Telekomföretag hjälper diktaturer

Efter de stora demonstrationerna­ i Teheran i juni dröjde det inte länge förrän det började dyka upp arga meddelanden på nätet – rubriker som ”Fuck Nokia!” och bilder på president Ahmadinejad talande i en Nokiamobil, med underrubriken­ ”Disconnecting people”.

Ilskan kom sig av uppgifter om att den iranska regimen, med hjälp av Nokia, ägnade sig åt avancerad avlyssning och spårning av oppositionellas mobiltelefoner och e-post – liksom att den iranska delen av internet plötsligt fungerade mycket­ långsamt. Den sortens rykten dyker alltid upp i en kris. Men redan den 22 juni kunde hela historien bekräftas av Wall Street Journal. Där kunde man läsa att Irans säkerhetstjänst hade tekniken för att ägna sig åt så kallad deep packet ­inspection (dpi) – att gå in och leta efter särskilda kodord i olika former av digital kommunikation, från ­
e-post och sms till Twittermed­delanden. (En effekt av dpi kan vara att trafiken saktar ned.)

I Wall Street Journal intervjuades Ben Roome, talesman för Nokia-
Siemens Networks, som levererar mobiltelefoniutrustning till ­irans­ka staten, och han bekräftade att det också ingick avancerad övervakningsteknik – vad före­taget självt beskrivit som möjlig­heten ”att övervaka och snappa upp alla sorters röst- och datakommunikation i alla slags nätverk”.

Som Roome sade: ”Säljer man telekommunikationsutrustning säljer man också möjligheten att avlyssna.” Och i Nokia-Siemens fall handlade kontraktet också om att sätta upp ett avlyssningscenter i  Teheran. Så långt Wall Street Journal.

Vilka krav på att inte hjälpa diktaturer kan man ställa på de företag som växt sig stora genom den digitala kommunikationsexplosionen? Inga alls, säger marknadsfundamentalisterna. Men 2005 avslöjades hur Yahoo hjälpt till med att spåra upp flera kinesiska dissidenter som använt Yahoos gratiskonton för att sprida för regimen opassande material, bland dem journalisten Shi Tao som dömdes till tio års fängelse. I sitt hemland USA har Yahoo stämts att betala skadestånd till Shi Tao och har också fått en reprimand för att ha undanhållit uppgifter om sitt samarbete med kinesiska underrättelsetjänsten för ett kongressutskott. (Shi Tao sitter dock fortfarande i fängelse.)

Det går alltså inte alltid att skylla på att man bara följer lagarna i det land där man arbetar – om man kommer undan med det beror också på hur hemmaopinionen reagerar.

Men överallt i världen där en odemokratisk regim lär sig att använda digitala metoder för att spåra oliktänkande finns det alltid ett större företag som står för tekniken.

I september 2006 berättade Staffan Lindberg i Sekotidningen hur mobilföretaget Azercell i Azerbajdzjan försett åklagaren med underlag i åtalet mot oppositionella som protesterat mot oegentligheter i presidentvalet. ”Bevisen” utgjordes av inspelningar av mobilsamtal. Storägare till Azercell är svensk-finska Teliasonera, genom turkiska Turkcell där de kontrollerar aktiemajoriteten. Och precis som Yahoo försvarade Teliasonera sig med att dotterbolag i diktaturer inte kan avstå från att hjälpa underrättelsetjänsten. Som Teliasoneras dåvarande vd i Eurasien, Erdal Durukan, sade till Lindberg: ”Det är vi skyldiga till enligt azerbajdzjansk lag.”

I tyska Der Spiegels temanummer om kontroll av internet (10/8) hittar vi nu en intressant karta över vilka länder i världen som lägger mest krut på att censurera sin internettrafik. Förutom Kina och Iran återfinns här också ett land i vår närhet: Vitryssland. Och i Svenska Dagbladet kunde vi 11/5 läsa hur just Teliasonera­dominerade Turkcell gått in som stor­ägare i det statliga telebolaget, där man nu äger 80 procent av aktierna och vitryska staten resterande 20 procent.

Vi befinner oss alltså i den intressanta situationen att ett svenskt, till stor del statsägt företag samarbetar med en diktatur. Åter­igen slår företagets representanter ifrån sig; i det här fallet heter hon Cecilia Edström och menar att Telia, där svenska staten äger 37 procent, inte har något ansvar alls för hur vitryska staten utnyttjar deras teknik – det har Turkcell. Där man själv kontrollerar den största aktieposten.(Teliasonera är inte heller det enda storföretag med rötter i Sverige som har stora affärer med Vitryssland. Sedan 2007 har Ericsson levererat infrastrukturen till mobiloperatören Velcoms nät.)

Mycket litet av fri debatt sipprar ut från Vitryssland, men oppositionella hävdar hela tiden att regimen regelbundet avlyssnar mobiltele­foner – liksom att nätuppkopplingar såsom av en händelse blir mycket långsamma i samband med till exempel politiska val.

Själv kan jag tycka att de debattörer som med rätta upprördes över FRA-lagen borde ställa samma välspetsade frågor till de storföretag som villigt levererar spionteknik, som man gjorde till våra riksdagsledamöter när de snällt röstade igenom den snokarlagen.

Men vad kan man kräva av tele­operatörer och internetleverantörer? Ska vi fordra rättvisemärkta mobiltelefoner? Gärna det – men storföretagen kommer alltid att försvara sig med att man ”bara lyder lagen” i de länder där man verkar. Tjänar inte jag en slant på saken så gör någon annan det, som slavhandlaren sa. Men det är beredvilligheten att leverera teknik och knowhow för avlyssning som gör det möjligt för Iran och Kina att jaga upp oppositionella. Telia­sonera vidgick gärna att man hjälpte till med den saken i Azerbajdzjan.

Många iranska dissidenter ber oss nu bojkotta Nokia och Siemens. Men är europeisk opinion lika vaken som den amerikanska var när det gällde Yahoo, eller blundar vi hellre? Och är det då någon som bryr sig om det faktum att halvstatliga Telia samarbetar intimt med regimen i Vitryssland, som brukar kallas ”Europas sista diktatur”? Jag sänder frågan vidare till näringsminister Maud Olofsson, som bör reda ut det lämpliga i detta.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut