Kritiska intellektuella är en sak. Men om man kritiserar de intellektuella utbryter ofta rabalder. Så skedde i Danmark för ett par år sedan när Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen gav ut en samling kulturkritiska essäer, "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Thomsen är författare, medan Stjernfelt är lektor vid Köpenhamns universitet och redaktör för tidskriften Kritik. Tillsammans ville de ställa frågan om de intellektuellas uppdrag under ny debatt.
Stjernfelts essäer har den största tyngden. En grundtanke i dem är att gränsöverskridandet i konsten har förvandlats från provokation till norm, något som kräver nya och ständiga normbrott. Och en annan huvudtanke är att negativismen har blivit en sorts ideologi för tankelata. Konsten och tänkandet, säger han, strävar numera inte efter att bygga upp utan efter att riva ner. På vägen har negativiteten förvandlats till en tankens kitsch. Kulturanalytiker, recensenter och journalister - alla har funnit att de syns bäst när de negerar. Sågningen och misstänkliggörandet är den illa förbereddas bästa knep.
Negativismens tankefigur präglar hela den moderna åsiktsindustri som lever på vag och snabb kritik av allehanda saker. "Man kan nästan se hur kolumnisten sitter och svettas på torsdagskvällen", skriver Stjernfelt, "förlamad av idétorka framför en tom dataskärm, med kaffe, cigaretter och en deadline som rycker allt närmre men lyckligtvis är ju kolumnen en subjektiv spalt, och hur farligt nära deadline man än balanserar så kan man alltid komma på något att racka ned på, även om man naturligtvis inte har tid att underbygga sitt angrepp med den efterforskning och de fakta som i normala fall är det minsta man kan begära av en seriös kritik."
Är det då något ruttet bara i det danska kungariket? Eller finns rötan överallt? Stjernfelt tycks mena det senare, och hans granskning av negativismens former är oförsynt på ett Strindbergskt sätt. Bakom den finner han tanketraditioner att städa upp bland. Det yr om kvasten när Stjernfelt sopar kring Nietzsche, Adorno och Frankfurterskolan, marxismen och dekonstruktionen. Överallt hittar han facila negationer - metoden att kritisera utan att balansera. Fram träder bilden av kritiska intellektuella som knappast är särskilt kritiska mot sina egna metoder.
Stjernfelt hittar också en annan livaktig modern kliché, offerpositionen. Att vara offer är naturligtvis ett tragiskt öde för många. Men det har också blivit en strategisk vinst i den offentliga debatten. Följaktligen vill alla - inklusive maktägande politiker - helst framställa sig som utsatta och maktlösa. Genom att vara offer erövrar man makten att kritisera, att negera (bonjour, monsieur Foucault). Vilket är anledningen till att alla starka politiska rörelser i västvärlden tenderar att framställa sig som marginaliserade och berövade makten.
I konsten är negationen syskon till gränsöverskridandet, till brotten mot normer och konventioner. En central tanke i sin kritik mot detta summerar Stjernfelt så här: "Negationen är en viktig konstnärlig teknik - men den är inget estetiskt kriterium." Vad som började som en överraskande konstnärlig metod har numera ofta förvandlats till en konvention, till närmast en plikt. Vad Stjernfelt vill åt är inte metoden som sådan, utan tanken på att negationen eller överskridandet skulle vara "ett tillräckligt indicium på att något intressant har hänt". Sådana inslag kan inte ensamma ge intellektuellt eller konstnärligt värde.
Som Stjernfelt påpekar har negationens teknik intressanta kopplingar till den tankeströmning som kan kallas "vitalism", en typ av livsfilosofi som han uppfattar som tanken att livet har "ett absolut primat framför andra filosofiska ämnen". Sådant som estetik, sanning och moral bör enligt den åskådningen granskas utifrån vilken roll de spelar i livet. Tanken leder ofta till en fientlighet mot upplysningens tradition. Den kan stödja åsikter som socialdarwinism (den starkaste överlever), radikalkonservatism (traditionen utgör ett högre vetande) och vänsterideologi (det borgerliga samhället är livsfientligt). Tillsammans är företrädarna för denna tradition en brokig skara: Nietzsche, Ernst Jünger, Heidegger, Timothy Leary
Stjernfelt menar att denna livsfilosofi diskrediterades inom konservatismen av nazismens och fascismens tillämpning av den. Under efterkrigstiden kom den att migrera vänsterut (kapitalismen är livsfientlig). Till sist präglade den sextiotalets vänsterrörelse, från vilken den spreds som en "folkreligion". Det paradoxala sambandet formulerar Stjernfelt så här: "Hela kritiken av borgerliga beteendemönster, det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten, den oupphörliga rörelsen, dynamiken, föränderligheten, ungdomen, kroppen, rörelsen för rörelsens skull - värderingar som anammats av ständigt nya subkulturer och ständigt nya generationer av journalister - härstammar från 68-tidens nyartikulation av den konservativa kulturkritiken." Här finns alltså liknande samband mellan samhällskritik från vänster och höger som John Carey spårade i sin tänkvärda studie av brittiska författares förakt mot vanliga medborgare, "De intellektuella och massorna. Stolthet och fördom inom den litterära intelligentian 1880-1939" (1992, på svenska 1997).
