Efter fatwan mot Salman Rushdie skapades ett europeiskt fristadssystem för förföljda författare. Trots det ska den bangladeshiske författaren Anisur Rahman nu utvisas från Sverige. Ola Larsmo, ordförande i svenska PEN, är kritisk till Migrationsverkets beslut.
På sextio- och sjuttiotalet var det inte ovanligt att europeiska statsmän som Bruno Kreisky eller Willy Brandt dök upp i svensk tv och talade en blandning av svenska och norska. Man kunde lätt få för sig att alla ledande politiker kunde uttrycka sig på skandinaviska, som alltså måste vara ett världsspråk.
Jag blir påmind om barndomsminnet när Greklands nye premiärminister Giorgos Papandreou intervjuas på svenska, som han talar efter sin svenska exil under juntatiden. Och när Sveriges Radio har anledning att ringa upp någon representant för den autonoma kurdiska administrationen i norra Irak svarar de ibland på stockholmska.
Poängen med detta är att man kan ha en viktig närvaro i världen genom att vårda sin öppenhet och gästfrihet. Det är ett sätt – bland flera – att se på det ”fristads-
system” för hotade författare som just nu växer fram.
Men det är inte så det svenska Migrationsverket ser på saken. För drygt en vecka sedan kom beskedet att man nekat den bangladeshiske poeten och kritikern Anisur Rahman asyl i Sverige. Rahman är sedan i september fristadsförfattare i Uppsala och har antagits av den internationella fristadsorganisationen Icorn. Men att han är inbjuden av en svensk kommun och genomgått en sträng granskning betyder enligt Migrationsverket ingenting. Därmed har en svensk myndighet också sagt att man från svensk sida inte fäster någon vikt vid fristadssystemet som sådant.
Det tog sin början i samband med fatwan mot Salman Rushdie 1989. Kring Rushdie bildades International Parliament of Writers till stöd för författare i hans utsatta situation. 1994 började man bygga ett nätverk av europeiska storstäder som tog emot författare i behov av skydd, som under en tid kunde få bostad och arbetsmöjligheter. Författarparlamentet fick ekonomiska problem och nätverket började lösas upp. Det hela var dock för viktigt för att få försvinna, och en grupp kring Stavangers litteraturfestival började söka ny finansiering. Med stöd från norska UD, Rausingstiftelsen och den norska stiftelsen Fritt ord kunde man starta paraplyorganisationen Icorn, International Cities of Refuge Network, med säte i Stavanger. Deras arbete går ut på att knyta fler städer till nätverket och att finna de författare som passar ihop med en viss stad. I nuläget har man ett fyrtiotal medlemsstäder världen över, tio i Norge och tre i Sverige, men även storstäder som Paris eller Mexico City har anslutit sig.
För att få kontakt med de författare som bevisligen har behov av skydd från politisk förföljelse vänder man sig till internationella PEN i London. PEN har precis som Amnesty professionella ”researchers” som granskar de författare som uppger sig vara utsatta för dödshot. I nuläget har PEN kännedom om cirka nio hundra författare i olika delar av världen som befinner sig på flykt just för något de skrivit eller åsikter de hävdat offentligt.
De blir hela tiden fler. Yttrandefriheten – och inte minst den litterära friheten – har på senare år minskat förfärande snabbt. Vi talar då inte bara om diktaturer eller förföljelse från religiösa fanatiker: i länder som på ytan betraktas som demokratiska blir det hela tiden allt farligare att skriva.
Det kan man sucka över när man läser om det i tidningen eller säga något förnumstigt om vid högtidliga tillfällen. Tills man står inför människor som faktiskt lever och dör i den verkligheten, som den Anna Politkovskaja vilken mördades i Moskva 2006, den Hrant Dink som sköts på öppen gata i Istanbul 2007, eller Lydia Cacho från Mexiko, vars artiklar om människohandel lett till att hon lever under ständigt dödshot. Bara i Mexiko har trettio författare och journalister mördats under det senaste året.
Det är det andra sättet att se på fristadssystemet. De som ingår i det är inte helgon och inte nödvändigtvis framtida statsmän, men utan tvekan de som genom att skriva det de vill skapar utrymme för samhällsutveckling, vare sig det är poesi, granskande journalistik eller både och. Vackra ord? Det är så världen fungerar. Förstår man inte den kopplingen beror det oftast på att man är för mätt och nöjd där man sitter.
På den internationella PEN-kongressen i Linz i förra veckan talade jag med flera europeiska representanter som var oroade just för att en allt hårdare europeisk asylpolitik riskerar att skada det fristadssystem som byggts upp under tio femton år. Det är också därför som hela internationella PEN nu backat upp Anisiur Rahman i en resolution där man manar Migrationsverket att respektera fristadsssystemet – det är ett konkret uttryck för det ”machinery for change”, den demokratimaskin europeiska politiker gärna putsar på vid offentliga tillfällen.
Och här befinner sig Sverige nu vid ett vägskäl. Ska den svenska politiken, så som olika regeringsrepresentanter slagit fast under högtidstalen, främja demokratiutvecklingen genom att stärka dem som utnyttjar sin yttrandefrihet? Eller ska vi stänga ännu en dörr i muren till Festung Europa? Hur dagens svenska beslutsfattare och myndigheter väljer att förhålla sig till fristadssystemet är också en fråga om Sveriges plats i världen.