Men de flesta kvinnor väljer hellre yrkesarbete..
"Barnen måste tåla en viss grad av åsidosättande", sa Alva Myrdal på sin tid. Orden väckte uppståndelse då, men de är lika provocerande i dag. Pappor kan sätta barn åt sidan. Det har de alltid gjort. Kvinnor kan det inte. Då upphör de liksom att vara kvinnor.
Dagisdebatten, återlanserad i inlägg av Elise Claeson (SvD 24/8) och Nina Björk (DN 26/8), har hittills mest handlat om huruvida det är rimligt att mammor lämnar bort sina barn för att själva kunna jobba. Nina Björk talar om en separationsångest som i huvudsak tycks vara en kvinnlig angelägenhet, men hennes utopi är ett samhälle som tillåter män, kvinnor och barn att vara hemma tillsammans.
Elise Claeson, vars bok "Mamma@home" kom ut för en liten tid sedan, går så långt att hon ser det som självklart att kvinnor inte bara vill vara hemma med sina barn, utan att de dessutom är de mest lämpade för det. Det är något med att små pojkar hellre tittar på saker än på mänskliga ansikten, och att stora pojkar därför kan förväntas behandla sin avkomma som fotbollar. Ungefär så.
Om man som jag är positiv till barnomsorgen, åtminstone för barn över två år, kanske man anser att den skapar gruppkänsla och social träning, nästan som förr i världen. "It takes a village to raise a child", skrev Hillary Clinton, och det har hon rätt i. I teorin skulle förstås män och kvinnor kunna arbeta i hemmet - ett postindustriellt återskapande av det gamla bondesamhället. För de flesta är det omöjligt att realisera.
Men parallellt med dagisdebatten löper en pappadebatt. Man hittar den i störtfloden av pappaböcker, pappabloggar och pappajournalistik. När det gäller jämställdhet är det papporna som triumferar. De vädrar yrvaket sin oro och lustkänslorna för det nya i situationen, delad föräldraledighet och ökad närhet till barnen. Om de lider av dagisångest så är det inget de vädrar offentligt. De har uppenbarligen dragit en vinstlott.
Vad nästan ingen längre diskuterar är kvinnornas plats i offentligheten. Det är en händelse som ser ut som en tanke att dagisdebatten dyker upp just nu, när folkpartiet har backat och motvilligt går med på att låta Alliansen införa kommunalt vårdnadsbidrag. Vi talar om en valrörelse som såg ut att bli tidernas mest radikala - med ett nystartat kvinnoparti som dragplåster - men som i slutspurten kom att handla om hemmafruar.
I diskussionen är både Elise Claeson och Nina Björk trots allt en smula udda - var och en på sitt sätt. För trots att Elise Claeson tycker sig se hur landets mammor reser sig upp och ropar att de vill vara mammor, och Nina Björk menar att människor nu reagerar mot det hon kallar prestationssamhället, så verkar de flesta kvinnor välja ekonomiskt oberoende och yrkesverksamhet - när de får välja.
Så säger de med valsedeln och så säger de när man frågar dem. Någon bred folklig proteströrelse mot dagis eller mot kvinnligt förvärvsarbete finns inte. Därför har vi sett hur försiktigt den borgerliga alliansen hela tiden tassar när det gäller familjepolitiken.
Papporna börjar vända tillbaka till hemmen och där tänker de stanna. Med kvinnornas situation på arbetsmarknaden är det sämre. Diskussionen om kvinnlig kompetensutveckling, höjda kvinnolöner - ja, över huvud taget hur kvinnan ska ta plats i samhällsbygget, har nästan dött ut. Claeson, Björk med flera vill att vi ska tänka på barnen. Men hälften av barnen är ju, som Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus skrev i går, faktiskt flickor.