Det säger något om liberalismens kulturella hegemoni – och motsäger Svante Nycanders tes om liberalismen som slagpåse – att till och med svaren på Nycanders artiklar hjälpsamt försöker visa på liberala vägar ut ur liberalismens kris. Sven-Eric Liedman lyfter fram John Rawls, Ann Heberlein pekar på John Stuart Mill, Ola Larsmo på Erik Gustaf Geijer.
Jag är en av alla studenter som hade turen att få läsa Liedmans lärorika och genomträngande analys av liberalismen i ”Från Platon till kommunismens fall”. Det vore korkat att inte instämma i tidigare inlägg att liberalismen skulle vinna på en djupare dialog med sin idétradition.
Samtidigt är det förbryllande med denna ofta upplevda klyfta mellan en god, historisk liberalism och dagens reellt existerande liberalism. Alltså den liberalism som trummar för USA:s imperiekrig, lagstiftar om totalitär övervakning av medborgare, för en demoniserande kravpolitik mot invandrare och hävdar riskkapitalisters rätt att åderlåta folkets gemensamma tillgångar. Skulle dessa verklighetens liberaler bara ha läst fel? Gått vilse?
Föreställningen om de vilsegångna liberalerna blev vanlig efter kriget mot Irak. Att namnkunniga så kallade vänsterliberaler som Paul Berman, Michael Ignatieff, Christopher Hitchens och Bernard Henri-Lévy slöt upp bakom ett folkrättsvidrigt imperiekrig betraktades ofta som ett slags apart pinsamhet, ett pseudoliberalt snedsteg.
Liberaler hyser ju, med Ann Heberleins ord, ett ”patos för jämlikhet, frihet och lika villkor för alla människor”. Det är en vanlig, men grund uppfattning. Liberalismen har alltid haft ett ambivalent förhållande till idén om människors lika rättigheter. En av förklaringarna är att liberalismen skiljer ut ekonomin från politiken och menar att demokratin måste göra halt utanför ekonomins ringmur. Men en annan, oftare förbisedd orsak är att den moderna liberalismen växte fram i en djupt imperialistisk kontext.
Jennifer Pitts, en av de forskare som kastat nytt ljus över liberalismens källtexter, har visat hur 1800-talsliberalismen integrerade en brutal och nedvärderande syn på utomeuropeiska folk i en ideologisk dans efter den tidens imperiepipor. John Stuart Mill arbetade under större delen av sitt yrkesverksamma liv på Ostindiska kompaniet. Storbritanniens våldsamma imperiepolitik på den indiska subkontinenten var för honom en icke-fråga. Han stödde demokratiska reformer på hemmaplan, men inte, som han skriver i ”Om friheten”, i ”sådana efterblivna samhällen där folket i sin helhet kan betraktas som omyndigt” eftersom ”despotism är ett berättigat styrelsesätt när man har att göra med barbarer”.
Alexis de Tocqueville, en annan av vår samtids mest hyllade liberaler, menade att européer hade en plikt att civilisera icke-européer. Afrikanska slavar och indianer var oförmögna att delta i en demokrati och under inga omständigheter fick koloniserade tänka på sig själva som ”våra landsmän och jämlikar”. Liksom Mill blev Tocqueville också praktiskt inblandad i imperiebyggandet, då han fick den franska nationalförsamlingens uppdrag att utarbeta en strategi för att bekämpa motståndet mot kolonialstyret i Algeriet.
Jag menar inte att den liberala traditionen skulle sakna en mängd goda principer. Däremot ger 1800-talsliberalismens anti-egalitära drag en fingervisning om varför liberalismen aldrig lyckas utlösa det globala jubel som många liberaler ännu verkar vänta på. Liberalismens blindhet för många slags förtryck är lika gammal som flera av dess urkunder.
Tanken att det skulle finnas en ursprunglig, oförstörd liberalism som erbjuder svar på alla de frågor som dagens realliberalism lämnar efter sig kan vara en av få föreställningar som är mer idealistisk än liberalismen själv.