Varför ska läkare administrera dödandet?
.
En arbetsgrupp i Statens medicinetiska råd (SMER) har i en skrivelse till regeringen pläderat för vad som med en eufemism kallas att "erbjuda läkarhjälp vid förskrivning av läkemedel vid ett självvalt livsslut". Tanken är att läkare skall ge gift till vissa patienter som själva vill dö, därför att de befinner sig i livets slutskede.
Erfarenheten visar att många av de människor som söker dödshjälp inte gör det till följd av svår smärta i livets slutskede, utan snarare därför att de upplever att de ligger andra till last, och dessutom visar studier att åtskilliga som velat ha dödshjälp ändrar sig. I Holland är det väl belagt att människor fått dödshjälp till följd av psykisk sjukdom, demens och ålderdom, utan någon egentlig rättslig påföljd för ansvarig läkare.
I den svenska aktuella debatten har paralleller dragits till abort, vilket jag uppfattar som insinuant. När det gäller abort ligger det ju i sakens natur att fostret inte kan godkänna åtgärden; just detta godkännande är ju trots allt än så länge själva grundbulten i argumentationen för dödshjälp. Visar inte jämförelsen med abort hur lätt det är att ändra kriterierna för dödshjälp så att de omfattar dementa?
Detta illustreras också av arbetsgruppens egna dokument, där det framhålles att man i olika sammanhang ska ta hänsyn till "hypotetisk vilja" hos patienter.
Risken för ett sluttande plan, där man börjar ge dödshjälp åt andra än döende människor med svår smärta är alltså stor, till exempel just dementa befinner sig uppenbarligen i farozonen i en framtid där deras "hypotetiska vilja" fäller avgörandet. Över huvud taget skickar man en signal till de svagaste i samhället att deras liv inte är värt att leva om man sanktionerar landstingsadministrerat dödande av vissa av dem.
I debatten har två aspekter veterligen inte berörts.
Den första handlar om den andra aktören vid dödshjälp, läkaren. Till en början måste man fråga sig varför just läkare ska administrera dödandet, bättre vore att låta en oberoende yrkeskår sköta hanteringen så att inte förtroendet för sjukvården skadas. Att döda andra människor är för sociala varelser en laddad handling; vårt sociala beteende har uppkommit genom ett samspel mellan evolutionära och sociala faktorer och det är osannolikt att den läkare som dödar sina patienter inte påverkas, dels för egen del, dels i hur han eller hon agerar gentemot de patienter som uppfyller alla kriterier men inte vill ha dödshjälp. Studier med magnetkamera visar att tankar på att agera så att andra dör påverkar känslocentrum i hjärnan på olika sätt beroende på hur nära själva dödandet man befinner sig.
Den andra aspekten är sjukvårdens utveckling. Läkarnas makt har minskat; ekonomisk styrning har blivit allt viktigare och numera ska klinikernas budget räcka både till läkemedel, vård och löner! När sjukvårdens ekonomi försämras är det naivt att tro att en så ekonomiskt lönsam verksamhet som dödshjälp skulle sväva utanför budgetramarna, och vem vet snart återinför man kanske lojalitetsklausulerna för verksamhetscheferna. Vård av människor i livets slutskede är ju väldigt dyr.