade man "så får du").
Engelskprofessorn Magnus Ljung undersökte på 1980-talet svenskarnas attityder till engelska ord och uttryck (Ljung 1985, 1988). I sin slutsummering av språkliga konsekvenser på grund av engelskans inflytande nämner han att denna "dolda" påverkan kan bli problematisk för svenskan.
Hela låneproblematiken kan belysas i ett vidare europeiskt sammanhang. De två volymerna "English in Europe" och "In and Out of English. For Better, For Worse?" skärskådar engelskans påverkan på 16 respektive 11 språk, från isländska i norr till bulgariska i söder, däribland även svenskan. Hur reagerar stora kulturländer som Tyskland, Frankrike och Spanien på den anglosaxiska kulturhegemonin och inflödet av anglicismer? Är svensk språkvård effektivare än en aggressivare språkpolitik som den i Frankrike?
Särskilt relevant är att jämföra med tyskan, ett med svenskan besläktat språk. Tyskan har, enligt Göran Inghults undersökning (2002), betydligt fler direktlån av typen "Hardware" och "Homepage" än svenskan, 64 procent mot 43. Den amerikanska ockupationsmaktens relativa popularitet direkt efter andra världskriget och vurmen för Amerika och senare även engagemanget för det västliga integrationsarbetet öppnade även de språkliga gränserna med fri passage för direktlån som följd. En något mindre tungt vägande förklaring till att tyskan har fler direktlån än svenskan kan vara att den har lättare att assimilera dem. Svenskan får bland annat problem med den bestämda slutartikeln på substantiven. Det heter "der Countdown" på tyska men "nedräkningen" på svenska, kanske på grund av att "countdownen" stöter svensk språkkänsla. Och i fråga om plural är det lättare att säga "kroppsbyggarna" än "bodybuilders/er/na". Men sanningen ligger nog djupare än så. Den svenska språkvården har länge spelat en berömvärd roll i terminologiarbete av olika slag och språkvårdare som Catharina Grünbaum har varit framgångsrika med djärva men i dag ganska allmänt accepterade försvenskningar som "mejl", "dejt", "tajmning" och "hajp" (upphaussning), skapelser som knappast är tänkbara på tyska.
Från officiellt håll i Tyskland har man alltså haft en tolerant inställning till anglicismerna men det har svängt något under senare år då också flera språkföreningar med puristiska paroller trätt fram på arenan. Många lingvister anser att tyskan är starkast engelskinfluerad av alla europeiska språk, i bjärt kontrast till franskan, som försvaras tappert av regeringskommissioner och lagstiftare. Det frankofona arvet förvaltas inte minst av Franska akademien (grundad 1635), men även journalister och intellektuella yttrar sig flitigt i kampen mot den angloamerikanska språkdominansen. Akademien kan liksom svensk språkvård visa på framgångar med inhemska datatermer såsom "l'informatique" ('datavetenskap'), "l'ordinateur" ('dator'), "matériel" ('hårdvara') och "logiciel" ('mjukvara'). Det franska vetenskapsspråket hävdar sig fortfarande förhållandevis väl mot engelskan.
I Spanien har Real Academia Española (grundad 1713) en balanserat kritisk inställning till anglicismer, den folkliga acceptansen är dock relativt stor. Både i Spanien och Italien ser språkvårdarna en fara i att slarvig textbearbetning vid dubbning av amerikanska filmer och tv-program innebär en oidiomatisk översättning av engelska jargongfraser som sedan sprider sig till standardspråket. För den västliga europeiska kultursfären gäller att cirka 40 procent av de texter som läses i dag, inklusive textremsor, är översatta från engelskan, vilket ytterligare ökar dess genomslagskraft.
