Krisen på Irland fick i veckan en ny dimension efter ett lysande reportage i P1 Morgon om landets olycksdrabbade hästar. Sedan bankerna lyckats tömma Irlands statskassa till sista penningen är det inte bara de skattebetalande däggdjuren som får lida. Tusentals hästar, som tills nyligen var en populär statussymbol i den keltiska tigerekonomin, är nu hemlösa. Övergivna av sina utblottade ägare driver de runt i trakterna kring Dublin, letar efter bete, hittas ihjälfrusna på åkrarna.

Det är inte första gången som mänskliga tragedier synliggörs genom hästtricket. Kanske har denna fyrfoting en särskild förmåga att tända vår medkänsla även för tvåbenta? När den utblottade flickan Ree i bioaktuella ”Winter’s bone” motvilligt lämnar bort familjens häst till granngården – den har inte fått mat på fyra dagar – lider vi med både hästen och Ree.

Då Picasso iscensätter bombkrigets fasor i ”Guernica” placerar han en skräckslagen, förvriden häst i målningens mitt. Dessförinnan användes hästtricket framgångsrikt av Émile Zola för att gestalta en tragisk gruvolycka i ”Den stora gruvstrejken”.

Zola är där noga med att låta läsaren höra det vilda skriet från en gammal gruvhäst som firades ned för 20 år sedan och nu rusar fram i fasa genom de underjordiska gångarna, blind efter sitt långa slaveri i mörkret. Detta grepp, att synliggöra en stor tragedi genom en hjärtknipande detalj, kallar Göran Hägg för ”Zolas häst” i sin bok ”Författarskolan”.

Bertold Brecht går ytterligare ett steg när han låter dikten ”O Falladah, die du hangest!” (som också tonsatts av Jan Hammarlund i ”En häst anklagar”) berättas ur hästens mun. Dikten, som skrevs 1919 mot bakgrund av efterkrigstidens hunger och revolutioner, handlar om en häst som utsvulten sjunker ihop på gatan bara för att bli levande uppäten av en hungrande människohop:

”Då kom där ur husen strax hungriga människor för att få en bit kött. De slet med knivar allt mitt kött ifrån benen.”

Så illa är det ännu inte på Irland, vare sig för människor eller hästar. Däremot framstår Irlandsbördige Jonathan Swifts satir ”Gullivers resor” som verkligt framsynt då man i den sista resan, till hästarnas ö, får stifta bekantskap med de ädla hästvarelserna houyhnhnmerna.

Deras öppna förakt för de tarvliga, tvåbenta yahooerna framstår just i dag som fullt begripligt.