Kritik av den negativa uppbyggligheten" är en debattbok. Därför förvånar det knappast att resonemangen ofta är svepande och exemplen hårdragna. Stjernfelt flyger sitt spaningsplan med otåliga manövrar, och rutten går på sådan höjd att sikten ibland är otydlig och luftgroparna lömska. Vilket inte hindrar att han får syn på mönster i terrängen som nog vore svåra att urskilja på annat sätt. Särskilt viktig är hans diskussion av den sorts relativism som vill göra frågan om sanning till en fråga om makt och talarens position. Därifrån är det frestande enkelt att dra slutsatsen att man kan rösta om vad som är sanning, men svepa undan frågor om vetenskaplig prövbarhet och rimlighet. Att på det sättet förväxla vetenskap och politik hotar att göra den förste till den andres tjänare (ungefär som många politiker drömmer om). Men då undergrävs vetenskapens kritiska potential.
I "identitetspolitikens" krig om makten riskerar sanningen att bli det första offret. "Således blir politik ofta det enda som återstår för negativisten, en politik som han i gengäld kan bedriva med den cynism som är förbehållen den som vet att han har rätt."
Søren Ulrik Thomsen har annorlunda utgångspunkter än Frederik Stjernfelt, även om också han utvecklar liknande tankar om marginalisering och offerposition (Thomsen har roliga exempel på hur detta mytologiseras i rockmusiken). Hans essäer är en betraktelse över hans väg till den kristna religionen och kyrkan, och en redogörelse för hur han kombinerar tron med en hållning som är politiskt progressiv och en syn på konsten som autonom. Thomsens lösning är att se estetik, politik och religion som självständiga sfärer. Attityden ter sig möjligen modern, men håller knappast för en granskning från filosofiska, historiska och teologiska synpunkter. Menar Thomsen på allvar att en religiös person kan göra en absolut skillnad mellan det sanna, det sköna och det goda? Så enkelt för sig gjorde inte de breda tankeströmningar som flödade från det antika Grekland fram till 1800-talets sammansmältning av senromantik och kristen liberalism.
Mer intressanta resonemang för Thomsen i gengäld när han vill försvara den kristna kyrkan som institution. Ovanligt nog tycks han ha älskat kyrkan innan han älskade kristendomen. Han minns hur hans intresse för religionen växte fram ur en irritation över hur kyrkorummet kunde profaneras i det moderna samhället. Kyrkans uppgift måste, enligt honom, vara att försvara trons speciella plats i livet. Tron riktar sig, som han skriver med en precis formulering, "inte mot det vi inte vet, utan mot det vi omöjligt kan veta". Därför är den inte en ersättning för (vetenskapligt) vetande utan avser andra områden.
Thomsen är något av en radikaldemokrat med knäppta händer. För honom är nåd och arvsynd verkligt befriande begrepp. Livet är en oförtjänt nåd som man bör känna daglig tacksamhet för och minnas att utnyttja fullt ut. En tacksamhetslära som har sin plats i bokens komposition som en kontrast mot den negationslära både han och Stjernfelt vill sätta i fråga.
Inget vore naturligtvis enklare än att göra sig lustig över författarnas anspråk på att ta samtiden i upptuktelse (är de inte bara gamla radikaler som blivit medelålders griniga gubbar?) eller att raljera över framställningen som bara ännu en provokation i kulturlivet (negationen av negationen är den högsta formen av negation). Lika lätt är att peka på att deras exempel bara har en begränsad räckvidd. Det kulturliv de diskuterar är ju främst avantgardets och elitens. Den banalt gränsöverskridande konst de talar om rymmer knappast tavlor av gemytliga fiskargubbar eller gråtande barn, den politiska korrekthet de kritiserar är rimligen något annat än rätten att slippa höra rasistiska tillmälen (eller för den delen att bli mordhotad för att man utnyttjar sin yttrandefrihet). Och har inte deras kritiska bilder av motståndarnas åsikter något av karikatyrens målmedvetet förvrängda linjeföring?
Den som vill göra det enkelt för sig stannar där. Andra kan finna skäl att ge författarna rätt i åtskilligt. Stjernfelt och Thomsen granskar en intellektuell tradition som en gång var energisk, men som nu ter sig matt och förutsägbar. Negationen är ingen nyhet längre - den är den gamla nötta läxan, nybörjarnas formulär 1A.
Så var hittar de kritiska intellektuella ny energi, nya perspektiv, en ny förtröstan på konstens och vetenskapens kraft? Det är den uppfordrande frågan bakom "Kritik av den negativa uppbyggligheten".