Gemensamt för beskrivningarna av språksituationen i alla europeiska länder är föga överraskande kritiken mot anglicismer i medierna. Den svenska fascinationen för den angloamerikanska kulturen och livsstilen visar inga tecken att mattas. Ett intressant fenomen är att franskt uttal allt oftare ersätts av engelskt, sålunda fick Piaffilmen "La vie en rose" engelskt uttal av "rose" i flera kommentarer till Oscarsgalan i våras. Inte bara yngre fotbollsreferenter säger numera "touch" i stället för franska "touche", vilket var det vanliga uttalet förr. Enligt modellen att utländska företeelser uttalas på engelska hör vi minst lika ofta "joro" som "evro" eller "euro", de senare uttalen de enda rekommenderade i våra stora ordböcker.
Även kulturprogrammen i radio och tv bidrar till denna angloamerikanska aura. Violinisten och kompositören Fritz Kreisler heter i en textremsa "Fritz Chrysler", Joseph Roth, en centralgestalt i den äldre österrikiska litteraturen ("Radetzkymarsch"), uttalas med kort "å" och läspljud som vore han släkt med den amerikanske författaren Philip Roth. Det anrika Karlsuniversitetet i Prag kallas Charlesuniversitetet och Franz I, far till mera kända Marie-Antoinette, omnämns i en morgontidning som Francis I.
Mest influerat av engelskan är naturligtvis ordförrådet, den grammatiska strukturen i ett språk är en stabil konstruktion som inte rubbas så lätt. Jag har under sex månader noterat "dolda" lån av typen "kalkon" och "krigsherre" på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledar-, debatt- respektive. kultursidor, det rör sig om cirka 150 ord eller snarare ordbetydelser. Ledarsidorna uppvisar ett måttfullt bruk av sådana anglicismer. En del av de många lånen på kultur- och nöjessidorna är etablerade uttryck men finns ännu inte i de stora ordböckerna, till exempel "vara eller känna sig o/bekväm med" (eng. be, feel un/comfortable with), "magkänsla" (gut feeling) och fraser som "Bra fråga" (Good question) och "ladda batterierna" (recharge the batteries).
Lekfulla uttryck som "gå bananer" (eng. go bananas; 'bli ursinnig') och "på tårna" (on your toes; 'fokuserad', 'på hugget') tillhör den jargong i nöjesjournalistiken som kanske höjer underhållningsvärdet men ibland är till förfång för begripligheten.
De dolda lånen är ändå ofta väl anpassade till den svenska språknormen och blir begripliga utifrån textsammanhanget. De utgör nog därför ett något mindre problem än direktlånen. För de dolda lånen gäller i princip Goethes devis att språket visar sin livskraft genom att assimilera det främmande, inte genom att avvisa det. Tilläggas bör dock att det för Goethe handlade om den tjuskraft som det franska 1700-talet utövade på Europas kulturelit. I dag är assimilationsprocessen mer omfattande när engelska uttryck och kulturmönster genomsyrar alla samhällsskikt, även barn- och ungdomssfären.
Men det gemensamma för fäblessen för den franska kulturen då och vurmen för engelskan i dag är att de är nära förknippade med lekfullhet och en förhöjd livskänsla. Även den förkättrade näringslivssvengelskan är ett lekfullhetens barn när branschfolket putsar på företagets image med slagord på engelska och använder mallig yrkesjargong som "The sky's the limit" och "You name it" (se Lars Melins underhållande "Corporate Bullshit", 2004). Hur denna utanför branschen inte alltid så lättbegripliga språkblandning eller kodväxling ser ut har Harriet Sharp visat i sin väldokumenterade avhandling "English in Spoken Swedish" (2001) som också analyserar ungdomars engelskpåverkade svenska vid inspelningen av en dokusåpa. I ungdomsjargongen och i det internationaliserade näringslivet ser jag tendenser till en anglosaxisk monokultur.
Det återstår att se om svenskan kan assimilera det intensiva engelska språkinflytandet på det sätt som skedde med det tyska ordförrådet som kom in i vårt språk under Hansatiden. Tills vidare bör vi välkomna det förslag till en språklag som nu ligger på kulturministerns bord, i vilket utredarna bland annat värnar det svenska språkets ställning i officiella sammanhang och inte minst i forskarsamhället.