Utgångspunkten för antologin ”Humaniora på undantag” var en rapport som visade att humanistiska ämnen hade en sämre ställning i Sverige än i andra jämförbara länder i Europa. Var det humanisternas eget fel?
Sven-Eric Liedmans svar var att den svenska humanioraforskningen hade blivit alltför specialiserad och hållningslös. Den vände sig bort från samhället och hämmades av en rädsla för ideologi.
– Ja, jag höll på att tjata om kris för mer än 30 år sedan. Då var bakgrunden den att man hade jämfört antalet fasta tjänster i Sverige med Danmark, Norge och Nederländerna. I Sverige var det mycket sämre. Men sedan förbättrades läget under 80-talet, och ett stycke in på 90-talet var det ganska bra, det är ingen tvekan om det, säger han när vi träffas i hans dunkla arbetsrum på Göteborgs universitet.
– Då talade statsmakterna väl om humaniora. Men så gav Per Unckel, som var den moderata utbildningsministern i början av 90-talet, universiteten i uppdrag att producera dubbelt så många doktorander. Och det gällde humanister också. Doktoranderna strömmade till i kolossala mängder. Jag handledde 15 stycken på en gång. De flesta kom faktiskt i mål. Det gör att vi har väldigt många färska doktorer nu. Konkurrensen gjorde att avhandlingarna som producerades vid årtusendeskiftet var oerhört bra, och då kan jag överblicka 40 år tillbaka i tiden, säger han.
Just detta talar egentligen emot att humanioras problem skulle ha något att göra med kvaliteten på forskningen. Efter 90-talets kunskapslyft och studieboom under lågkonjunkturen finns i dag fler disputerade forskare än de humanistiska institutionerna kan härbärgera. Det har skapat en mördande konkurrens om forskningspengarna. Av ansökningarna om forskningsmedel till de externa finansiärerna Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond beviljas ibland mindre än en av tio ansökningar, vilket lett till att många humanister måste lägga en absurt stor del av sin arbetstid på att skriva ansökningar som sällan leder till något projekt. Vetenskapsrådet får enligt egen uppgift in så många högkvalitativa ansökningar att de skulle kunna bevilja minst en av fyra.
Ändå har just denna fråga om kvaliteten på svensk humaniora varit en het potatis. 2005 publicerades den första rankningen av humanistisk forskning i Times Higher Education Supplement. Den visade att svensk humaniora inte kvalificerade sig bland något av de 50 bästa universiteten på listan. Idéhistorikern Sverker Sörlin skrev (9/2 -05) en uppmärksammad krönika om undersökningen här i DN Kultur. Det var extra bekymmersamt då Oslo, Köpenhamn och Helsingfors kvalade in på platserna 16, 23 respektive 36.
Genast uppstod en diskussion om rankningssystemet som sådant. Är det möjligt att mäta kvalitet i humanistisk forskning? Frågan har debatterats inte bara i Sverige under det senaste decenniet. Att väga och mäta kvaliteten i humanistisk forskning är en metod som övertagits från naturvetenskaperna, där utvärderingen blivit en egen industri med sina egna administratörer och karriärvägar.
Med alliansregeringens nya forskningsproposition kommer även humaniora att utvärderas. Excellenta forskningsmiljöer och framstående enskilda forskare ska belönas medan sämre presterande forskare eller vetenskapsområden ska sorteras ut. 10 procent av anslagen delas ut i konkurrens, dels baserat på kvalitetsanalys, dels på lärosätenas förmåga att locka till sig externa finansiärer.
Men hur ska den nya skaran kvalitetsanalytiker avgöra vad som är ”excellent”? Med miniräknaren, verkar det som. Grundprincipen är att räkna antalet publiceringar en forskare gjort och översätta varje publicering till ett visst antal poäng. Syftet är att ju mer produktiv en forskare eller en institution är, desto oftare publicerar sig forskaren. För att undvika undermåliga publiceringar mäts även genomslaget på forskningen, vilket görs genom att räkna det antal gånger forskaren förekommer i referenser.
Hur värderingen ska gå till i Sverige har utretts av Vetenskapsrådet, som i januari fick regeringens uppdrag att utveckla en så kallad bibliometriindikator. Vetenskapsrådets svar blev dock att bibliometriindikatorn helt och hållet bör slopas, vilket betyder att en forskningspropositionens hörnstenar nu befinner sig i limbo.
