Fransk diplomat om hotet mot Parisinstitutet.
Svenska Institutet i Paris är inte bara ett av de mest aktiva, utan också det mest prestigefulla utländska kulturhuset i Frankrikes huvudstad. Genom sin kreativitet och sina hundra tusen besökare per år har det blivit en av Paris främsta kulturinstitutioner.
Denna unika position har uppnåtts genom fyra decenniers ansträngningar. Tre saker har varit avgörande.
1. Det kloka köpet som svenska staten gjorde 1965 av ett palats beläget mitt i Maraiskvarteret, som i dag är ett av stadens ”innekvarter”.
2. Svenska myndigheters kontinuerliga stöd, oberoende av budgetsituation.
3. De sju chefernas envisa och ofta visionära ledning från 1971 till nu. Genom att öppna Institutet för kulturens alla fält och erbjuda ett rikt program av hög kvalitet har de lyckats dra till sig en stor, omväxlande och entusiastisk publik.
Denna förvånansvärda succé kan också tillskrivas den frivilliga mobilisering av ett stort antal fransmän kring Institutets aktiviteter, bland dem många kreativa och intellektuella personligheter, som följer svenska kulturlivet på Institutet och sprider vad de sett och lärt i sina professionella miljöer och i det stora nätet av fransk-svenska sammanslutningar. Utan att detta kostar den svenske skattebetalaren ett öre har i dag alla dessa trogna besökare av Institutet – översättare, förläggare, filmälskare, distributörer, gallerister och festivaldirektörer – blivit blivit små Sverigesoldater var de än befinner sig.
Därav den misstrogenhet som griper en när man hör att Institutet kunde stängas som vore det en ordinär Konsumbutik. Därav vreden. Är kloka människor beredda att med ett penndrag stryka fyrtio års gigantiska kollektiva arbete? Är inte ett sådant beslut som hämtat från Kafka eller snarare från kung Ubu?
I dag kastar många länder, somliga med blygsam offentlig budget, avundsjuka blickar på svenska Parisinstitutets exceptionella framgång. De har förstått att ett lands internationella image uppnås tack vare dess kulturella kreativitet på alla områden, från film till mode, från arkitektur till litteratur. De har också förstått vad en sådan närvaro betyder, inte bara för exporten av kulturtillgångar, utan också för turismen och försäljningen av konsumtionsvaror förknippade med mode eller design.
Sverige gjorde detta val på 60-talet, vid en tidpunkt då fastighetspriserna var rimliga och det var lättare att inta en bemärkt plats eftersom konkurrensen ännu var svag. Ska Sverige nu avstå från detta avgörande försprång som landet intagit i den franska huvudstaden?
Låt oss inte invagga oss i falska förhoppningar! Egentligen är det bara den mest kommersiella amerikanska kulturen som sprider sig själv på världsmarknaden av egen kraft. Andra länder och kulturformer måste hela tiden tränga sig fram för att visa upp sin skaparkraft och betydelse. Att Stieg Larsson, Henning Mankell och andra svenska författare lyckas på den internationella marknaden betyder inte att svensk kultur blir känd bara genom kreativitetens magi. Detta är just kulturinstitutens oersättliga funktion. Utan deras tålmodiga arbete går en nation mot självförvållad isolering. Skulle Svenska Parisinstitutet försvinna skulle många fransmän som sedan många år kämpar för att sprida svensk kultur snabbt förlora sin motivation.
Övers. från franskan: Guy de Faramond och Pontus Grate