Arne Jarrick, som är huvudsekreterare vid Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, är ändå positiv till några av de effekter som värderingssystemet kan få i framtiden.
– Det är bra om humanister blir mer internationellt jämförande i sina forskningsinsatser. Jag tror att man måste börja ta tjuren vid hornen och publicera sig mer på engelska. Även samarbeten på tre, fyra eller fem personer måste bli vanligare. Vi har för många solitärer som odlar sin trädgård, säger han men pekar samtidigt på en risk med det nya systemet:
– Om man tanklöst inför ett citeringssystem så kommer man att förvärra överproduktionen av vetenskapliga publikationer. Det är en fruktansvärd överproduktion i dag. Vi drunknar, säger han.
Publiceringar och citeringar räknas i Thomson ISI Web of Science, en amerikansk databas som innehåller över 10.000 vetenskapliga tidskrifter i världen. Gemensamt för tidskrifterna är att de har ett så kallat peer review-förfarande, vilket innebär att meriterade forskare verkar som granskande redaktörer och säkerställer publikationernas vetenskapliga kvalitet. För naturvetare, medicinare och tekniker har det länge varit naturligt att publicera sig i den här formen. Men humanister skriver oftare böcker, och använder i mycket högre grad monografier än artiklar som källor. Det ger inga extra poäng i Web of science, trots att en bok oftast är mer betydelsefull inom humanistens fält och tar avsevärt mycket längre tid att skriva.
Tidskriften Kulturella perspektiv gav förra året ut ett temanummer om hur kvalitetsmätningarna påverkar humaniora. Ett smått sensationellt exempel på hur obalansen mellan humanister och naturvetare ser ut i Web of Science gavs av Johan Fornäs, professor vid Tema Q, Linköpings universitet, och föreståndare för ACSIS (Advanced Cultural Studies Institute of Sweden). Han jämförde måtten för humanistiska celebriteter som Pierre Bourdieu, Judith Butler, Michel Foucault och Jürgen Habermas med dem som delas ut åt naturvetare.
– När jag kontrollerade det här förra året upptäckte jag att uppemot ett hundratal svenska medicinare och naturvetare klår humanisternas och samhällsvetarnas största världsstjärnor. Det antyder att något inte riktigt fungerar med detta. Måtten blir oanvändbara, säger han.
Johan Fornäs tar också upp en annan sak som mätsystemet förbiser. En dagstidningsartikel som kanske har en folkbildande eller debattskapande kvalitet ger ingen utdelning alls, vilket skulle kunna få till följd att medborgarna får veta allt mindre om vad forskare sysslar med:
– Belöningssystemet kan få effekten att institutionerna tjänar bäst på att låta forskarna sitta på sin kammare och skriva. Det vill säga strunta i den tredje uppgiften, strunta i populärvetenskaplig publicering och strunta i alla slags kontakter med det omgivande samhället. Offentlig debatt ger inga poäng, säger han.
Även den ökade betydelsen av extern finansiering slår orättvist mot humaniora. Regeringens tanke är att pengar från andra håll, till exempel från ett företag, en privatperson eller en stiftelse, är en indikator på kvalitet. Men medan den externa finansieringen är en naturlig del av medicinsk och teknisk forskning, eftersom denna ofta går att exploatera kommersiellt, är den sällsyntare inom humaniora. Här består cirka 80 procent av forskningsmedlen av direkta statsanslag till lärosätet. De enda större externa finansiärerna är i praktiken Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond.
Johan Fornäs menar att obalansen inte alls uppvägs av forskningsproppens förslag att humanioras resultat räknas dubbelt jämfört med medicin och teknik. Hur många medicinföretag kan tänkas lägga pengar på en religionshistoriker i stället för en medicinare?
Det tycks vara en tanke att näringslivets makt över forskningsmedlen ska öka. Ökad ”kommersialisering” av forskningsresultaten är också det uttalade målet i forskningsproppen och det ska leda till ”jobb, nya produkter och tillväxt i Sverige”. Samtidigt som regeringen vill öka lärosätenas självständighet genomförs alltså ett slags politisering av forskningen. En forskare som varit starkt kritisk mot näringslivets ökade inflytande på universiteten är Sharon Rider, lektor i teoretisk filosofi i Uppsala och redaktör för antologin ”Reclaim the science!”.
– Varför ska skattebetalare bidra till något som på papperet är fri och oberoende forskning, om det visar sig att forskarna styrs av marknadens och politikens intressen? Vetenskaplig forskning ska inte primärt motiveras av ekonomiska eller ideologiska intressen, för då dagtingar man med vetenskapens grundläggande principer, säger hon.
– Hur skulle det se ut om innehållet i andra professionella gruppers verksamhet styrdes på samma sätt? Om landstingsråden skulle bestämma över hjärnkirurgins praktik?
Vetenskapen måste också kritiskt kunna granska marknaden och politiken, menar Sharon Rider och jämför den akademiska friheten med yttrandefriheten.
– Yttrandefriheten gör det möjligt att hålla upp sanningen mot makten. Samma sak gäller den akademiska friheten. De viktigaste forskningsinsatserna har oftast uppstått på grundval av att någon eller några har ifrågasatt konsensus, men i den nya forskningspolitiken sätter man likhetstecken mellan konsensus och ”excellens”, säger Sharon Rider.
Sverige är förstås inte det enda land där universitet och högskolor alltmer omvandlas till näringslivets följeslagare. Över hela världen genomgår universitet och högskolor ett slags marknadsanpassning. När motsvarande förändringar genomdrivits i Storbritannien har de lett till häftiga debatter. Mary Evans, professor i women’s studies, är en av de starkaste kritikerna till universitetens nya plats i tillväxtpolitiken. De förändringar som genomförs i demokratins namn innebär sällan någon verklig demokratisering, argumenterar hon i boken ”Killing Thinking: The Death of Universities” (2005). Varför ska det allmännas bästa alltid definieras som näringslivets bästa? undrar hon. Själva förutsättningen för att få bedriva fri forskning blir att skapa affärsmöjligheter. Det är i det ljuset hon tolkar hela den utvärderingsindustri som nu håller på att växa fram: som en Orwellsk kontrollapparat av kunskapsproduktionen.
Janken Myrdal, professor i agrarhistoria, menar att det gemensamma utvärderingssystemet för humaniora och naturvetenskap är som om man skulle slå ihop fotbolls- och handbollsallsvenskan, men låta fotbollens regler gälla: ”De stackars handbollsspelarna skulle ständigt dra på sig hands.”
I höst ger han ut boken ”Spelets regler i vetenskapens hantverk”, som försöker besvara frågan varför kvalitetsmätningarna går så starkt framåt världen över.
– Enkelt uttryckt beror det på att vi befinner oss i en period av samgående. Vi upptäcker på en massa områden att man inte kan dela upp världen i natur och människa. Genetikerna inser att det finns psykosomatiska sjukdomar, allt inte är biologiskt förutbestämt. Biologerna inser att Amazonas djungler till viss del är mänskligt skapade. Det skapar ett ökat krav på samgående mellan naturvetenskap och humanvetenskap, som skapar konkurrens.
– Den andra viktiga aspekten är globaliseringen. Det är inte så att vi kan tala om våra egna universitet längre, utan det skapas en global hierarki av universitet. Globaliseringen skapar en gemensam intellektuell diskussion. Det är två stora processer av samgående som gör att vi får den här mätningen. Som genomförs på ett väldigt ogenomtänkt sätt, säger han.
I lågkonjunkturens spår rapporterar nu Högskoleverket att ansökningarna till högskolor och universitet ökar igen. Studenterna blir fler till hösten. Det kan gynna humaniora tillfälligtvis, som under den ekonomiska krisen på 90-talet, eftersom fler studenter ger mer pengar. Men bakom 90-talets stora tillströmning av humaniorastudenter låg inte bara en lågkonjunktur, utan också en politisk satsning på att ge fler högskoleutbildning – vad som kallades kunskapslyftet. I dag talas det mer om kvalitetslyft än kunskapslyft, och kvalitet tycks i stor uträckning definieras som tillväxtfrämjande.
– Om det nya systemet slår igenom fullt ut kan det se mörkt ut för humaniora. Samtidigt tror jag inte att vi kan möta de stora världsproblemen med klimatet och slöseriet med naturresurser utan att studera människors livsstil. Det kan var och en se, att människors agerande har en avgörande betydelse. Jag tror att de styrande kommer att inse att man behöver samhällsvetenskap och humaniora. På längre sikt måste man hitta andra värderingsnormer för vetenskapen, säger Janken Myrdal.